Det är att ha höga tankar om sina medarbetare. Eller är det verkligen så illa ställa att många inte känner till dem...I veckan tändes en ny vetenskapsblogg på det svenska bloggfirmamentet. Tre eminenta unga forskare samt er käre skribent tänker skriva om vetenskap och forskning som vi ser det. Med stjärnor som Anna, Maria och Mats i laget kan det nog bli en intressant begivenhet. Själv tänker jag likt Venus skaffa mig lite egen lyskraft i detta strålande sällskap.
Bloggen kommer att handla om vetenskap och forskning och vad som hör därtill. Den här bloggen kommer att leva kvar med mina personliga betraktelser om allt annat.
Välkomna till oss under lagerbladet.
Kanske skriver jag det här i besvikelse över att inte kunna vara med på vetenskapskaféet på torsdag. Nåväl, det här är ett inlägg som mindre kommer att handla om engelskan roll i högskolan, där jag anser mig ha erfarenheter till att kunna uttala mig, utan jag skall ge mig ut på gungflyt och lufta mina åsikter angående språkpolitik i stort. Jag gör detta till del på grund av en växande irritation över vad jag läser på Språkförsvarets blogg (och i megakommentarer på Lingvistbloggen).
Per-Åke Lindblom skriver om kampen mot engelskan med ett språkbruk som påminner om det som snarast påminner om politisk kamp mot en förtryckarregim eller kommunisternas svada mot "marknaden":
[E]ngelskan är den största fienden, ”mördarspråket” nummer 1, [...]Med vilka medel som helst (verkar det som) vill han förhindra att engelskan tar plats på andra språks bekostnad. Jag köper inte språkförsvarets postulat att engelskan skulle vara ett sådant hot mot andra språk. Det är uppenbart att det inte är engelska som hotar minoritetsspråk som sorbiska eller meänkieli utan det är den ökade mobiliteten som gör att riksspråken tar över.
Enligt min mening måste man för närvarande i stället upprätta en allians mellan alla språk gentemot engelskan. I motsättningen mellan ett stort internationellt språk som ex. spanska, franska etc. och engelskan bör man alltid stödja de förra som motvikter till engelskan.
Läste klart Caroline Salzingers "Hälsningar från ondskans axelmakter" (ISBN: 9175887177) för ett tag sedan. Jag ville verkligen tycka om hennes bok. Salzingers radioreportage är intressanta och levande och det är därför en besvikelse att boken är så ytlig och nästan banal. Man hinner aldrig få en känsla för landet i fråga innan det är dags att hasta vidare till nästa land, nästa korrespondenthotell. Men kanske är det för att sådan är vardagen för de flesta utrikesreportrar: de landar några dagar i ett land för att rapportera om en aktuell händelse, ge lite bakgrund som man snabbt läst in sig om på vägen dit, intervjua några utvalda personer via tolk för att därefter dra vidare till nästa land som en svärm gräshoppor till nästa fält.
Hälsning... har sina poänger: den beskriver effektivt absurditeten i Nordkorea, och Salzinger skall ha en eloge för att hon erkänner "fixarnas" makt över nyhetsrapporteringen. Men, undataget några episoder så blir boken till stor del en besvikelse. Saltingers språk är också lite för trivialt och klichéfyllt. Hon verkar inte ha hittat en bra skrivstil på samma sätt som hon hittat en bra stil i sina talade reportage.
De intressantaste "journalistböckerna" blir ändå de där författaren vistats en längre tid i landet/regionen i fråga. Ta t ex Ståhlberg om Paris, Kjell-Albin Abrahamsson om Polen och Balkan, eller för den delen, mästaren, Kapuściński i Afrika. Jag ser fram att läsa Robert Fisks tegelsten. Han må vara kontroversiell, men han skriver i alla fall intressant. Salzinger får gärna skriva om sin tid i Turkiet. Det kan bli bättre än Hälsning...
Tröttnade lite på den gamla layouten, som var en helt generisk Blogger-layout. Det är det visserligen fortfarande, men med en egen bannerbild. Jag orkar helt enkelt inte fixa en helt egen mall.
Kommentarer är välkomna. Bonus till den som kan identifiera artikeln ;-)
Någonstans har någon lyckats att tappa bort protokollet som betygskommittén skrev under. Innan det hittas kan jag inte få ut min examen. Hurra!
Uppdatering: Nu har de tydligen hittat protokollet. Jag kanske får bli doktor i alla fall.
I morse puffades det för att man i Studio Ett skulle diskutera Grundlagsutredningen och en eventuell svensk författningsdomstol. Jag antar att Peter Örns avgång kom i vägen.
En författningsdomstol, som kan överpröva att lagar är förenliga med grundlagen/konstitutionen, finns i många länder, men inte i Sverige. Här har vi Lagrådet som på förhand undersöker huruvida lagförslag är författningsenliga, men som inte har någon överprövande funktion. T ex står i Regeringsformen 8 kap 18§
Föreslår regeringen riksdagen att stifta lag i något av de ämnen som avses i första meningen och har Lagrådets yttrande dessförinnan inte inhämtats, skall regeringen samtidigt för riksdagen redovisa skälen härtill. Att Lagrådet icke har hörts över ett lagförslag utgör aldrig hinder mot lagens tillämpning. [min kursivering]Lagrådet kan alltså inte fälla en lag. I Grundlagsutredningens beskrivning framgår att vårt inträde i EU har förändrat domstolarnas roll och att det därför kan vara motiverat med en författningsdomstol. Jag är inte jurist och kan inte riktigt uttala mig om just detta, men om man vill ha ett mycket tydligt exempel på varför vi behöver en författningsdomstol så är det bara att kasta blickarna söderut. I fredags förkastade Polens författningsdomstol som stridande mot konstitutionen lagen om lustration som innebar att hundratusentals polacker skulla behöva lova att de inte samarbetat med kommunistregimens hemliga polis*. I Sverige har vi inte det skyddet mot grundlagsvidriga lagar. Som jag skrivit tidigare skulle jag gärna se t ex lagen om hets mot folkgrupp prövad av en författningsdomstol. Lagen innebär en kraftig inskränkning i yttrandefriheten där det räcker med det luddiga "uttrycker missaktning" för någon "med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning" för att man skall dömas.
Prime Minister Jaroslaw Kaczynski responded by making thinly-veiled accusations that the Constitutional Tribunal is anti-vetting and its members are part of the conspiracy of former communists who have too strong an influence on society and business.Lyckligtvis kräver det en 2/3 majoritet i Sejmen, något som regeringen inte har.
He also called for a new law which would open secret service files on Poles to the public. Communist files compiled by the SB [hemliga polisen] on Poles during the socialist-era, which lasted from the end of WWII through mid-1989, are held by the Institute of National Remembrance (IPN).
Kaczynski said that "such a law would only make sense if it has the importance of a constitutional amendment and, therefore, is not reviewable by the Constitutional Tribunal."
Högskoleverkets utvärdering visar att 11% av högskoleutbildningarna i Sverige har så allvarliga brister att deras examinationsrätt ifrågasätts. Det är naturligtvis allvarligt, och en åtgärd som föreslås är att en del av bidraget för att bedriva utbildning skall baseras på utbildningens kvalitet.
I princip är väl det ett bra förslag, men det finns vissa faror. Som systemet ser ut nu får institutionen pengar för ett förväntat antal studenter, fördelat på antal helårsstudenter (HST) och helårsprestationer (HPR), dvs hur bra studenterna klarar sig. Det finns alltså ett incitament för institutionerna att se till at studenterna klarar sina studier. Bra. Men detta kan, fast man kan ju hoppas att det inte är så vanligt, leda till att man gärna är lite extra snäll för att inte skada ekonomin. Ett större problem med systemet är dock att pengarna man tilldelas i början av verksamhetsåret bara är till låns. Om studenterna inte klarar sig så bra som man beräknat, eller om inte så många studenter som beräknat kommer, så måste en del betalas tillbaka, detta trots att kostnaderna redan funnits. Om studenterna blir fler eller klarar sig bättre än beräknat får man ingen bonus. Man kan inte överskrida sitt "tak".
Faran är att kvalitetspengarna på liknande sätt blir en väldigt osäker inkomst. Det beror naturligtvis på hur det utformas, men det finns nästan ingenting som är så söndrande för en verksamhet som en ständig oro över budgeten. Jag satt i flera år i ansvarsgruppen för grundutbildningen i fysik vid GU (som ju klarade sig rätt bra i utvärderingen), framförallt under ett antal år när ekonomin var riktigt dålig. Stämningen var oerhört deprimerande när vi år för år såg anslagen minska på grund av ökande overhead-kostnader samtidigt som vi inte kunde öka inkomsterna då vi redan slog i taket. 
Många gånger såg vi, lätt sarkastiskt framställt, diagram som ovan som visar att inom en snar framtid skulle OH-kostnaderna överstiga inkomsterna. Och då skulle vi ju lika gärna lägga ner hela institutionen. Anledningen var (är?) att OH-kostnaderna beräknades på den totala inkomsten, inklusive externa medel (som bara i mycket begränsad utsträckning används till undervisning), medan inkomsten bara beräknades på studentmängden enligt ovan.
Vad jag vill ha sagt är att pengar efter kvalitet är utmärkt, nej---självklart, men systemet måste utformas så att man kan se någon långsiktig kontinuitet i finansieringen. Hittillsvarande exempel inger inte förtroende för att det skall lyckas... Att det sedan inte är enkelt att definiera vad kvalitet är, och ännu svårare att sätta ett mått på gör det hela än mer komplicerat.
Mer om: Utbildning, Högskoleverket, studier, anslag. Intressant?
Richard Dawkins blev en av Time's 100 mest inflytelserika under förra året. Vad som är obegripligt korkat är att Time låtit ingen annan än Michael Behe skriva presentationen av honom. Hur tänkte de????
PS Värt att notera är att även svenske Svante Pääbo finns på den mycket amerikansktyngda listan över vetenskapsmän och tänkare.
I ljuset av den senaste undersökningen om ungdomars kunskaper om kommunismens brott känns det som om Anne Applebaums "Gulag : de sovjetiska lägrens historia" är att rekommendera. Den svenska upplagan har ett utmärkt förord av Peter Englund. Själv har jag börjat läsa Gulag igen, denna gång helt och hållet i stället för bara ett antal utdrag.
En annan bok att ta till sig är Ryszard Kapuścińskis "Imperium" som är en personlig rapport från resor i Sovjetimperiet. Genom samtal, observationer och en god känsla för detaljer belyser han ett system som var ruttet från kärnan. Som alltid är Kapuścińskis bok mycket välskriven.
Mer om: Kommunism, Gulag, Sovjetunionen.
Sedan en tid tillbaka har den gamle Solidaritetsledaren Bronisław Geremek hotats att sparkas ut från Europaparlamentet, och nyligen förlorade han sin position i den Vita örnens ordens rådgivande nämnd. Allt för att han vägrar skriva under den försäkran enligt lustrationslagen att han inte samarbetat med kommunistregimen. Men, kan det vara så att även Polens premiärminister Jarosław Kaczynski blir av med sitt jobb enligt samma lag, som hans regering drivit igenom. Det borde han i alla fall menar Norman Davies, historiker, som själv fick ett lustracja-formulär att fylla i.
Jaroslaw was editor of the Solidarity movement newspaper in 1989-1990. Obviously he had to co-operate with the communist censors. Formally the new law means he should lose his job and is no longer prime minister.Fast att det händer är väl knappast att hoppas på...
I veckan hade Godmorgon, världen ett inslag om engelskan som världsspråk. Det påminner mig om att jag för ett tag sedan skrev att jag skulle fundera över det där med engelskans dominans i ett särskilt inlägg. Det här är ett sådant inlägg. Jag har inte för avsikt att ta något helhetsgrepp på frågan om vad man skall göra åt engelskans ställning i allmänhet, om man skall göra något åt den. Främst handlar det om vilket språk som bör användas av oss som studenter, lärare och forskare*.
Det finns några självklara svar: om vi vill att vår forskning skall uppmärksammas utanför Sverige behöver vi kommunicera på engelska; om vi vill kunna ta in de bästa forskarna till våra högskolor behöver arbetsspråket i forskningen till stor del vara engelska; om våra studenter skall kunna hävda sig i en internationell forskarmiljö måste de kunna diskutera vetenskap på engelska.
Invändningar mot engelskans utbredning, som att den underminerar svenskans ställning inom vissa områden eller att man tänker bättre på sitt bästa språk, är både relevanta och meningslösa. Om vi ser till den verklighet vi lever i så kan inte vi bestämma oss för att vara annorlunda. Jag tycker inte ens att det är önskvärt. Oerhört mycket forskning hamnade i skymundan under kalla kriget, när sovjetiska forskare tvingades publicera på ryska i tidskrifter som inte alltid översattes. Likaså är det inte rimligt att begära att postdocs och foassar under sin begränsade tid skall hinna lära sig svenska bra nog för att föra vetenskapliga diskussioner på vårt språk. Det må allstå vara så att man tänker bättre på sitt modersmål, men för att våra studenter skall klara sig som forskare behöver vi träning i att uttrycka oss om vår forskning på engelska. Jag tycker därför att det är utmärkt nu när de två sista åren inom mastersutbildningarna till stor del undervisas på engelska, ofta med ett flertal internationella studenter närvarande. Det förbereder studenterna för en situation där de kommer att tvingas både kommunicera och argumentera på engelska.
På grundutbildningen är situationen något annorlunda. Kanske är det bra om vill undervisning sker på svenska; om del kursliteratur finns på svenska. En del klassiska böcker skulle i så fall översättas, som Haken & Wolf, Adams, Arfken m.fl. Det skulle öka urvalet när man vill ha svenskspråkig kursliteratur på grundnivå. Men trots allt kommer utbudet av engelskspråkig literatur vara oerhört mycket större. Detta ger frihet åt föreläsaren att rekommendera böcker han tycker bra sammanfattar kursmaterialet varför ett tvång att använda svenskspråkig literatur skull vara alltför begränsande, åtminståne i modern vetenskap.
Problemet är att vi har en verklighet som drar oss åt två håll samtidigt: det är dels kravet på att bättre behärska engelska i vårt yrke; dels kravet att bättre kunna kommunicera vår och andras forskning till allmänheten, vilket bäst görs på svenska.
Språkförsvaret anordnade en debatt nyligen där Fredrik Lindström menade att vi överskattar våra engelskkunskaper: "Töm ut innehållet i ett köksskåp och be folk tala om vad kastrull, slev, visp, sil och allt annat heter på engelska! Jag har prövat – det klarar de aldrig." Det må vara sant. Jag hävdar inte att jag kan klara mig i ett engelskt kök, men när det gäller nanorör klarar jag mig bättre på engelska än på svenska. Som jag ser det är det därför viktigt att hålla i åtanke att det är två skiljda debatter angående språkanvändning inom forkningen och i allmänhet. Klart är att våra språkkunskaper behöver öka, både i svenska, engelska och i ytterligare språk. Jag är dock emot språklagar à la Frankrike där språkanvändningen inom reklam, film och annat regleras. Om ett företag vill göra reklamfilm på engelska, eller långtbortistanska för den delen, så låt dem. Reklamens värde är ju dess säljkraft och det är upp till reklammakaren att bedöma vad de tror är slagkraftigt. I ett kort inslag i Rapport (länk, ca 9 min in) frågades Arne Rubensson från Språkförsvaret huruvida det gjorde något om det stod "Dress for spring success" i ett svenskt reklamfönster. Han vände på frågan och undrade vad det gör för nytta. Nyttan kanske inte finns, men det är inte hans sak, och inte statens sak, att avgöra om jag som reklammakare eller filmmakare vill kränga min produkt på engelska eller Rubenssons språk.
För att sammanfatta detta långa inlägg kan jag väl säga att när det gäller situationen inom naturvetenskap så är det viktigare att våra blivande forskare bättre lär sig att uttrycka sig korrekt och flyhänt på engelska än att oroa sig över bristande förmåga i svenska språket.
PS: Lite lustigt är det att Språkförsvaret i sitt förslag till språklag skriver att "Undervisande personal skall behärska svenska, engelska eller annat främmande språk." Det får man väl hoppas att de kan...
* Jag skriver här om forskning inom naturvetenskap av det enkla skälet att det är mitt verksamhetsområde. Naturligtvis gäller andra förutsättningar för viss humaniora och samhällsvetenskap.
Mer om: språk, språkförsvaret, engelska, vetenskap. Intressant?
Fredagen såg slutet på en era... Klubben Romo Night, som startades för 11 år sedan på Studs i Studenternas hus, hade sin sista kväll. Romo Night har bjudit på mycket bra musik under de här åren, men nu är det slut. Det var vikande publiksiffror som till slut fick arrangörerna att ge upp. Tyvärr måste jag väl säga att jag tillhör syndarna. En trogen gäst i början, men med tiden har det blivit allt glesare mellan besöken. Tyvärr måste jag säga att flytten av Romo till Trägårn nog var ett mycket dåligt drag. Visst, man kunde inte vara kvar på Studs, som ju lades ner, men Trägårn är inte synt!
Romos avslutning gav en fläkt av det gamla Romo, som det var när det var som bäst: mycket folk, bra musik, fart på dansgolvet och mycket tuffa kläder. Ett kort-kort live-framträdande av Moulin Noir, väl igenkänd Romo-gäst, lyfte stämningen lite till. Men nu är det alltså slut. Men det var kul så länge det varade.
Mer om: Romo Night, Synth, klubb.
ScienceBloggaren Shelley på Retrospectacle skriver ofta om ny forskning inom sitt område. Nyligen skrev hon ett inlägg om den vitt spridda nyheten att frukters antioxidantegenskaper förbättras om de stoppas i alkohol, något som publicerades i Journal of the Science of Food and Agriculture. I sin post använde hon två figurer från originalartikeln, något som ledde till ett brev från Wiley där de hotade att bussa sina advokater på henne om hon genast tog bort bilderna. Det är något bisarrt över att ett förlag hotar att stämma en forskare som refererar till en annan forskares resultat.
Stora delas av vetenskapsbloggosfären är på fötter angående det här, och det reflekterar inte fint på Wiley. Inte nog med att förlagen kommit under häftig kritik de senaste åren för svindyra prenumerationskostnader vilket leder till enorma vinster för förlagen, om de nu skall börja hoppa på studenter som kommenterar forskningen som publiceras i deras tidskrifter så visar det att de har rört sig långt bort från forskningspublikationernas främsta syfte: att sprida forskning!
I USA finns en term "fair use" som skyddar användande av upphovsrättsskyddat material i vissa fall då det faller under yttrandefriheten. Jag vet inte hur den legala situationen ser ut i Sverige. Någon som har bättre koll kanske kan reda ut det.
För övrigt var det någon som påpekade att Wiley är det förlag som bl a ger ut "Public Relations For Dummies", men den har de nog inte läst.
UPPDATERING:
När historien började plockas upp av fora såsom Slashdot och BoingBoing fick Shelley ett brev med en ursäkt från Wiley.
Mer om: vetenskap, publikationer, upphovsrätt.
Svenska Nationalkommittén för kemi har lagt upp en sida på nätet där man presenterar landskapsgrundämnen, som de mer kända landskapsblommorna. Västergötland har fått uran som sitt grundämne på grund av de rika uranförekomsterna i alunskiffer. I berget Billingen utanför Skövde bröts uran på 60-talet i Ranstad. Utvinningen, som skedde i ett dagbrott, lades ner på grund av den dåliga lönsamheten. Omkring 200 ton uran utvanns i Ranstad.
Med med dagens höga priser på uran och motståndet mot kol- och oljeeldning har uranbrytning i Sverige åter blivit aktuellt. Men naturligtvis finns också motstånd mot planerna.
Jag tycker att landskapsgrundämnena är en utmärkt idé, och då sidan har bra beskrivningar av ämnena och motiveringar till valen lär man sig något på köpet...
Mer om: grundämnen, vetenskap, uran.
I gårdagens DN och i morse på P1 kunnde man läsa och höra Yvonne Ruwaida skriva och säga så mycket dumt att man knappt trodde sina ögon/öron. Mycket av det som skrivs i DN-artikeln kan jag kanske hålla med om, som att det finns en relevans i att kontrollera Säpos metoder och dess effektivitet. Men att krisövningen skulle handla om att "svenska institutioner ska [...] lära sig att bekämpa muslimer" är ju bara trams.
Än värre blev det i radio där man kunde höra pärlor som att det är fel av Krisberedskapsmyndigheten att ha baserat övningen bland annat med utgångspunkt i London- och Madridattentaten för att man då pekar ut en religion som finns. Hur kan det vara fel att grunda en övning på händelser som faktiskt skett, nyligen. Om inte det är ett realistiskt scenario, vad är det då. Om muslimska extremister känner sig utpekade, så varsågod... Det var de som utförde dåden! Andra muslimer bör, som Muharrem Demirok påpekar, inte känna sig utpekade så länge de inte accepterar att dessa extremister talar för muslimer i allmänhet. Ruwaidas omtanke är helt missriktad! Det är ett problem att moderata muslimer inte i tillräckligt stor grad talar ut emot extremisterna. Om nånting så borde de mulimer som känner sig utpekade av en dylik övning ta en allvarlig funderare på varför de känner så.
Det verkar också svårt för Ruwaida att tro överhuvud taget på att det finns stöd bland svenska muslimer för extremister. Detta trots att vi nyligen fått se Bektašević dömas för terroristbrott liksom diverse hårda uttalanden bland svensksomalier. I en tid när bombdåd med islamistiska förtecken är ett de facto hot mot människors liv i stora delar av världen vore det oansvarigt av KBM att strunta i det och tro att det inte också kan drabba oss. Ruwaida menar istället att de största hoten mot Sverige (enligt Europol) är narkotika och kvinnohandel. Ingen av dessa båda brottsgrupper har gjort sig särskilt kända för spektakulära bombdåd, utan de föredrar att verka i det tysta. Jag förutsätter visserligen att myndigheterna också bekämpar den typen av brott, men för dessa behövs knappast stora krisövningar.
Inte för att jag hade förväntat mig några guldkorn från Ruwaida, men det här var till och med dummare än jag trott. Det är verkligen politisk korrekthet in absurdum.
Mer om: Krisberedskapsmyndigheten, SAMÖ07, Yvonne Ruwaida, politik, terrorism. Intressant?
Sedan en tid tillbaka finns "editor's suggestions" bland artiklarna i Physical Review Letters (PRL). Varje vecka väljer de ut ett fåtal artiklar som anses som särskilt intressanta och välskrivna artiklar. Detta för att öka läsandet mellan olika discipliner En mer populärvetenskaplig beskrivning (passande studenter och forskare inom hela fysikområdet) publiceras av en del artiklar i Physical Review Focus. Dessa är fria även för icke-prenumeranter. Det är väl värt att ta en titt på de rekommenderade artiklarna och även spana in Focus. De flesta artiklarna är mycket väl förklarande och förståeliga även för dem utanför det direkta fältet, något som vanligen inte är fallet med Letters.
En av veckans utvalda artiklar handlar om hur man med hjälp av kapillärkrafterna hos evaporerande vattendroppar kan få små membran att vika sig i intrikata former (PRL 98, 156103 (2007)). En urtuff video finns också i motsvarande Focus-artikel. Genom att beräkna de motverkande krafterna som kommer från vattnets ytspänning som försöker dra ihop strukturen så mycket som möjligt, och membranets elasticitet som försöker att dra ut det igen kunde de förutsäga hur den slutgiltiga strukturen skulle komma att se ut.
Mer om: vetenskap, fysik, populärvetenskap.
Hemkommen från, ett i min mening välförtjänt, påsklov ser jag att jag har blivit "taggad" av Malin på Vetenskapsnytt i en blog-meme om varför man bloggar. När jag såg frågan fick det mig att tänka efter lite... Ja, varför? På sätt och vis är det en blandning mellan exhibitionism, skrivlust och en obändig lust att diskutera. De som hängde i Hilbertrummet tillsammans med mig minns nog hur jag var den störande grabben som läste högt ur DNs kultursidor när jag hittade en intressant artikel.
I novellen "Why I write" listar George Orwell fyra bevekelsegrunder som till större eller mindre grad driver varje skribent. Dessa är:
