Jag har mött eliten...

De som kommer framkrypande ur gömmorna för mer en två och en halv timmars polsk socialrealism, varande till långt efter midnatt. Jag talar om gårdagens visning av Andrzej Vajdas Marmormannen. Den hjältemodige mönsterarbetaren Birkut, som kan lägga 30 000 tegelstenar om dagen försvinner från allas medvetande. Vad hände med honom, han som var socialiststatens mönsterkaraktär? Vajdas film om en film om Birkut är en studie i Sovjetstatens (fast i sin polska 50-talsform) mekanismer, och samtidigt flera intressanta karaktärsstudier.

Roligt var också att känna igen sig från så många ställen, Warszawa, Kraków, Zakopane. Kanske måste jag nu planera in ett besök i Nova Huta också.

På filmfestivalen har jag hittills hunnit med tre andra filmer: Den österrikiska Spiele Leben, den sydafrikanska Tsotsi, den kubanska, Habana Blues, och Michael Winterbottoms Tristram Shandy. Den sistnämda, som är en film om inspelningen av en film av en bok som ansetts ofilmbar var en småkul komedi som var sevärd, men inte lämnade något bestående intryck. Spiele Leben var rätt kass; en bra idé om en kille (en av filmhistorens sliskigaste karaktärer) som låter en tärning bestämma sitt liv genomförs mindre väl och lämnar mycket övrigt att önska. Tsotsi var ju ingen partyrulle direkt. Misär i sydafrika med ungdomar som slutat vara på glid, utan redan nått botten och dödar utan ånger för några få penningar. Naturligtvis blir det mer än så, och filmen handlar om Tsotsi som genomgår ett moraliskt uppvaknande. Jämförd med Guds stad, men är av en annan typ, lungare filmad (och inte lika bra). Men en bra film är det... Habana Blues handlade om undergroundmusikscenen i Havanna och var en helt okej film, med mycket skön musik långt från Buena Vista Social Club. Kommentaren "jag vill bli upptäckt innan jag fyller 90" säger allt.