Kanske skriver jag det här i besvikelse över att inte kunna vara med på
vetenskapskaféet på torsdag. Nåväl, det här är ett inlägg som mindre kommer att handla om engelskan roll i högskolan, där jag anser mig ha erfarenheter till att kunna uttala mig, utan jag skall ge mig ut på gungflyt och lufta mina åsikter angående språkpolitik i stort. Jag gör detta till del på grund av en växande irritation över vad jag läser på
Språkförsvarets blogg (och i megakommentarer på
Lingvistbloggen).
Per-Åke Lindblom skriver om kampen mot engelskan med ett språkbruk som påminner om det som snarast påminner om politisk kamp mot en förtryckarregim eller kommunisternas svada mot "marknaden":
[E]ngelskan är den största fienden, ”mördarspråket” nummer 1, [...]
Enligt min mening måste man för närvarande i stället upprätta en allians mellan alla språk gentemot engelskan. I motsättningen mellan ett stort internationellt språk som ex. spanska, franska etc. och engelskan bör man alltid stödja de förra som motvikter till engelskan.
Med vilka medel som helst (verkar det som) vill han förhindra att engelskan tar plats på andra språks bekostnad. Jag köper inte språkförsvarets postulat att engelskan skulle vara ett sådant hot mot andra språk. Det är uppenbart att det inte är engelska som hotar minoritetsspråk som sorbiska eller meänkieli utan det är den ökade mobiliteten som gör att riksspråken tar över.
När det gäller engelskans menliga inflytande över svenskan så tror jag inte heller här att det är något stort problem. Det är inte så att svenskan kommer att försvinna inom överskådlig tid. Språks död tar längre tid än så, och förändringar i vad som varit de internationellt gångbara språken har ändrats mycket fortare. Svenskan har överlevt tider då hela de styrande och intellektuella klasserna talade franska och latin. Kvar från de perioderna finns en stor mängd låneord som berikat språket och idag känns som helt naturliga. De som verkligen har något att frukta från engelska är de som vill se ett annat språk som dominant. Det är otvetydigt så att franskan har råkat ut för en betydande domänförlust internationellt, men att franskans ställning i Frankrike skulle vara hotad är rent löjeväckande. Fråga alla franskokunniga (inkl er käre skribent) som försökt ta sig fram i landet
Språk har dubbla funktioner. De är i första hand medel för kommunikation. Att språkbilden förändras när kommunikationens medel och möjligheter förändras är naturligt. Inom Sverige sker
nästan all kommunikation på svenska, för att det är lättast och förstås bäst. Att högljutt klaga på att enstaka (eller till och med många) engelska uttryck slinter med är egentligen barnsligt. Visst kanske det låter för jäkligt ibland, men det är en stilistisk fråga och bör diskuteras som en sådan. Inom andra områden, mellan grupper av olika språklig bakgrund, behövs ett gemensamt språk. Det har inom många områden idag kommit att bli engelska. Jag kan inte se hur det skulle vara ett hot mot de nationella språken att man i diplomatins korridorer idag hellre talar engelska än franska. Det skulle i vilket fall som helst inte varit svenska eller urdu som talades. Det är en stor gunst att kunna tala direkt med sina gelikar utan att behöva gå genom tolkar. Även om det använda språket kanske saknar den skärpa som modersmålen har så är kommunikationen trots allt lättare
Den andra funktionen som språk har är som en form av kulturbärare. Det är en viktig roll. I Imperium skriver Kapuscinski om hur gamla armeniska skrifter bevarats till en kostnad i blod för att det armeniska språket och kulturen skulle överleva århundradena utan eget land. Språk är identitet, och att förneka någon hennes språk är att förneka henne identitet. Kurdernas situation i Turkiet är ett tydligt exempel. Men att som Språkförsvaret gör, likställa kampen för minoritetsspråkens ställning, med kampen mot engelska är att blanda bort korten. Det är två skilda frågor.
Inte heller svenskans ställning som kulturbärare hotas av den amerikanska "kulturimperialismen". Det är sant att en majoritet av filmerna på bio är engelskspråkiga, att mycket musik är engelsk. Det är ett val som folk gör, och som man skall låta dem göra. SRs kanaler har en stor andel svensk musik men har svårt att locka till sig publik. Man skall inte lagstifta för försöka ändra folks smak. Trots detta tror jag att svenskans ställning är trygg. Hur stor andel av de böcker som säljs i Sverige är engelska? Och slutligen, det är inte i universitetskorridorerna eller på bolagstämmorna som det språkliga arvet förvaltas*.
Det behövs en språkdebatt i Sverige, men det är inte den om en kamp mot engelskan. Allt färre svenskar lär sig ett tredje språk. Nog för att man klarar sig i ytliga och tillfälliga kontakter med engelska, men för att lära känna ett annat land och en annan kultur måste kunna dess språk. Die Grenzen meiner Sprache bedeuten die Grenzen meiner Welt, skriver Wittgenstein i Tractatus (5.6), och även om han menade det i ett striktare hänseende så får man med ett nytt språk också en ny syn på sitt eget språk, och sin egen värld. Det är en kunskap som blir
viktigare i en mer mobil värld, inte mindre viktig.
En annan debatt vi bör ha är hur svenskutbildningarna och -kunskaperna för/hos invandrare skall bli bättre. Den debatten kan man föra
utan att blanda in reglering av näringslivets språkval o.dyl. Den debatten har en nästan planekonomisk underton som inte tillför ämnet svenskutbildning något.
Jag har mer att säga i den här frågan, men inlägget är långt nog ändå, och visarna har passerat midnatt.
* Jag skulle gärna läsa Östen Dahls och Sally Boyds Grundlöst om språkdöd i Språkvård, men har inte kommit iväg till biblioteket för att hitta den ännu
Mer om: språk, engelska, språkförsvaret.
Det är att ha höga tankar om sina medarbetare. Eller är det verkligen så illa ställa att många inte känner till dem...
Många gånger såg vi, lätt sarkastiskt framställt, diagram som ovan som visar att inom en snar framtid skulle OH-kostnaderna överstiga inkomsterna. Och då skulle vi ju lika gärna lägga ner hela institutionen. Anledningen var (är?) att OH-kostnaderna beräknades på den totala inkomsten, inklusive externa medel (som bara i mycket begränsad utsträckning används till undervisning), medan inkomsten bara beräknades på studentmängden enligt ovan.
Fredagen såg slutet på en era... Klubben Romo Night, som startades för 11 år sedan på Studs i Studenternas hus, hade sin sista kväll. Romo Night har bjudit på mycket bra musik under de här åren, men nu är det slut. Det var vikande publiksiffror som till slut fick arrangörerna att ge upp. Tyvärr måste jag väl säga att jag tillhör syndarna. En trogen gäst i början, men med tiden har det blivit allt glesare mellan besöken. Tyvärr måste jag säga att flytten av Romo till Trägårn nog var ett mycket dåligt drag. Visst, man kunde inte vara kvar på Studs, som ju lades ner, men Trägårn är inte synt!
Romos avslutning gav en fläkt av det gamla Romo, som det var när det var som bäst: mycket folk, bra musik, fart på dansgolvet och mycket tuffa kläder. Ett kort-kort live-framträdande av Moulin Noir, väl igenkänd Romo-gäst, lyfte stämningen lite till. Men nu är det alltså slut. Men det var kul så länge det varade.