En annan riktning tog miljöpartiet, vars kongress i dagarna ställde krav på "strålningsfria zoner" till hjälp för de elallergiska. Miljöpartisten Ulf Flodin argumenterade visserligen att inga vetenskapliga belägg finns för att elallergi existerar*, men han fick mothugg av bland andra Per Garthon som menade att motstånd mot strålningsfria zoner inte är miljöpartistiskt, utan att partiets skepsis [mot den etablerade vetenskapen] är grundläggande. Visst är skepsis bra, men inte när det går till överdrift.
För övrigt finns mycket att säga om elöverkänslighet. Läs till exempel VoF:s utmärkta artikel om hur olika allergier har dykt upp och försvunnit genom tiderna, från skrivkramp av stålpenna till dagens elöverkänslighet. Därtill verkar elöverkänsligheten ha ändrat struktur. För något år sedan var det problem med bildskärmar och elnätet i allmännhet, medan det verkar som att idag är det mobiltelefonin som är den stora boven. Det som skiljer de båda formerna av strålning är frekvensen. Elnätet har en frekvens på 50 Hz, medan mobiler ligger i runda slängar på ~1GHz. Däremellan i det elektromagnetiska spektrat finns bland annat radiosändningar (~300kHz-300MHz) som ingen verkar klaga på. Och "strålningsfria zoner"? Vilka frekvenser skall förbjudas? Vad sägs om området runt 500 THz, mycket mer energirik än mobiltelefonerna, eller kanske strålningen runt 1015 Hz som ju är bevisat cancerframkallande. Det hela är ett illa genomtänkt förslag av folk som inte vet vad de pratar om, men det är ju inte första gången (miljöpartistisk) politik är i konfikt med naturvetenskapen.

* Även om han uttryckte sig lite klumpigt och sa att det är bevisat att det inte finns någon elallergi. Vetenskapen kan mycket sällan "bevisa" att något inte finns!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar