Smolensk - andra årsdagen

I dag är det två år sedan olyckan i Smoleńsk. Två år av bråk om vad som hände, vem som bär ansvaret, vilken Polens framtid är, om kors, om Ryssland, om ... allt. Att påstå att Smole ń sk var en splittrande händelse är nog en av tidernas underdrifter. Jag vet att det finns läsare av den här bloggen som tycker att jag är alltför kritisk till Jarosław Kaczyński, men i fallet Smoleńsk kan jag faktiskt inte se några förmildrande omständigheter.

Kaczyński har sedan olyckan utnyttjat den hänsynslöst till att dela upp landet i ett vi och ett dem. Vi som står upp för Polen, vi goda katoliker, vi patrioter, vi som inte låter oss bedras, och de - de som köpt Rysslands lögner, eller som illvilligt sprider de vidare för att främja sina egna intressen. I den senare gruppen hamnar naturligtvis Kaczyńskis hatobjekt nummer ett - premiärminister Tusk, men i dagarna även Ziobro, som ledde Solidarna Polskas uttåg ur PiS. Och alla andra som inte köper Kaczyńskis världsbild.

Det har lett till att vi hade en grupp fanatiker som i veckor "försvarare" ett kors utanför presidentpalatset. Att det finns en stor grupp av polacker som är övertygade om att det var ett ryskt attentat mot den polske presidenten. Att kyrkan, framförallt i mindre orter, glatt kopplar Smolensk och Katyn och håller gemensamma minnesmässor, som om de var händelser i samma kategori (dvs medvetna massakrer på polska patrioter och katoliker). Nej, Smolensk är ett lågvattenmärke i polsk nutidshistoria. Inte bara för att det var en tragedi i sig själv utan för den tragedi skrupellösa politiker har gjort det till. För den som vill se hur polariserat landet är rekommenderar jag artiklarna "De verkliga lögnerna om Smolensk" ur Gazeta Wyborcza och "En historia av lögner om Smolensk" ur Rzeczspospolita. Google translateversionerna är läsbara.

Gravlyktor på gatan efter Smolenskolyckan

Jag cyklade förbi presidentpalatset på vägen hem och tog ett par bilder att folksamlingen där utanför när Kaczyński höll tal. Två efter det att gatan täcktes av lyktor som hudratusentals genuint sörjande polacker ställde ut stod nu en samling på några tusen personer med flaggor som jublande lyssnade till Kaczyński när han förklarade att allt var fel i Polen nu, att regeringen var skamlig, hur myndigheterna förolämpade och förödmjukade offrens familjer. Att det vara bara om de - högern* - höll samman som de kunde besegra det onda. Extra högt jubel blev det när han tackade Fader Rydzyk, Radio Maryja och Gazeta Polska för att deras stöd och godhet...

Folk lyssnar på Kaczynskis tal på andra årsdagen av Smolenskolyckan.

Dagens ord är rocznica - årsdag.


 * Den polska typen av höger - moralkonservativ och ekonomiskt vänster.

När skall man gå i pension?

En våldsam debatt pågår de senaste månaderna över regeringens planer på att successivt höja pensionsåldern från dagens 60 65 år för män och 55 60 för kvinnor till 67 år. (Det låter kanske inte som en stor förändring, men så många grupper får gå tidigare att medelpensionsåldern är under 60.)
Fackföreningen solidaritet och PiS, som numera är oskiljaktiga, är starka motståndare till idén. Solidaritet kräver en folkomröstning om reformen. Under parollen vi vill inte arbeta till graven har man samlat in nästan 2 miljoner underskrifter till stöd för folkomröstningen. Eftersom frågan som ställs i alla opinionsundersökningar är "tycker du att pensionsåldern skall höjas till 67 år?" så är naturligtvis en stor majoritet mot förslaget. Men det beror ju på att ingen av regeringens kritiker kommer med några motförslag eller vill debattera hur man skall få systemet att överleva.

På sätt och vis är det ju svårt att vara emot en folkomröstning - att verkligen låta folket säga sitt. Men tyvärr är det ju sällan komplikationerna kommer fram i sådana debatter. Och Solidaritets och PiS negativism skulle göra en pensionsomröstning till en synnerligen smutsig affär.

Det är sedan länge uppenbart att Polen måste förändras. Arvet från socialisttiden med tidiga pensioner, i vissa fall efter redan 15-20 års tjänst, i kombination med en katastrofalt låg födelsefrekvens gör att systemet helt enkelt inte är hållbart. Jag skrev en lång, läsvärd bloggpost om det redan för fyra år sedan.

Men kanske kan man se lite hopp i att Tusk för en gångs skull visar lite hårdnackad beslutsamhet. Och det verkar, efter många veckors förhandlingar, som om regeringen kanske kan gå stärkt ur striden. Läsvärt inlägg om detta i The Economists Centraleuropa-blogg. Det intressanta är att den länkade artikeln skrevs för två veckor sedan och situationen är mer eller mindre densamma.

Dagens ord är referendum.

UPPDATERING: Se även en intressant artikel i veckas Economist: Tusk take two