Rymdhissen har varit på tal länge, och är ett koncept för att enkelt kunna placera ut satelliter i bana kring jorden. Den består av en kabel/vajer som når upp till geostationär bana (GEO), där en motvikt placeras1. Sedan kan man låta en klättrare åka upp och ner längs vajern med satelliter, istället för att skjuta upp dem med raket. Enkelt och ekonomiskt.
Problemet är bara att GEO är ganska långt upp, sådär 35786 km. Det behövs alltså en rätt lång kabel. Och en rätt stark kabel! Kabeln måst nämligen kunna bära inte bara klättraren, utan framförallt sin egen vikt. Det betyder att varje del av kabeln måste kunna bära hela kabeln under sig. Alltså måste kabeln bli tjockare och tjockare - dess area måste växa exponentiellt för att kunna bära upp sig själv. Det är enkelt att visa att

Nåväl, forskningen om starka och lätta material kommer att fortsätta, för det är inte bara i rymdhissar de behövs. Som Bradley Edwards uttryckte det så kommer marknaded att drivas av tennisracketar och golfklubbor, och inte rymdhissar.
1 Egentligen ytterligare lite högre, då det är motvikten+kabelns masscentrum som måste ligga på GEO.
Andra bloggar om: vetenskap, fysik, rymdhiss, nanorör. Intressant?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar