Mer kvalitet i forskningen...?

Vetenskapsradions veckomagasin innehöll förra veckan (ja, vad jag är långsam) ett reportage med titeln "Krav på bättre kvalitet i forskningen". Där tog man upp problemet med att kravet på att få ut många publikationer gör att kvaliten sjunker och att många experiment därför är svåra att upprepa utifrån beskrivningarna i artiklarna.

Det är ett allvarligt problem, och i stort var reportaget bra. Det var dock ett par saker jag reagerade på. En sak var Mats Ulfendahl från Vetenskapsrådet som sa att man i framtiden kommer att titta på kvalitén i artiklarna istället för kvantiteten. Betyder det att man verkligen haft en officiell, eller i alla fall inofficiell, princip att belöna kvantitet utan att bedöma kvalitén? Det är ganska anmärkningsvärt.

Det andra jag reagerade på var hur det framställdes som enbart positivt att Eric Betzig kunde vänta i två år med att publicera sina resultat* för att han inte hade krav på snabb publikation från sitt institut. Han säger sig ha ägnat den tiden för att bjuda in biologer att använda instrumentet och testa det. Säkerligen kommer det att leda till många nya artiklar med Betzigs namn. Är det verkligen bättre för kvalitén på forskningen att Betzig håller sin, enlig egen utsago färdigutvecklade teknik, hemlig i två år istället för att göra den tillgänglig till forskarsamfundet?

* Vetenskapsradion ger ingen referens, men jag antar att det är den här artikeln det handlar om: Chen, et al., "Lattice light-sheet microscopy: Imaging molecules to embryos at high spatiotemporal resolution", Science 346, 6208 (2014). doi: 10.1126/science.1257998

Sverige snart ett tredje-världen-land

Enligt en mycket spridd artikel på Onet Biznes* (en av de stora webbportalerna i Polen) är Sverige i kris. Landet blir snabbt fattigare och redan 2030 riskerar landet att räknas till ett tredje-världen-land**. Enligt artikeln rasar Sverige i Human Development Index, från 15 plats 2010 till uppskattningsvis plats 25 nästa år och 45 år 2030. Anledningen är

Winna jest multikulturowość i próba zbudowania idealnego społeczeństwa na bazie wielkiej fali imigrantów.
Skyldigt är multikultur och försöket att bygga ett idealt samhälle baserat på en väldig immigrationsvåg.

Att en enkel titt i HDI-rapporten visar att det inte stämmer stoppar inte artikelförfattaren Agata Kołodziej. I själva verket låg Sverige 2010 på plats 9 för att i årets rapport "rasat" till tolfte plats.

Andra intressanta observationer är att invandrare inte bara inte behöver lära sig svenska, det är till och med förbjudet. Efter jul kommer tydligen lagen i Sverige att ändras så att kritik av invandring blir förbjudet... o.s.v.

Det hela verkar vara en ovanligt kackhändig översättning av en redan usel artikel som publicerades på Cristian Broadcasting Network i april i år. Den bygger i sin tur på utsagor från bland andra Ingrid Carlqvist från Dispatch International.

Jag gjorde misstaget att titta i kommentarerna till artikeln och ångrade mig genast! Naturligtvis är de fyllda av trams som varnar om invandring och "vad-var-det-vi-sa!"

* Det verkar som om artikeln tagits ner. Sparade ett screenshot här.

** Bortsett från det där att tredje världen är ett rätt förlegat begrepp.

Batteri eller superkondensator

Ok ursäkta för att det här är en rätt smal post. På senaste tiden har jag varit granskare för några artiklar om superkondensatorer (eller elektriska dubbelskiktskondensatorer (EDLC)). Det är inte riktigt mitt forskningsområde, men närliggande nog för att jag skall kunna granska artiklarna.

EDLC* och batterier har mycket gemensamt - de använder liknande material med stor yta, de är båda elektrokemiska celler. Men i stort har den fundamentala skillnaden mellan ett batteri och en kondensator varit att i ett batteri lagras energi genom elektrokemiska reaktioner (Faradaiska processer) medan i en kondensator lagras energin genom att det elektrokemiska dubbelskiktet laddas upp. Det är fortfarande den bilden man får om man söker på kondensatorer. Men med begreppet pseudokapacitans börjar gränsen suddas ut. I en pseudokapacitans får man energi ur electrokemiska reversibla processer. Så, är det då ett batteri eller en kondensator? Ok, man kan fortfarande ladda kondensatorn antingen positivt eller negativt. Ett batteri har en bestämd positiv pol och en negativ. Men ännu luddigare blir det med assymetriska kondensatorer där de båda elektroderna har olika egenskaper... Nu börjar det verkligen likna ett batteri.

Enlig någon form av definition skall en pseudokapacitans inte bygga på att kemiska bindningar skapas eller bryts, allt för att processen skall bli väldigt snabb, till skillnad från ett batteri som är långsammare men som har högre energitäthet. Men skillnaden blir mindre och mindre och nya hybridsystem försöker plocka det bästa ur de båda världarna.

Kondensatorer är intressanta att följa utvecklingen av. När jag gick i skolan hörde vi inte ett ord om superkondensatorer och Farad ansågs som en löjligt stor enhet. Nu kan man köpa en 10000F-kondensator på alibaba för ca 50$.

*Mer av mig om EDLC kan man läsa på den insomnade vetenskapsbloggen Under lagerbladet.

Vad får man forska om?

Igår laddade jag ner och lyssnade på Vetenskapsradions granskning av Andrea Rossis kall-fusionsmaskin och de svenska forskarnas inblandning i de testerna. Det är en fascinerande historia om en antagligen väldigt manipulativ person och ett antal forskare och journalister, som borde veta bättre, som villigt låter sig manipuleras. Man kan inte säga att någon kommer ur den granskningen helt oskadd. Sämst ser nog Hanno Essén, före detta ordförande i Vetenskap och folkbildning, och Mats Lewan, reporter på Ny Teknik, ut. Det är två personer som i egenskap av sina roller som ledare för ett skeptiskt sällskap* respektive teknikjournalist verkligen borde haft en mer skeptisk inställning.



Programserien var mycket välgjord, och tittade på flera aspekter av Rossifallet, även hans summa historia, men den som vill grotta in sig i detaljer kan läsa de svenska forskarnas artikel på arxiv och den utmärkta nedtagningen av Ericsson och Pomp.



Men, i del två av Vetenskapsradions granskning, som till stor del handlar om hur Rossis maskin testades på The Svedberg-labbet i Uppsala, tycker jag att reportern Marcus Hansson hamnar lite fel. Han pressar Gunnar Ingelman flera gånger om det verkligen är forskning som UU borde göra. Och jo, det tycker jag att det är. Forskare vid universitet och högskolor har stor frihet att forska om det som intresserar dem. Jag tycker inte att universitetet skall gå in och styra det. I det här fallet var det ju en eller flera forskare som tyckte att Rossis maskin var så intressant att de ville titta närmare på den. Det tycker jag inte är fel. I reporterns exempel med tidsmaskinen så skulle mitt svara vara att om han kan hitta en forskare som är villig att lägga ner sin tid på att undersöka den närmare så varsågod. Däremot så kan forskningsfinansiärerna styra vad deras pengar skall användas till. I det här fallet var ju det inget problem, eftersom det fanns en finansiär med i bilden. Så länge man är öppen men vem som finansierar forskningen och håller på de etiska reglerna så ser jag inget fel i att en forskare tar sig an en del udda projekt.** De flesta forskare har en (liten) mängd pengar som de kan lägga på (nästan) vad de vill. Vilka projekt de använder de pengarna till tycker jag att institutionen skall var försiktig med att blanda sig i.



Med det vill jag inte säga att hanteringen av Rossis maskin inte är märklig och uppseendeväckande. Det finns massor att kritisera i det här specifika fallet, men den allmänna principen om forskningsfrihet är inte en av de sakerna.

UPPDATERING 2014-06-03 Fann just Stephan Pomps bloggpost om samma program. Mycket läsvärt.





* Som även jag är medlem i.

** Det är ju egentligen samma sak med "bjudresan" till Italien. Om nu Rossi vill ha forskare som kommer och undersöker hans maskin är det väl inte mer än rimligt att han betalar för deras resa. Det hade varit konstigare om forskarna betalat sin resa själva, det var ju ändå ett uppdrag de fick i egenskap av forskare.

Svårt att rösta

Idag är vallokalerna öppna i EU-valet även här i Polen. Om man får tro ondersökningar så kommer kanske en tredjedel av de röstberättigade ta sig iväg till en lokal. Det beror till största delen på att EU-valet inte är särskilt intressant för de flesta, som man kunde höra i Daniel Allings reportage från Poznań för någon vecka sedan. Men det är också svårt för många att rösta. I Ekot sade man att i Sverige har 1,1 miljoner personer förtidsröstat. Här är det ingen alls. I Polen röstar man på valdagen, i den vallokal som finns där man är registrerad. Eftersom många polacker, särskilt studenter och tillfälliga arbetare, inte bor där de är registrerade behöver de åka hem, ofta till sina föräldrar, för att kunna delta i valet. Jag har minst två kollegor som inte röstar pga att de är registrerade långt från Warszawa och inte vill åka hem bara för att rösta. Ytterligare tre personer, inklusive fru mjn, missar valet för att de är borta på konferenser.

Man skulle tro att i ett land där valdeltagandet, framförallt i EU-valet, fallit dramatiskt över åren skulle försöka göra det lättare att rösta, men inte ännu. Kanske är jag bortskämd med att myndigheter i Sverige ofta försöker underlätta för folk - det är en utveckling som i Polen börjat ta babysteg, men som fortfarande har långt att gå. Svårigheterna att rösta är bara ett exempel på det.

"Kvinnan med skägg" och de fula trynena

Not the choice he wanted - Från Donatans FB-wall.

Concita Wursts vinst i Eurovision har fått många i Polen att visa sina fula trynen. Det är framförallt inom den katolska konservativa kretsen som svavlet osat. Bland dem har "genderideologin" blivit ett skällsord som innefattar allt som är fel med den dekadenta, fallna västvärlden där pojkar på dagis tvingas leka med dockor och sexualundervisningen i förskolan leder till pedofili, aborter och familjens undergång. Många ser nu Conchitas vinst som det slutgiltiga beviset på att västvärlden är på väg att gå under. I Rzeczpospolita citeras PiS talesperson Adam Hofman:

Conchita Wurst to symbol kierunku, w którym idzie Europa. Nasi europosłowie nie pozwolą, by w tym kierunku szła.
Conchita Wurst är en symbol för riktningen i vilken Europa är på väg. Våra MEPar kommer inte att tillåta det att gå åt det hållet.

I sann PiS-anda, att allt som är dåligt är regeringens fel, passar han också på att slänga in att premiärminister Donald Tusk är indirekt ansvarig för Conchitas seger.

I den ultrakatolika radiostationen Radio Maryja går man på samma tema. I en artikel med titeln Eurovision, genderisternas vision binder man samman Conchita, gender och LGBT till ett hot mot familjen och västvärldens framsteg, som bygger på antikens kultur och kristendomen. Man citerar förre premiärministern och PiS-ledaren Jarosław Kaczyński:

W Europie dzieją się rzeczy bardzo niepokojące, które wskazują na dekadencję, na schyłkowość Europy i my byśmy chcieli ten trąd odrzucić.
I Europa händer väldigt oroande saker som visar på dekadens, på Europas förfall, och vi skulle vilja avvisa den spetälskan.

Är han inte charmig, så säg.

Men inte bara tokkatolikerna visar sitt rätta jag. Även hos självutnämnt toleranta personer, som Polens representant Donatan*, visar sig det fula trynet om man skrapar lite på ytan. I ett inlägg på Facebook** skriver han om Eurovision bla:

Ja jestem w miarę tolerancyjny nie mam nic do gejów, lesbijek ( do nich szczególnie nic nie mam :)) transwestytów - każdy robi to co lubi i jest jaki chce być...ale przecież nie doprowadzajmy do sytuacji że hetero mają się wstydzić być sobą! :)
Jag är tämligen tolerant och har inget mot bögar, lesbiska (i synnerhet inget mot dem :) ) transvestiter - var och en för göra vad den gillar och vara hur den vill vara - men låt det inte komma till situationen att heteros skäms för att vara sig själva! :)

Många har naturligtvis också argumenterat mot intoleransen in otaliga pratprogram på TV och i media, men hätskheten i debatten har med all tydlighet visat att Polen ligger långt bakom när det gäller tolerans för det avvikande - i synnerhet i ämnen där kyrkan kan understödja de reaktionära krafterna.

* Vars nummer, tillsammans med Cleo, mest verkar gått ut på att visa "slaviskors" urringningar. Fruktansvärt pinsam intervju med Cleo på engelska här.
** Argh! Läste kommentarerna under inlägget och påmindes omedelbart om det här.

Heligare än påven

Förstasidan på Polens största tidning.

Idag kanoniserades två tidigare påvar, Johannes XXIII och Johannes Paulus II. Det som följer rapporteringen här i Polen kunde lätt missat den förstnämnda; allt handlar om den polske påven, den allmänt älskade Jan Paweł II.

I Sverige är det lätt att missa dagens tillgivelser - några enstaka artiklar i pressen, något inslag på tv-nyheterna. Många artiklar fokuserar även på de kritiska rösterna mot kanoniseringen, framförallt av JPII. Här i Polen är rapporteringen naturligtvis av en helt annan magnitud, hela veckan har kanoniseringen diskuterats i TV och press, Polens största tidning, Gazeta Wyborcza - som vanligen är ganska antikyrklig, har en specialutgåva om kanoniserinen, på TV har man direktsänt från Rom hela morgonen. Under veckan har ett otal filmer och serier om JPII visats och nyligen hade den tecknade barnfilmen Karol, który został świętym (Karol som blev helgon), premiär på bio.

Det är svårt för oss sekulariserade icke-katoliker att förstå hur stort det här är för så många (polska) katoliker. JPII var verkligen älskad av en majoritet av polackerna, även de som inte ser sig som särskilt religiösa. Visst finns det saker, mycket, att kritisera med JPIIs påvetid; hans oförsonliga syn på preventivmedel som bidrog till att förvärra AIDS-epidemin i Afrika; hans konservatism, i kontrast mot den mer liberale Johannes XXIII; att han inte gjorde något åt övergreppen mot barn inom kyrkan; hans svaghet för Fidel Castro; att han bara har ett och inte två mirakel... och säkert mer. Men det är inte därför han kanoniserats. Det är för att han som ingen påve tidigare reste runt och träffade människor i hela världen. Att han såg till att Vatikanen blev en global angelägenhet och inte en italiensk. Men inte minst också för hans roll i kommunismens fall. Detta är naturligtvis inte de officiella anledningarna till kanoniseringen, men i det här fallet visar kyrkan att den också böjer sig för opinionen. Det var omöjligt att ignorera de hundratusentals, om inte miljoner, troende som krävde "santo subito" - "helgon nu"!

Det är nog också svårt för oss svenskar att förstå vilken ställning JPII hade... har... i Polen. Han är i allra högsta grad närvarande som en fixstjärna mot vilken andras insatser mäts. När han besökte Polen kom miljoner polacker till mässor och möten. Säkerhetstjänsten SB uppskattade att under pilgrimsresan 1983, mitt under undantagstillstånden, deltog 7 miljoner polacker i möten med påven. Det är nästan en femtedel av befolkningen. I nästan varje stad i Polen fanns en Aleja eller Ulica Jana Pawła II redan när han fortfarande var i livet. När presidenten, Bronisław Komorowski, kallar JPII för frihetspåven är det precis vad många minns. Påven som hjälpte dem ur Sovjetunionens grepp. Men man minns med sympati även den man som svårt härjad av Parkinsons ändå kämpade in i det sista för att uppfylla sina plikter och fortsätta sina resor. Visst delar många kritiken av honom. Men den väger ändå lätt jämfört med hans förtjänster.

En kortfattad historik över nästan allting

Var ute och åkte tåg för ett tag sedan och började läsa Bill Brysons A Short History of Nearly Everything, för att det var den enda boken jag hade i telefonen. Brysons bok har hyllats av kritiker och vunnit det prestigefyllda Aventispriset från Royal Society för bästa populärvetenskapliga bok. Det är en mycket amibtiös bok, att förklara allt... nästan... Med egna ord skriver Bryson i inledningen: ​

...I was on a long flight across the Pa­cif­ic, star­ing idly out the win­dow at moon­lit ocean, when it oc­curred to me with a cer­tain un­com­fort­able force­ful­ness that I didn’t know the first thing about the on­ly plan­et I was ev­er go­ing to live on. [...] I didn’t know what a pro­ton was, or a pro­tein, didn’t know a quark from a quasar, didn’t un­der­stand how ge­ol­ogists could look at a lay­er of rock on a canyon wall and tell you how old it was, didn’t know any­thing re­al­ly. I be­came gripped by a qui­et, un­wont­ed urge to know a lit­tle about these mat­ters and to un­der­stand how peo­ple fig­ured them out. That to me re­mained the great­est of all amaze­ments-​how sci­en­tists work things out. How does any­body­ know how much the Earth weighs or how old its rocks are or what re­al­ly is way down there in the cen­ter? How can they know how and when the uni­verse start­ed and what it was like when it did? How do they know what goes on in­side an atom? And how, come to that-​or per­haps above all-​can sci­en­tists so of­ten seem to know near­ly ev­ery­thing but then still can’t pre­dict an earth­quake or even tell us whether we should take an um­brel­la with us to the races next Wednes­day?

Just den delen - diskussionen om hur vet vi saker - var det som fick mig att läsa boken. Tyvärr är det ganska lite om just det in Short History. Bryson älskar lustiga historier, och inget är mer lockande än hur excentriska forskare var förr. Nästan varje ny upptäckt som diskuteras inleds med ett porträtt av den eller de galna forskare som gjorde den. Det blir lite tröttsamt i längden, och en del av porträtten är ordentligt tillspetsade.

Bryson skriver underhållande, även om hans stil inte är i min smak, och jag är säker på att Short history lockat många Bryson-fans att läsa om vetenskap som annars inte gjort det. Boken innehåller en hel del mindre felaktigheter (t.ex de här), men ändå inte så många som man kunnat tro. Vad jag tycker mindre om är den lite hånande tonen i beskrivningarna av tidigare erors teorier, eller brister på teorier. Bryson verkar inte alls bry sig om att en hel del av den okunskapen berodde på att vetenskaliga framsteg både följer och leder teknisk utveckling. Många undersökningar var helt enkelt inte tekniskt möjliga tidigare.

En kortfattad historik... är framförallt en underhållande översiktsbild. Det är utmärkt till att locka in läsare populärvetenskap. Man måste bara vara medveten om att Bryson är ute efter att underhålla lika mycket som att undervisa. Han skruvar till historier, överdriver hur mycket vi inte vet, överdriver hur mycket vi vet i andra fall och tar vissa friheter i att skapa en bra historia. Man skall inte leta förklaringar i En kortfattad historik... utan inspiration till fortsatt lärande. Då är den utmärkt.

Stockphotos...

Vad är det med folk som vill verka "vetenskapliga" och det där med att kludda kemi (eller ekvationer) på glasvägg? Ni har säkert sett tusen varianter av stockbilden på en person i labbrock som ritar någon kemi på en glasvägg framför sig.

Bilden ovan var på omslaget till en klämmig brochyr om programmet "SME Instrument Horyzont 2020" som skall hjälpa att finansiera samarbete mellan akademin och SMEs. Men om den nu är riktad till forskare (och det är den) varför då inte ta en bild som faktiskt visar forskning, såsom det faktiskt går till och inte en tramsfantasi av vad en "forskare" är?
För det första: Det är skitsvårt att läsa text skriven på glasvägg. Allt i bakgrunden stör... för att inte tala om text och strukturformler som hänger fritt i luften.
För det andra: Vad är det för jättestora organometalliska molekyler på bilden? Med massa kadmium av alla ämnen.
För det tredje: Vad fan är Ew? Och Yn?

Min tanke när jag ser den här och likande bilder är bara att det är material skriven av någon som inte har en aning om vad hen skriver om. Det måste finnas hundratals andra bilder att välja bland... den här börjar bli lite trött nu!

UPPDATERING: Och varför läser hon spegelvänt.

Patenttrams

För ungefär tre år sedan skickade vi in en patentansökan från vår forskargrupp. Ansökan handlade om en ny typ av elektrod för att binda enzym till en yta (publicerat här), men det är egentligen inte så viktigt. Anledningen till ansökan var inte att vi ville kommersialisera idén, eller att vi ens trodde att den hade någon kommersiell potential. Anledningen var att regeringen vill satsa på innovation och därför räknar patent som meriterande när man ansöker om forskningsmedel. Så, vi valde att söka patent på vår "uppfinning". Jag har skrivit förr om vad jag tycker om den typen av patenthets.

Nåväl, så nu har vi alltså en ansökan om patent på en "uppfinning" utan särskilt värde, men ändå en nyhet. Vad händer.... först ingenting på mycket länge. Sedan kommer ett omdöme där vi uppmanas svara på hur vår uppfinning skiljer sig från några andra, till synes liknande system, som handläggaren hittat. Detta görs. Sedan, igen, ingenting. Så i veckan fick vi nytt omdöme - avslag. Två bifogade dokument sägs visa att vår "uppfinning" redan är känd. I en artikel har någon använt ITO-partiklar som material på elektroder. I ett amerikanskt patent har någon använt enzymer i en sensor. That's it! Alltså, någon har använt ett liknande material i ett annat syfte och någon har använt enzymer för sensorer... Med den generösa tolkningen skulle nog allt vid det här laget vara uppfunnet. Nästan alla material har använts för något... Vi blev tillsagda att abbans snabbt komma in med en förklaring om vi ville att vår ansökan skulle bedömas igen. Jag undrar om det verkligen är värt tiden.

Vi har alltså här ett exempel på dubbelt trams. För det första att vi ens försöker söka patent på något vi inte är alls intresserade av att kommersialisera. För att någon fått för sig att många patentansökningar är ett mått på kreativitet. Det kanske det är - den klassiska polska formen av kreativitet som finslipades under kommunistsystemet; den att alltid försöka böja och kringgå regler, hitta kryphål och utnyttja luckor. Knappast den form av kreativitet som man vill framhäva. För det andra så är patentansökan bedömd av någon som absolut inte förstått ämnet. Någon som skrivit in några söktermer i google och fått fram resultat som ytligt kan verka relaterade.

Är det konstigt att min syn på patent är ganska mörk. För något som sägs vara av så avgörande vikt för ett lands ekonomiska framtid verkar det ligga rätt mycket godtycklighet bakom.

Sista gången klättring i Tatra?

Titeln lät väl mer dramatisk än nödvändigt - jag tänker inte sluta att åka till bergen. Det jag skall sluta med är att åka dit för att klättra långa leder. Tre gånger har jag varit iväg nu... Ingen gång har det gått precis enligt planerna. Första gången var det sådan dimma att vi inte ens hittade leden. Andra gången, i somras, var jag i Slovakien med en ukrainsk kollega och klättrade en 450m hög vägg. För mig var det första riktiga klättringen på större vägg, så min något mer erfarne partner ledde och jag gick som andreman. Leden var ganska enkel, men vi klättrade för långsamt och tvingades att övernatta på toppen. Det var fint väder men temperaturen sjönk ändå till 5 grader och i bara windstopper blev det en kylig natt. Aldrig har soluppgången varit vackrare.

Förra helgen så var det då dags igen. Denna gång mixedklättringspremiär och jag var återigen andreman bakom Żenia*. Leden var Filar Świnica. Det borde varit en enkel led, men sent på säsongen var snöläget rätt dåligt och det blev lite jobbigare än vi räknat med. Den här gången slapp vi övernatta på toppen, men nedgång i mörker blev det i alla fall.

Fina utsikter och härliga upplevelser till trots så är jag nog för feg för de här långa lederna. Jag tradklättrar gärna, och mixedklättring var kul om än svårt. Men jag vill ha en nödutgång. Några få replängder... om man inte tycker att det går bra kan man fira sig ner och gå hem och ta en öl!

Den här väggen klättrade vi i Slovakien. Leden går längs mittsprickan snett upp mot vänster och följer sedan rampen.

På väg upp.

Ful repkorsning

Den efterlängtade soluppgången!

MJN på approach mot Świnica. Foto: Żenia

MJN kämpar med isyxan. Det är brantare än vad bilden visar. Foto: Żenia

Utsikt halvvägs. Kasprowy wierch ligger gömd i molnen. Foto: Żenia

Perfekt väder dock. Soligt, någon minus. Świnica är toppen till vänster om passet till höger i bild.

Tatry från Zakopane. I byn var det redan vår och snöfritt. Foto: Żenia

Świnica från Zakopane. Leden går längs kanten som delar den soliga och skuggiga sidan av berget. Foto: Żenia

.

* En intressant bonus var att Żenia är ryskspråkig från östra Ukraina och trodde benhårt på den putinska propagandan om den nya facistiska regeringen, hoten mot ryssarna osv. Vi undvek snabbt det ämnet.