Heligare än påven

Förstasidan på Polens största tidning.

Idag kanoniserades två tidigare påvar, Johannes XXIII och Johannes Paulus II. Det som följer rapporteringen här i Polen kunde lätt missat den förstnämnda; allt handlar om den polske påven, den allmänt älskade Jan Paweł II.

I Sverige är det lätt att missa dagens tillgivelser - några enstaka artiklar i pressen, något inslag på tv-nyheterna. Många artiklar fokuserar även på de kritiska rösterna mot kanoniseringen, framförallt av JPII. Här i Polen är rapporteringen naturligtvis av en helt annan magnitud, hela veckan har kanoniseringen diskuterats i TV och press, Polens största tidning, Gazeta Wyborcza - som vanligen är ganska antikyrklig, har en specialutgåva om kanoniserinen, på TV har man direktsänt från Rom hela morgonen. Under veckan har ett otal filmer och serier om JPII visats och nyligen hade den tecknade barnfilmen Karol, który został świętym (Karol som blev helgon), premiär på bio.

Det är svårt för oss sekulariserade icke-katoliker att förstå hur stort det här är för så många (polska) katoliker. JPII var verkligen älskad av en majoritet av polackerna, även de som inte ser sig som särskilt religiösa. Visst finns det saker, mycket, att kritisera med JPIIs påvetid; hans oförsonliga syn på preventivmedel som bidrog till att förvärra AIDS-epidemin i Afrika; hans konservatism, i kontrast mot den mer liberale Johannes XXIII; att han inte gjorde något åt övergreppen mot barn inom kyrkan; hans svaghet för Fidel Castro; att han bara har ett och inte två mirakel... och säkert mer. Men det är inte därför han kanoniserats. Det är för att han som ingen påve tidigare reste runt och träffade människor i hela världen. Att han såg till att Vatikanen blev en global angelägenhet och inte en italiensk. Men inte minst också för hans roll i kommunismens fall. Detta är naturligtvis inte de officiella anledningarna till kanoniseringen, men i det här fallet visar kyrkan att den också böjer sig för opinionen. Det var omöjligt att ignorera de hundratusentals, om inte miljoner, troende som krävde "santo subito" - "helgon nu"!

Det är nog också svårt för oss svenskar att förstå vilken ställning JPII hade... har... i Polen. Han är i allra högsta grad närvarande som en fixstjärna mot vilken andras insatser mäts. När han besökte Polen kom miljoner polacker till mässor och möten. Säkerhetstjänsten SB uppskattade att under pilgrimsresan 1983, mitt under undantagstillstånden, deltog 7 miljoner polacker i möten med påven. Det är nästan en femtedel av befolkningen. I nästan varje stad i Polen fanns en Aleja eller Ulica Jana Pawła II redan när han fortfarande var i livet. När presidenten, Bronisław Komorowski, kallar JPII för frihetspåven är det precis vad många minns. Påven som hjälpte dem ur Sovjetunionens grepp. Men man minns med sympati även den man som svårt härjad av Parkinsons ändå kämpade in i det sista för att uppfylla sina plikter och fortsätta sina resor. Visst delar många kritiken av honom. Men den väger ändå lätt jämfört med hans förtjänster.

En kortfattad historik över nästan allting

Var ute och åkte tåg för ett tag sedan och började läsa Bill Brysons A Short History of Nearly Everything, för att det var den enda boken jag hade i telefonen. Brysons bok har hyllats av kritiker och vunnit det prestigefyllda Aventispriset från Royal Society för bästa populärvetenskapliga bok. Det är en mycket amibtiös bok, att förklara allt... nästan... Med egna ord skriver Bryson i inledningen: ​

...I was on a long flight across the Pa­cif­ic, star­ing idly out the win­dow at moon­lit ocean, when it oc­curred to me with a cer­tain un­com­fort­able force­ful­ness that I didn’t know the first thing about the on­ly plan­et I was ev­er go­ing to live on. [...] I didn’t know what a pro­ton was, or a pro­tein, didn’t know a quark from a quasar, didn’t un­der­stand how ge­ol­ogists could look at a lay­er of rock on a canyon wall and tell you how old it was, didn’t know any­thing re­al­ly. I be­came gripped by a qui­et, un­wont­ed urge to know a lit­tle about these mat­ters and to un­der­stand how peo­ple fig­ured them out. That to me re­mained the great­est of all amaze­ments-​how sci­en­tists work things out. How does any­body­ know how much the Earth weighs or how old its rocks are or what re­al­ly is way down there in the cen­ter? How can they know how and when the uni­verse start­ed and what it was like when it did? How do they know what goes on in­side an atom? And how, come to that-​or per­haps above all-​can sci­en­tists so of­ten seem to know near­ly ev­ery­thing but then still can’t pre­dict an earth­quake or even tell us whether we should take an um­brel­la with us to the races next Wednes­day?

Just den delen - diskussionen om hur vet vi saker - var det som fick mig att läsa boken. Tyvärr är det ganska lite om just det in Short History. Bryson älskar lustiga historier, och inget är mer lockande än hur excentriska forskare var förr. Nästan varje ny upptäckt som diskuteras inleds med ett porträtt av den eller de galna forskare som gjorde den. Det blir lite tröttsamt i längden, och en del av porträtten är ordentligt tillspetsade.

Bryson skriver underhållande, även om hans stil inte är i min smak, och jag är säker på att Short history lockat många Bryson-fans att läsa om vetenskap som annars inte gjort det. Boken innehåller en hel del mindre felaktigheter (t.ex de här), men ändå inte så många som man kunnat tro. Vad jag tycker mindre om är den lite hånande tonen i beskrivningarna av tidigare erors teorier, eller brister på teorier. Bryson verkar inte alls bry sig om att en hel del av den okunskapen berodde på att vetenskaliga framsteg både följer och leder teknisk utveckling. Många undersökningar var helt enkelt inte tekniskt möjliga tidigare.

En kortfattad historik... är framförallt en underhållande översiktsbild. Det är utmärkt till att locka in läsare populärvetenskap. Man måste bara vara medveten om att Bryson är ute efter att underhålla lika mycket som att undervisa. Han skruvar till historier, överdriver hur mycket vi inte vet, överdriver hur mycket vi vet i andra fall och tar vissa friheter i att skapa en bra historia. Man skall inte leta förklaringar i En kortfattad historik... utan inspiration till fortsatt lärande. Då är den utmärkt.

Stockphotos...

Vad är det med folk som vill verka "vetenskapliga" och det där med att kludda kemi (eller ekvationer) på glasvägg? Ni har säkert sett tusen varianter av stockbilden på en person i labbrock som ritar någon kemi på en glasvägg framför sig.

Bilden ovan var på omslaget till en klämmig brochyr om programmet "SME Instrument Horyzont 2020" som skall hjälpa att finansiera samarbete mellan akademin och SMEs. Men om den nu är riktad till forskare (och det är den) varför då inte ta en bild som faktiskt visar forskning, såsom det faktiskt går till och inte en tramsfantasi av vad en "forskare" är?
För det första: Det är skitsvårt att läsa text skriven på glasvägg. Allt i bakgrunden stör... för att inte tala om text och strukturformler som hänger fritt i luften.
För det andra: Vad är det för jättestora organometalliska molekyler på bilden? Med massa kadmium av alla ämnen.
För det tredje: Vad fan är Ew? Och Yn?

Min tanke när jag ser den här och likande bilder är bara att det är material skriven av någon som inte har en aning om vad hen skriver om. Det måste finnas hundratals andra bilder att välja bland... den här börjar bli lite trött nu!

UPPDATERING: Och varför läser hon spegelvänt.