Söka jobb...

Som nybliven doktor förväntas jag nu ge mig ut i den stora världen och göra karriär, antingen inom akademien eller ute i "verkligheten". Hyperorganiserade människor talar alltid om hur de planerade sin postdoc ett år innan disputation. Tog kontakt med intresserade grupper, sökte pengar osv. Själv vet jag inte ens om jag vill ha en postdoc. Forskning inom industrin kunde också vara intressant.

Men i alla fall så leder alla vägar dit via jobbsökande. I ett anfall av aktivitet (ok, ett anfall av att smita från skrivandet) så hittade jag i julas två jobb som jag ville söka. Då upptäckte jag att mitt CV var senast uppdaterat 2001. Nåväl, till slut fick jag väl sökt de där jobben, och blev t o m bjuden till Cambridge på intervju. Inga jobb dock. Sedan skrev jag. Och förberedde disputationen. Men nu, nu måste jag på det igen. Och det är JÄTTEtråkigt. Jag får ångest bara av att tänka på det... Visserligen har jag fått en viss respit genom att jag blir kvar ett par månader till för att avsluta ett projekt, men det betyder nog inte att jag skall skjuta ännu mer på jobbsökandet. Skriva personligt brev är vad de tvingas till i nionde kretsen!

Det här inlägget har ingen som helst poäng, förutom att låta mig smita från annonsläsandet en stund.

Doktor

Det gick ju vägen till slut.
Och nu har man hunnit vakna efter festen också.

No shit...

Det har rapporterats mycket i pressen på sistone om en Eurobarometer som visar att irländare, med god marginal, är mest inne på "binge-drinking" i EU. Någon som är förvånad?

Vi hade en irländsk postdoc i gruppen för ett tag sedan. Gå aldrig ut på after work med en irländare och försök hänga på. Jag gjorde det en gång och belönades med alla baksmällors moder. Never again...

Intressant är också att svenskar i högre grad än snittet svarar nej på frågan om högt pris leder till lägre alkoholkonsumtion. Jag antar att resonemanget gick "man kan ju alltid åka till Tyskland och köpa billigt..."

Mer om: alkohol

Betyg - för vad?

I går i Studio ett debattrades det nya förslaget till förändrat betygsystem mellan Jan Björklund (fp) och Marie Granlund (s). Det var mycket av de gamla vanliga argumenten som dök upp igen: fler betygsteg = ökad stress, fler betygsteg = ökad motivation, tidigare betyg = ökad stress, tidigare betyg = ökad motivation... osv.
Vid ett tillfälle i debatten sa någon av dem att "det handlar inte om att sortera elever", utan att bli motsagd av den andre. Men till syvende och sist är det ju det det handlar om. Betygen avgör vilken gymnasieskola du kommer in på och vilken högskoleutbildning du kommer in på. Att eleverna får reda på vilken kunskapsnivå de ligger är egentligen en bieffekt. Som betygen används idag är det den sorterande funktionen som är viktigast. Att det inte fungerar bra kan man enkelt se tex genom att betygen ökar år för år. Därtill har jag inte hört något om hur man tänker hantera problemet med alla skumma "flumkurser" som folk väljer iställer för "svåra" kurser för att det är lättare att få högt betyg.

När det gäller antagning till högskolan så är betyget idag den allra viktigaste faktorn för att komma in på en attraktiv utbildning. Då måste betygssystemet vara så rättvist som möjligt. Det gamla systemet med en normalfördelad betygsskala var i princip vettig, men den missbrukades då många lärare inge verkat fatta att det var hela landets betyg som skulle normalfördelas kring 3, och inte inom varje klass eller varje skola. Systemet gjorde att betygsnivåerna låg still år från år i alla fall. Å andra sidan är ju kunskapskriterierna bättre i och med att de ger eleverna svart på vitt vad man måste kunna för att få ett visst betyg, oavsett vad andra elever presterar. Att kombinera dessa båda önskemål är svårt.


När man lyssnar till hur tex (s) och (v) menar att betyg är så stressande så undrar man hur de har tänkt att sköta urvalet till högskolan. Men i andan att "alla är lika bra" så kanske de vill se en öppen högskola som i Tyskland. Där fungerar det inte bra. Jag skulle hellre se intagningsprov till högskoleutbildningar. Inte då ett allmännt prov som högskoleprovet, utan specifika prov till varje utbildning. Det är upp till varje universitet att lägga upp sina egna uttagningsprov. Proven borde i så fall användas för att vikta betygen, inte som enda urvalsinstrument.


Det är dock en svår avvägning, men helt klart så behöver man göra något åt antagningen, och det behöver börja med ett nytt betygssystem. Och, med att ansvariga politiker faktiskt erkänner att betygen är till för att sortera elever. Vare sig man vill eller inte.

Läs också i SVD och i DN.

Mer om: betyg, skolpolitik, antagning, universitet, högskola. Intressant?

Planeten Pluto

I DN skriver man om fortsatt bråk om planeten Pluto. Det gnälls fortfarande över att Pluto förlorat sin planetstatus. Bland de gnälliga märks Alan Stern som numera inte är chef för ett projekt att utforska en planet, utan "bara" en dvärgplanet. Stackars!

Men på andra ställen har man bestämt sig! I New Mexico har man infört Planet Pluto Day och lagstiftat om

as Pluto passes overhead through New Mexico's excellent night skies, it be declared a planet and that March 13, 2007 be declared "Pluto Planet Day" at the legislature.

Hur dumt som helst! Och varför detta? Jo, i lagförslaget kan man läsa

WHEREAS, New Mexico state university and Dona Ana county were the longtime home of Clyde Tombaugh, discoverer of Pluto

Jamen då så! Suck!

Mer om: Pluto, Astronomi.

Skojar du med mig?

So there are these two muffins baking in an oven. One of them yells, “Wow, it’s hot in here!”
And the other muffin replies: “Holy cow! A talking muffin!”

Roligt? Jag tycker det*. John Tierney på NY Times tycker det inte. I en artikel om skratt "What’s So Funny? Well, Maybe Nothing" tar har upp resultat av skrattforskning som visar att man skrattar mer av (ett upplevt) socialt tvång än för att något är roligt. Det hävdar i alla fall en forkningsgrupp på University of Florida. Bland annat skrattar underordnade mer än överordnade, även om den som berättar skämtet (i testet användes bl a muffinskämtet ovan) inte finns i rummet utan bara på en TV-skärm. Det visar sig också att kvinnor skrattar betydligt mer än män, och att den som talar själv skrattar mer än publiken.

Det har gjorts många studier av varför vi skrattar, och många olika teorier finns. Men än så länge inget slutgiltigt svar. Jag har en del invändningar mot studierna i NY Times-artikeln, bland annat att de inte skiljer på olika sorters skratt. Alla känner väl skillnaden mellan ett riktigt genuint skratt och det något krystade haha som kommer mestadels av artighet.
Det enda olika studier verkar vara eniga om är att vi skrattar inte enbart för att något är roligt.

(via Cosmic Variance)

* Fast om det skall vara roligt kräver det en viss timing i framförandet. Själv tenderar jag att gilla lite absurda skämt, liksom skämt som kräver lite tanke. Därav en viss förkärlek för torra vetenskapsskämt.

Mer om humor, skratt.

Tabula rasa efter valet

Efter de senaste veckornas debatterande kring FRA-förslaget, där Bodström väljer att försöka framstå som den personliga integritetens försvarare, så kan man fråga sig om ett regeringsskifte innebär att man stryker ett streck över allt som hänt och att man börjar om med ett nytt oskrivet blad. I morse på P1-morgon lät Thomas Bodström som om förslaget om FRAs utökade övervakning var något mycket dumt som han aldrig skulle kunna föreslagit. Men hur var det med det här?

Det är i flera fall nu som socialdemokraterna gått ut och kritiserat den nuvarande regeringen för beslut och förslag som är exakt likadana som de själva legat bakom fram till den 17 sept 2006. Är det verkligen så illa att folk inte alls kommer ihåg vilken politik ett parti förde bara för ett halvår sedan? Kan man verkligen plötsligt vända helt om och låtsas som om det tidigare aldrig hänt, och komma undan med det? Det är något nästan Orwellskt över hur man plötsligt ändrar det förflutna.

För oss som fortfarande minns framstår, i det här fallet, Bodströms invändningar som riktiga krokodiltårar. Motivet till socialdemokraternas nej till övervakningsförslaget är glasklart. Man har inte ändrat inställning till integritetsaspekterna ett dugg, man såg helt enkelt en chans att slå regeringen på fingrarna - så man tog den. Det är helt vanlig politisering, där man säljer ut sin övertygelse för några politiska poäng. Det är intressant hur Bodström, som fram till valet argumenterade att FRA utökade avlyssningsmöjligheter var av fundamental betydelse, nu argumeterar emot samma förslag. I radio hävdade han att det var en fråga som var tvunget att lösas på 5-10 års sikt (läs: efter nästa val). På samma sätt har centern varit väldigt tyst i den senaste övervakningsdebatten trots att de var starka motståndre till tex buggningsförslaget för ett år sedan. Det skall bli intressant att höra hur de argumenterar när det förslaget kommer tillbaka efter sitt år i träda.

Men på det hela taget är det ett stort problem för väljarna att de valda politikerna verkar kunna avsvära sig sina tidigare roller så fort ett val är genomfört. Hur skall man veta vilken politik som kommer att föras med stöd av min röst efter valet. Hur skall man kunna lita på att Bodström efter nästa val inte är tillbaka i sin roll som övervakningshetsande justitieminister...

PS. Läs den mycket intressanta genomgången av avlyssningsförslaget av John Bubber.

Andra bloggar om: Övervakning, FRA, politik. Intressant?

Hetsjakt på kollaboratörer

Det blir mycket polsk politik här på sistone, men det är väl för att deras hyperneurotiska regiering gör att det finns så mycket mer att skriva om.

Sedan de tillsattes har premiärminister Kaczyński och president Kaczyński varit som besatta att få bort alla som anses ha samarbetat med den gamla socialistregimen, som informatörer och dylikt, från offentliga positioner. Det började visserligen inte med dem. Redan 1995 tvingades premiärminister Oleksy att avgå efter att ha anklagats för samröre med socialistregimen. Det anses ha varit en affär som sats igång av Wałęsa, kanske som hämnd för att förlorat makten till de reformerade exkommunisterna. 1998 skapades "lustracja"-lagen som kräver att alla offentliganställda skall kontrolleras mot eventuellt samröre med den gamla regimen. Detta gäller t ex även journalister inom offentlig media. Om man anses ha varit kollaborator är det dags att leta nytt jobb. Kaczyńskis har emellertid gått längre i sin iver att röka ut alla kollaboratörer. Nyligen tvingades den blivande ärkebiskopen Stanislaw Wielgus att avgå, bara timmar innan han skulle tillsättas.

Ett stort problem är också hur stort värde man kan lägga på gamla rapporter i säkerhetspolisens arkiv. Många felaktigheter har uppdagats. Visserligen kan den som anklagas för att vara kollaboratör ta saken till domstol, och för en finansminister som har många trådar att dra i kan det gå fort att bli rentvådd, men för andra är det inte lika lätt.

Men nu har man även börjat röra sig utanför de offentliganställdas sfär. Kaczyńskis har länge haft ett anstängt förhållande till pressen i Polen, undantaget de ultrakonservativa medierna som tex Radio Maryja. Man har klagat på att pressen är i Polen är vinklad till deras nackdel och de har dragit journalister inför rätta för förolämpning och krävt att Tyskland skall be om ursäkt för en artikel i tidningen Tageszeitung. En ny lag, som träder i kraft den 15 mars, skall tvinga alla journalister födda efter 1972, även inom privat media, att genomgå en granskning som visar att de inte samarbetade med socialistregimen, samt underteckna en deklaration att man inte samarbetat.

This is a wide ranging law that even covers blogs run by foreigners and those who comment on the blogs. (link)

Lagen lägger ansvaret på arbetsgivarna att tillse att deras anställda inte har spionerat för socialistregimen.

Naturligtvis är det här ett våldsamt ingrepp i yttrande- och pressfriheten. Regeringen har överhuvudtaget ingen att göra med om en journalist i ett privatägt bolag varit kollaboratör eller inte. Men Polens nuvarande regering har aldrig visat sig som några vänner av fri press, så annat var kanske inte att vänta.


Uppdatering: Hör om det i P1-morgon, intressant att höra från den polska journalisten Dorota Nygren, och kort artikel i DN.
Mer om Polen, Pressfrihet, kommunism. Intressant?

Mer idioti från Giertych, både d.ä. och d.y.

I dagarna har man kunnat läsa om hur Polens premiärminister Kaczyński har kallat till sig utbildningsminister och vice premiärminister Roman Giertych för att han skall förklara sina uttalanden i Tyskland förra veckan. Då uttryckte han bestörtning över hur den "homosexuella propagandan" når allt längre ner i åldrarna. Han talade också åsikten att abort är "en ny form ac barbari" och att en nation som tillåter det inte har någon framtid. Det är intressant att Kaczyński ser det så allvarligt, med tanke på att han aldrig visat några höga tankar om homosexuella.

Samtidigt har Roman Giertychs pappa, EU-parlamentarikern och kreationisten Prof. Maciej Giertych, dragit på sig stormande kritik efter att ha publicerat en pamflett med titeln "Civilisations at war in Europe"¹. Det är en 28 sidor lång diatrib om den latinska civilisationens överlägsenhet och hur den hotas att förstöras av moraliskt förfall och tas över av araberna. Han hänvisar frekvent till Feliks Koneczny, en polsk socialfilosof i seklets början som var öppet antisemitisk. För en intressant genomgång av pamfletten med representativa citat kan man vända sig till The Beetroot. Kommentarerna till hans inlägg är intressant läsning. Jag kan förstå om man inte orkar läsa hela Giertychs smörja, men läs gärna slutsatserna i pamfletten, det något av det mest sockkonservativa och reaktionära svammel jag sett i tryck på länge. Om det inte vore så att Prof. Giertych var en vald politiker skulle jag skratta högt. Nu sätter sig skrattet i halsen.

I ljuset av vad som produceras av polska regeringsföreträdare är upprördheten över nationalnarren Ugglas skumma polack mer lovligt löjlig.

¹ Det är symptomatiskt att den ligger utlagt på Młodzież Wszechpolskas (Allpolsk ungdom) hemsida. De är LPRs (Polska familjeligan, med Roman Giertych som partiledare) inofficiella ungdomsförbund som är öppet homofoba och som flera gånger har attackerat demonstrationer för homosexuellas och andra utsatta gruppers rättigheter.

Andra bloggar om: Polen, Giertych, homofobi, politik, antisemitism.

Säkerhetscharader.

Nu när DN i en ledare tar upp problemet med för mycket beslagtagna vätskor på flyget (något som TV4 hade uppe i början av februari) ställer man sig frågan om de ökade säkerhetskontrollerna är befogade, och om hur man skall se på säkerhet i andra sammanhang.

Själv känner jag mig inte alls säkrare när man inte får ta med sig vätskor på flyget. Det finns flera anledningar till det. För det första så är alla (åtminståne de offentligjorda) säkerhetsskärpningarna reaktiva till sin natur. "Nu försökte terroristerna använda flytande bomber. Vi måste förbjuda vätskor." För självklart försöker de på samma sätt igen.¹ Jag tror egentligen att efter 11 september så blev det säkrare att flyga, men inte på grund av kontrollerna. De som planerar terrordåd visste att nu skulle man hålla extra noga koll på flyget så de koncentrerade sig på något annat. Det visar att det hela till stor del är ett spel för gallerierna. Ett spel som skall få passagerarna att känna sig lugna och fortsätta flyga. Men det finns otaliga exempel på saker som inte är helt logiska inom flygsäkerhetsreglementet. T ex att man inte får ha med sig en liten sax eller en nagerfil, fast glasflaskor, som avbrutna kan orsaka stor skada är tillåtna. Varför är tändare och litervis med brännbar vätska (sprit) tillåtet?

Anekdoter om slapp säkerhet är legio. När jag nyligen flög från Landvetter satt den unga säkerhetskontrollanten och filade naglarna och kastade inte så mycket som en blick på röntgenapparatens skärm under de flera minuter jag tittade. En kollegas pojkvän tog med sig sin kniv ombord genom att helt enkelt lägga upp den på bandet tillsammans med sin plånbok. Ingen tittade noggrannare efter. En bekant fick 500€ i böter för att ha försökt ta ombord en flaska 80%-ig Strohrom på flyget (60% hade varit ok). Hans kompis som hade en likadan flaska släpptes igenom.

Säkerhetscharaderna har till största delen syftet att visa att man "gör något" åt säkerhetsproblematiken.² Men det är ett illa genomtänkt och kontraproduktivt görande. Inte bara gör det inte någonting åt själva problemet, det hotar också skapa en övertro på att det fungerar, samt att undergräva folks förtroende för hela systemet när man ser hur dåligt det fungerar. Louisep skrev intressant om detta strax efter Londonhändelserna, även om jag inte riktigt delar hennes vapenliberala inställning.

Naturligtvis behövs säkerhetskontroller på flyget, men det behövs utvärderade, verksamma metoder, och inte det detaljtrams vi har nu. Samtidigt behöver vi fundera över hur vi skall skydda oss på andra områden, tex mot bomber på tåg och färjor. Men vi måste göra det på ett sätt som uppnår en rimlig balans mellan frihet och säkerhet, öppenhet och övervakning och bekvämlighet och krångel. Tyvärr ser det inte bra ut på det området.

¹ Som Schneier on security skrev om att vi numera ofta tvingas ta av oss skorna i säkerhetskontrollen

[W]e should all be glad that Richard Reid wasn't the "underwear bomber".

² För det är ju inte ens så att flygbolagen själva litar på sin kontroll. I torsdags tvingades ett Ryanairplan nödlanda i Köln efter att en full polack hotat spränga en bomb ombord.

Andra bloggar om: flygsäkerhet, terrorism.

Serie i tiden...

Samma dag som avhandlingen hämtades ut från tryckeriet hittar jag det här i min inbox.
Tipstack till CMH.

Urartade debatter...

Det finns vissa ämnen som man inte verkar kunna diskutera utan att diskussionen mycket snabbt förfaller i pajkastning, personangrepp, och byggandet av gigantiska halmgubbar som sedan med liv och lust huggs ner. Ett exempel som slog mig nyligen skillnader mellan kvinnor och män. En kommentar till en postning av Malin på Vetenskapsnytt gled direkt bort från ämnet och attackerade istället en halmgubbe. Nu är debatten där ändå snäll, jämfört med vad man hittar på mer livliga fora. I en diskussion om köndiskriminering inom forskningen, på Cosmic Variance, var det också många som slogs mot halmgubbar istället för att diskutera på riktigt.

Men det finns ändå tre ämnen (som jag följer debatter i: jag är tex inte intresserad av debatter om abort i USA) som inte verkar gå att diskutera alls; israel-palestina, evolution-kreationism och nykomlingen klimatet. Här urartar alla debatter blixtsnabbt. Debattörerna (för att vara snäll) har redan sina åsikter cementerade, och de är inte intresserade av att försöka övertyga någon med sina argument utan verkar istället vara ute efter att kamma hem poäng från sina supportrar. Ett tag var jag inne på att skriva kommentarer till folk som citerar t ex Competive Enterprice Institute som aktoriteter i klimatfrågan, men jag insåg att det inte skulle tjäna något till.

Det finns ett par olika former av argument som används flitigt i urspårade debatter. Ovan nämnda halmgubbar är ett vanligt exempel. Vanligt är också göra ovidkommande jämförelser som ställer motståndaren på samma planhalva som någon det är mindre smickrande att umgås med. Ett exempel kunde man hitta i veckan när Erik Svensson lyckades blanda in Augusto Pinochet i sitt utfall mot Anders Isakssons kritik mot utsläppshandeln. I sin extrema utsträckning är det naturligtvis nazismen som är allas favoritliknelse, något som på usenet gav upphov till Godwins lag. Det är hart när omöjligt att hitta en diskussion om tex Israel eller "gun control" som inte nästan genast attraherar sådana argument.

I debatter mot vetenskap, där det är svårt att angripa motståndaren direkt eftersom det kräver stora kunskaper och då vetenskapliga argument ofta är väl underbyggda, används ofta en annan teknik; man riktar in sig på en eller ett par punkter där teorin kan ses som svag, och försöker att få det att verka som om denna detalj är en avgörade faktor. Så kan man i princip sammanfatta hela ID-debatten, och stora delar av klimatdebatten.

I och med att dagens debatter sker mer utspritt på tusenstals bloggar och fora istället för på usenets alt.något.ämne blir trådar sällan så långa att Godwins lag behöver åberopas, men en liknande princip kan införas, där ovan beskrivna, och andra liknande, vulgoargument helt enkelt ignoreras. Svara inte trollen!

Inlämnat

Nu har avhandlingen gått till tryck. Dags att börja skriva errata-lista...

Murphy rules!

Inlämning i morgon... gissa när filserverhelvetet betämmer sig för att krasha?

Uppdatering: Back online. Bara lite skrämselhicka där.

Rubriktrams

Jag måste sluta att ta rubriker i kväll- och veckotidningar som personliga förolämpningar. Jag blir ju förbannad varje gång jag är i en affär. För att inte tala om att titta in på Expressen.se... Alltså, tror de verkligen att jag är intresserad av det där?!? Eller är jag bara fåfängt elitistisk när jag ser mig själv som en potentiell, men ovillig målgrupp?

Googe

Google brukar ju uppdatera sin logo inför helgdagar. Den här gången blev det lite fel... Eller skall den där lilla pinnen förställa ett "l". Fult istället för fel i så fall!

ZzZzZzZz

Jag visste väl att alla de där eftermiddagsföreläsningarna var bra till något. Nu kan jag ju alltid hävda att jag snoozade för hjärtats skull.

Hurra för koldioxid

I ScienceNow kan man läsa om hur koldioxid förmodligen räddade jorden från ett öde som frusen obeboelig öken, liknande Mars. Under sina första miljard år var jorden ett ganska spännande turistmål, med ständiga vulkautbrott som spydde ut lava, damm och gas. Men jorden kallnade snabbt. Lite för snabbt! Solen var ännu ung och lyste inte med samma intensitet som idag utan 30% svagare. Alltså borde temperaturen ha sjunkit långt under noll, och inga hav borde bildats där liv kunde uppstå och utvecklas. Riktigt varför det inte skedde så vet man inte.

Men, nu har man undersökt sten från sediment som bildades för 3,77 miljarder år sedan och hittat överraskande mängder järnkarbonater¹. Dessa, menar man, bildas i marin miljö i en atmosfär med stora mängder CO₂. Och riktigt stora mängder; upp till 1000 gånger dagens nivåer är vad som behövs. Den här enorma mängden koldioxid bidrog till att hålla jordens temperatur uppe genom växthuseffekten så att liv kunde bildas över huvud taget. Så, kanske har de rätt i alla fall: "We call it life".

¹ N. Dauphas et al. "Identification of chemical sedimentary protoliths using iron isotopes in the > 3750 Ma Nuvvuagittuq supracrustal belt, Canada", Earth Planet. Sc. Lett. 254, 358-376.
Långt och tekniskt papper som jag inte riktigt läst, och inte alls förstått, men en nyckelsats, med många caveats, för slutsaten ovan är nog:

The possible presence of siderite in the primary mineral assemblage supports deposition under high PCO₂ [49] and [50]. Whether this high PCO₂ translates into high PCO₂ in the Eoarchean atmosphere or reflects local conditions of precipitation is open to debate [51] and [52].

Andra bloggar om: vetenskap, växthuseffekten, klimat, geologi

Irriterande Orwell

En av 1900-talets största intellektuella giganter, åtminståne postumt, är George Orwell. Även om han, med rätta, är mest känd för 1984 och Djurfarmen, som borde ligga på varje människas läslista, så skrev han mycket annat som är lika läsvärt tex "Down and out in Paris and London", and "Burmese Days". Efter att ha läst många av hans essäer i samlingen "Essays", som innhåller en del guldkorn, som "The Hanging" or "Notes on Nationalism", så har jag upptäckt en irriterande sida hos Orwell; han är tidvis störande självrättfärdig. Orwell beskriver sig själv som demokratisk socialist, och menar i "Why I write" att

Every line of serious work that I have written since 1936 has been written, directly or indirectly, against totalitarianism and for democratic socialism, as I understand it.

Framförallt är det att han uttrycker sig så apodiktiskt som retar mig. Han har rätt, basta! Som när hävdar att en revolution i England är oundviklig och att enda möjligheten att vinna kriget (2 världskriget) är att förstatliga industrier, gruvor osv, eller, inte lika allvarligt, när han försvarar englesk kokekonst. Det är inte det att jag inte trivs med att ha en annan åsikt än Orwell, jag gillar bara inte sättet han ger intrycket av att per automatik ha rätt.

Intressant nog publicerades just en artikel i The New Criterion som är inne på samma spår. Den koncentrerar sig visserligen på "Homage to Catalonia", men tar också upp några exempel som jag nämnt ovan.

För den som inte har läst Orwell, men vill hänga med i diskussionen ändå har det kommit ut en ny bok om hur man talar om böcker man inte har läst. En rolig och läsvärd artikel om den hittar man här.

Andra bloggar om: litteratur, George Orwell.

Rymdskrot

I NY Times kan man idag läsa en artikel om att mängden föremål som ligger i omloppsbana kring jorden nu uppgår till mer än 10000. Då räknar man bara de föremål som man kan spåra från jorden, de som är större än ca 10 cm. Dessa börjar bli en verklig fara för rymdindustrin. När Kina nyligen sköt ner en av sina egna satelliter bröts den sönder i över tusen delar (rött).
Någon gång kommer det att nås en gräns när en kaskadeffekt startar och skrotbitar krockar och bildar mer bitar som bildar mer bitar som... Mängden föremål kommer att växa exponentiellt. De flesta föremålen är dock mycket små, men de kan vara irriterande ändå. Hubbles solpaneler har tex träffats minst 725000 gånger (fram till 2002) av microsatelliter, och de har 5000 hål och kratrar stora nog att kunna ses med blotta ögat. En färgfläck som träffade Challanger i 12000 km/h slog upp en ärtstor krater i ett fönster vilket ledde till att det var tvunget att bytas ut till en kostnad av $100000 innan nästa resa.

Det mesta rymdskräpet är rester av kollisioner och explosioner, men där finns även gamla raketsteg, uttjänta satelliter och åtminståne en skruvnyckel.

Andra bloggar om: rymden, vetenskap.