Fotomanipulation

Är det ok att manipulera foton? I ett inlägg i NY Times fotoblogg Lens aktualiserades frågan efter att Pictures of the Year International tilldelat Damon Winter ett pris för en fotoessä tagen med en iPhone och appen Hipstamatic. Det kritiserades av andra fotografer fotojournalister för att vara för mycket bildmanipulation. Är det det?

Vinnare av POYi 2011. Fotograf än
så länge anonym K.C. Ortiz.

Som Winter skriver i Lens

Take as an example the image that won first place in feature singles in this year’s Pictures of the Year International competition. [...] Much of the information in the image has been obscured in the interest of aesthetics. We humans do not see in black and white. And we do not see the world at f/1.2. These are aesthetic choices that do not contribute to the accuracy of the image.

Jag gissar att de flesta skulle acceptera bilden till höger som "äkta" även om originalet troligtvis är i färg utan vignett. Är den mindre manipulerad än hipstamatic-bilder. En av Winters kritiker gör skillnad på fotografi och fotojournalistik. Jag kan förstå den distinktionen till viss del. Fotojournalistik bygger på att man skall kunna lita på att vad bilden visar är vad som hänt. Man får inte "klippa och klistra" i bilder, ens för att ta bort oväsentliga detaljer. Det blev Stepan Rudik varse när han diskvalificerades ur World Press Photo förra året för att klippt bort en fot ur en bild - av rent estetiska skäl. Jämför originalet med den insända bilden och den borttagna foten kanske inte är så viktig.

Men var bör gränsen gå? Självklart finns olika gränser för fotojournalistik och konstfotografi, men är t.ex HDR acceptabelt. Om det är ordentligt gjort visar en sådan bild på sätt och vis verkligheten verkligare än ett vanligt foto. Ändå accepteras det inte inom fotojournalistiken. Den svenske mästerastrofotografen P-M Hedén gillar inte HDR och annat montage. Han är helt med på andra former av "manipulation", som t.ex. tracking och statisk kamera för att skapa stjärnspår, saker som inte heller syns med ögat. Var går alltså gränsen?

För mig är fotografi en konstform. Att skapa en vacker, tankeväckande, avstötande eller informativ bild för man enligt mig göra som man vill. Jag har en mycket liberal syn på manipulation - "Whatever works..." Jag håller alltså inte med om P-M Hedéns purism. Det finns en skola som tycker, i princip, att det som går att göra med film och mörkrum är ok, annat är fel. Men då är man nästan tillbaka till fotografins barndom, när den inte räknades som en konstform utan bara som "avbildande". Det var egentligen inte förrän Moholy-Nagy skapade fantastiska bilder på Bauhaus som fotografi som en konst slog igenom. Jag tycker att de pre-nagyanska puristerna gärna får hålla fast vid sin princip, men då borde de kanske också gå hela vägen och sluta fota digitalt också.

Däremot kan jag hålla med om att det finns ett avgränsningsproblem inom fotojournalistiken - vilka typer av manipulation skall vara godkända och vilka inte. En vag princip - som skulle tillåta t.ex. HDR - är att bildens sanningshalt inte skall förändras. Då tycker jag att Rudiks bild är acceptabel, medan t.ex. Adnan Hajjs bilder från Libanon inte är det. Men visst är det en svår gränsdragning.

Själv ser jag mig inte alls som fotojournalist, utan som en glad amatörkonstnär. Mina bilder är ofta manipulerade. I bland skriver jag att det är det, ibland inte. Det viktigaste för mig är att bilderna förmedlar den idén jag vill att de skall visa.

Dagens ord är fotomontaż.

Andra bloggar om fotografi, fotomontage, fotojournalistik.