Batteri eller superkondensator

Ok ursäkta för att det här är en rätt smal post. På senaste tiden har jag varit granskare för några artiklar om superkondensatorer (eller elektriska dubbelskiktskondensatorer (EDLC)). Det är inte riktigt mitt forskningsområde, men närliggande nog för att jag skall kunna granska artiklarna.

EDLC* och batterier har mycket gemensamt - de använder liknande material med stor yta, de är båda elektrokemiska celler. Men i stort har den fundamentala skillnaden mellan ett batteri och en kondensator varit att i ett batteri lagras energi genom elektrokemiska reaktioner (Faradaiska processer) medan i en kondensator lagras energin genom att det elektrokemiska dubbelskiktet laddas upp. Det är fortfarande den bilden man får om man söker på kondensatorer. Men med begreppet pseudokapacitans börjar gränsen suddas ut. I en pseudokapacitans får man energi ur electrokemiska reversibla processer. Så, är det då ett batteri eller en kondensator? Ok, man kan fortfarande ladda kondensatorn antingen positivt eller negativt. Ett batteri har en bestämd positiv pol och en negativ. Men ännu luddigare blir det med assymetriska kondensatorer där de båda elektroderna har olika egenskaper... Nu börjar det verkligen likna ett batteri.

Enlig någon form av definition skall en pseudokapacitans inte bygga på att kemiska bindningar skapas eller bryts, allt för att processen skall bli väldigt snabb, till skillnad från ett batteri som är långsammare men som har högre energitäthet. Men skillnaden blir mindre och mindre och nya hybridsystem försöker plocka det bästa ur de båda världarna.

Kondensatorer är intressanta att följa utvecklingen av. När jag gick i skolan hörde vi inte ett ord om superkondensatorer och Farad ansågs som en löjligt stor enhet. Nu kan man köpa en 10000F-kondensator på alibaba för ca 50$.

*Mer av mig om EDLC kan man läsa på den insomnade vetenskapsbloggen Under lagerbladet.

Vad får man forska om?

Igår laddade jag ner och lyssnade på Vetenskapsradions granskning av Andrea Rossis kall-fusionsmaskin och de svenska forskarnas inblandning i de testerna. Det är en fascinerande historia om en antagligen väldigt manipulativ person och ett antal forskare och journalister, som borde veta bättre, som villigt låter sig manipuleras. Man kan inte säga att någon kommer ur den granskningen helt oskadd. Sämst ser nog Hanno Essén, före detta ordförande i Vetenskap och folkbildning, och Mats Lewan, reporter på Ny Teknik, ut. Det är två personer som i egenskap av sina roller som ledare för ett skeptiskt sällskap* respektive teknikjournalist verkligen borde haft en mer skeptisk inställning.



Programserien var mycket välgjord, och tittade på flera aspekter av Rossifallet, även hans summa historia, men den som vill grotta in sig i detaljer kan läsa de svenska forskarnas artikel på arxiv och den utmärkta nedtagningen av Ericsson och Pomp.



Men, i del två av Vetenskapsradions granskning, som till stor del handlar om hur Rossis maskin testades på The Svedberg-labbet i Uppsala, tycker jag att reportern Marcus Hansson hamnar lite fel. Han pressar Gunnar Ingelman flera gånger om det verkligen är forskning som UU borde göra. Och jo, det tycker jag att det är. Forskare vid universitet och högskolor har stor frihet att forska om det som intresserar dem. Jag tycker inte att universitetet skall gå in och styra det. I det här fallet var det ju en eller flera forskare som tyckte att Rossis maskin var så intressant att de ville titta närmare på den. Det tycker jag inte är fel. I reporterns exempel med tidsmaskinen så skulle mitt svara vara att om han kan hitta en forskare som är villig att lägga ner sin tid på att undersöka den närmare så varsågod. Däremot så kan forskningsfinansiärerna styra vad deras pengar skall användas till. I det här fallet var ju det inget problem, eftersom det fanns en finansiär med i bilden. Så länge man är öppen men vem som finansierar forskningen och håller på de etiska reglerna så ser jag inget fel i att en forskare tar sig an en del udda projekt.** De flesta forskare har en (liten) mängd pengar som de kan lägga på (nästan) vad de vill. Vilka projekt de använder de pengarna till tycker jag att institutionen skall var försiktig med att blanda sig i.



Med det vill jag inte säga att hanteringen av Rossis maskin inte är märklig och uppseendeväckande. Det finns massor att kritisera i det här specifika fallet, men den allmänna principen om forskningsfrihet är inte en av de sakerna.

UPPDATERING 2014-06-03 Fann just Stephan Pomps bloggpost om samma program. Mycket läsvärt.





* Som även jag är medlem i.

** Det är ju egentligen samma sak med "bjudresan" till Italien. Om nu Rossi vill ha forskare som kommer och undersöker hans maskin är det väl inte mer än rimligt att han betalar för deras resa. Det hade varit konstigare om forskarna betalat sin resa själva, det var ju ändå ett uppdrag de fick i egenskap av forskare.