Var publicera?

Where to publish? Det var titeln på ett mail vi fick av vår institutionsledning. Polska vetenskapsministeriet har en lista där de poängsätter vetenskapliga tidskrifter, http://www.czasopismapunktowane.pl/. Tidskrifter med mindre än 35 poäng räknas inte med när pengar skall fördelas till de olika vetenskapsinstituten. Vi uppmanas därför att inte publicera i sådana tidskrifter. Helst skall vi försöka på dem med 40 poäng eller mer. Lite sympatiskt är i alla fall att listan har ett max på 50 poäng och att ganska många tidskrifter når detta tak, så IF-hysterin är inte såååå total.

Därtill är IF inte vara den enda faktorn bakom poängen. Tex har Lab on a chip (IF=5.7) 40 poäng, medan Electrochemistry Communications (IF=4.4) 45 poäng. Det spelar roll var tidskriften är rankad inom sitt fält. EC är en topp-tidskrift inom elektrokemi, medan LoC är en allmän tidskrift och därmed har mer konkurrens. Rättvist... jag vet inte...

Vad gäller systemet som sådant så kan man ju jämföra det med det kinesiska systemet med publiceringsbonusar. Det här är ju i princip samma sak, bara mindre direkt. Som vår chef uttryckte det

Our future (read our budget, size of our groups and our salaries) depends very strongly on the evaluation

Jag kan inte säga att jag tycker om systemet, men jag är, som "ung" forskare, knappast i positionen att förändra det. Vill jag ha kvar min finansiering så gäller det att spela med. Men det är i alla fall ett plus om vi känner till reglerna.

Mer tankar om Open Access

Graffiti på dörr på UCL. Foto: Alice Bell

I dagarna har SvD publicerat en Brännpunkt av Piratpartiet och en ledare av Sanna Rayman som båda slår ett slag för att offentligt finansierad vetenskap skall göras tillgänglig för alla via open access. Att skattebetalarna som redan betalat för forskningen igen skall betala för att tillgängliggöra sig den är naturligtvis inte helt logiskt att förstå. Att många forskare inte heller har access till tidskrifter gör också vetenskapen mer stängd och elitistisk. Därav open access-rörelsen. Jag tycker det är en utmärkt idé. Tyvärr publicerar jag mestadels bakom paywalls i traditionella tidskrifter för att jag inte har pengar till OA-avgifterna, men jag gör de artiklar där jag är "corresponding author" tillgängliga gratis via min lista med publikationer och på diverse portaler som ResearchGate. Så, OA är något bra!

Men, innan man hastigt beslutar om att "all forskning som produceras av skattemedel också ska bli tillgänglig för skattebetalarna", som Anton Nordenfur skriver, så bör man tänka efter vad man menar och vilka konsekvenserna blir. Jag kommenterade detta 2010 när Piratpartiet publicerade sitt valmanifest, och mycket av det jag skrev då gäller fortfarande. Bland annat är det frågan om vilken modell som skall gälla för OA.

Är "green OA" nog? Vad borde gälla om karenstid? Vem skall stå för kostnaderna? Det är inte gratis att hålla igång ett fungerande arkiv, att editera, peer review, o.s.v. Skall privata aktörer få finnas eller är det ett statligt arXiv som eftersöks?

Att betala för publicering gör att incentivet för att acceptera vilket skräp som helst blir stort. Det här är ett argument som är intimt förbundet med peer review-systemets framtid. I många uppmärksammade fall har det visat sig att peer review fungerar ganska dåligt, men är vi beredda att kasta ut den modellen?

Frågan om hur och var (och kanske om) forskning skall offentligöras hänger ihop med många andra aktuella frågor. Som peer review, som nämndes ovan. Som frågan om hur forskning rankas. Som frågan om vem som upptäckte något först? (Kommer vi få se nya Newton-Leibnizfejder?) Osv...

Jag vill med detta inlägg inte säga att vi inte bör införa krav på publicering av offentligt finansierad forskning, bara att det är en komplicerad fråga och att den som ställer sådana krav också bör tänka igenom alternativen innan. Har PP gjort det?

Slarvig analys

För dem som arbetar med sensorer är dataanalys något av det viktigaste som finns. Tyvärr verkar de flesta inte veta det. Efter en sejour in bland kemiska sensorer har jag upptäckt att analys tyvärr ofta är både slentrianmässig och önsketänkande. Kalibreringskurvor är i princip alltid linjära, även när det passar sådär till datapunkterna.
Det är i det närmaste standard att se en beräknad detektionsgräns (ofta slaviskt definierad så att signal/brus-kvoten är högre än tre) 10 eller 100 gånger lägre än den lägsta faktiskt mätta analytkoncentrationen.
Kemister skulle, i allmänhet, behöva en dos kunskap om statistik. Jag är långt ifrån en expert på statistisk analys, men för många inom kemin verkar en linjär fit och r²>0.95 (typ) vara ett tillräckligt kriterium i alla lägen...
Ytterligare en gång tvingas man uppmana folk att ta publicerad forskning med en nypa salt, och att titta noga på om datan verkligen stödjer slutsatserna.

Denna rant är motiverad av ett manuskript som jag just reviewade - ett som du inte kommer att se i tryck om de följer min rekommendation.

Mpemba paradoxen löst - eller?

Över hela internet (I fucking love science, Daily Mail, Gizmodo, ...) har man kunnat läsa om hur forskare från NTU i Singapore löst mysteriet med att varmt vatten ibland fryser snabbare än kallt. Effekten kallas Mpemba-effekten efter en student från Tanzania som publicerade en artikel om det 1979*. Men trots mycket uppmärksamhet har man inte kunnat enats om en förklaring. En anledning är att effekten inte alltid är reproducerbar och att det finns många möjliga parametrar som spelar in, som konvektion, upplösta gaser m.m.

Det som nu fått internet att gå i spinn är en artikel på arXiv, dvs ett pre-print. Den är inte peer-reviewad och enligt min mening borde den inte publiceras i nuvarnade form. Utan att gå in på detaljer (de kan ni hitta på andra ställen) så innehåller artikeln en förklaring som menar att energi lagras i vattnets kovalenta O-H bindning. Ju mer energi bindningen har desto styvare är den och desto långsammare relaxerar den.

Kanske är det så... Jag är ingen expert i molelylärkemi (och det är inte de som skriver tvärsäkra nyhetsartiklar heller) men efter att ha läst artikeln är jag inte alls övertygad. Artikeln är uselt skriven. Författarna anpassar en exponentiell kurva till avkylningen, ansätter handviftande en relaxationstid och en bindningsutvidgning... och ... (a miracle occurs) ... problemet är löst.

Jag säger inte att lösningen är fel. Jag säger bara att den här artikeln, på sättet den nu är skriven, inte visar att forskarna löst problemet... alls!

Moralen, som alltid, är att akta sig för "science by press-release" och försöka att kolla upp originalartikeln.

* E.B. Mpemba and D.G. Osborne, Cool? Phys. Educ. 14, 410-413 (1979). (Älskar titeln!)