Kvinnliga toppforskare

Alltför ensam - Anne L'Huillier.

Vi har ett EU-finansierat projekt för att höja visibiliteten för forskningsinstitut i de nya EU-länderna. En del i projektet är att vi bjuder in europeiska toppforskare att hålla en presentation hos oss stanna en dag för att tala med de olika forskningsgruppledarna. På så vis hoppas vi, förutom att vi får höra intressanta föredrag, också att besökarna skall eventuellt komma ihåg oss.

De flesta inbjudna, och nästan alla har tackat ja, har varit mottagare av Europeiska forskningsrådets Advanced Grants (ERC AdG).  Det forskningsmedel som enligt ERC själva:

...allow exceptional established research leaders of any nationality and any age to pursue ground-breaking, high-risk projects that open new directions in their respective research fields or other domains.

Institutet har sett det som ett kriterium på att en forskare är erkänd som toppforskare. (Och det gör det lättare att försvara specifika inbjudningar vid en eventuell revision.) Tyvärr är könsfördelningen på de inbjudna talarna ungefär den förväntade... eller värre. Alla inbjudna talare har varit män.* Så, häromdagen satte jag mig ner för att titta på vilka som fått ERC AdG och om det finns några intressanta kvinnliga forskare bland dem. Det var en rätt deprimerande läsning. Efter att gått igenom knappt halva listan av 1200 mottagare uppskattade jag att ca 10% av PIs (Principal investigator - forskningsledare) var kvinnor - de flesta inom medicin, genetik och humaniora. Alltså inte sånt som passar på ett fysikalkemiinstitut. Jag lyckades hitta två kvinnor som jag gärna skull bjuda in och höra (om jag var ansvarig för inbjudningar vill säga); Anne L'Huillier som sysslar med attosekundlasrar i Lund och Marie-Paule Pileni som forskar om nanokristaller i Paris.

Det borde finnas fler! Reservation för att många kanske döljer sig bland de sista 700 projekten, men ERCs lista suger - man måste klicka sig fram 10 projekt i taget med 10s laddningstid mellan varje sida. Så, om någon läsare känner till en passande föreläsare så hojta.

För övrigt var min uppskattning av 10% kvinnliga PIs inte så illa. Enligt statistik från ERC är andelen kvinnliga PIs med accepterade AdG 11,8%. Men, det är inte hela historien, kvinnliga forskare har även en lägre successrate än manliga. 14% av ansökningarna inkom med kvinnliga PIs. Inom Physical Sciences och Engineering (PE) är det 7% av anslagen som har kvinnlig PI (av 8% av ansökningarna).

Man kanske kan glädja sig åt att andelen kvinnor bland Starting Grant-mottagarna är något högre, ca 24% (20% inom PE). Å andra sidan har den andelen varit konstant under flera år.

Andra bloggar om vetenskap, forskning, kvinnliga forskare, könsfördelning, ERC, forskningsfinansiering

* Nu har vi ju haft 9 föreläsningar, så tyvärr motsvarar det i princip fördelningen av AdG-mottagare.

Funkar en hävert i vakuum?

Bild från Wikipedia.

Jag snubblade över en kul artikel* häromdagen. Det handlar om huruvida en hävert fungerar i vakuum. Vid en första anblick verkar det ju som om svaret självklart vore "nej". En hävert fungerar ju genom att luften trycker på ytan i det övre kärlet och det tvingar ny vätska upp i röret när den töms ut på en lägre nivå än ytan. Det är samma princip som när vätska pressas upp i ett barometerrör. Det ger en maximal häverhöjd på Z_max = P/gρ, där P är trycket på vätskeytan, g är gravitationsaccelerationen och ρ är vätskans densitet.

I vakuum skulle alltså maxhöjden vara exakt 0. Men, det finns en annan kraft som kan hjälpa vätskan att flyta över kanten - vätskans dragkraft. Det finns en viss attraktionskraft mellan molekylerna i en vätska, och när man tömmer ut vätskan ur hävertröret drar den med sig mer vätska över kanten. Men, det kräver att inga bubblor uppstår som bryter vätskekedjan. Just det här är ett problem i vakuum - vätskor tenderar till att avdunsta när man sänker trycket. Alltså krävs en vätska med mycket lågt ångtryck. Exempel på sådana vätskor är t.ex. kvicksilver eller silikonolja. Ett annat exempel, som används i den här artikeln är s.k. jonvätskor som i princip är flytande salt. Det krävs också att vätskan gasas ur noggrant. Alla vätskor innehåller en viss mängd lösta gaser, och de frigörs i form av bubblor när man sänker trycket.

Trots alla de här problemen lyckas man visa** att det går utmärkt att använda en hävert i vakuum, förutsatt att höjden över kanten inte är alltför stor.

Vad jag verkligen gillar med den här artikeln är hur mycket jobb författarna har lagt ned på ett experiment bara för att det är kul. En vakuumhävert lär knappast ha en stor praktisk nytta. Däremot är det ett utmärkt sätt att demonstrera olika fysikaliska principer, samt värdet av att faktiskt genomföra experiment för att testa hypoteser. En video som visar experimentet finns naturligtvis på YouTube.


* Boatwright, A. L., Puttick, S., Licence, P. (2011). Can a Siphon Work In Vacuo? Journal of Chemical Education, 88(11), 1547–1550. doi:10.1021/ed2001818 (Som vanligt går det bra att fråga om en kopia.)
** Nu var Boatwright et al. inte först att visa det. M.C. Nokes genomförde ett liknande experiment redan 1948, men han hade problem med bubbelbildning i hävertslangen.