Friare kan ingen vara.

Jag har just lyssnat på Kalibers nyligen Guldspadebelönade inslag om forskningens finansiella villkor i Sverige. Det är en mörk bild som målas upp: extern styrning av medel, mål och resultat, ingen plats för "fri" forskning, en ständig oro över ekonomi... För den utomstående kanske detta är något nytt, men för oss som befinner oss mitt i denna värld är det vardag. Det finns knappast något som är så deprimerande som att diskutera ekonomi på universitetet. Ett ständigt plågoområde är kostnaden för lokaler. Kontor, labb, förråd, kostnaderna är enorma. Nyligen tvingades avdelningen för reaktorfysik på Chalmers att flytta; de hade inte råd med hyreskostnaderna. Lokalen hyrdes istället ut till Friskis & Svettis, till halva priset. Ingen utanför universitet ville betala fullpris för utrymmet.

När det gäller "fri forskning", dvs forskning där forskaren (eller forskningsledaren) själv kan välja inriktning efter vad som verkar intressant eller lovande, så finns det väldigt lite officiellt utrymme för sådant. Men man hör ofta professorer som talar om hur de utnyttjar pengar från "moderiktiga" ämnen till att finansiera forskning de tycker är intressant.

Men frågan är hur fri forskningen egentligen skall vara. Skall en forskare som aldrig lyckas få något vettigt publicerat fortsätta att få pengar för att bedriva vilken forskning som helst? Men om du svarar nej på den frågan, när skall man ge upp. Hur länge skall forskningen få vara helt fri? I högskolelagen 1 kap. 6§ står att

För forskningen skall som allmänna principer gälla att
1. forskningsproblem får fritt väljas,
2. forskningsmetoder får fritt utvecklas och
3. forskningsresultat får fritt publiceras.

Det låter ju bra. Men vi alla att absoluta friheter inte existerar. Frågan är bara var gränserna skall gå. Som det ser ut idag finns nästan ingen fri forskning alls. Man forskar inom de områden där det finns pengar. Vilket naturligtvis leder in på ett angränsande problem; var finns pengar... Orimligt mycket tid ägnas idag åt att söka pengar från olika håll. Själv har jag hittills varit förskonad från det då jag haft en professor som varit duktig på att göra det åt mig. Men nu när det börjar bli dags att hitta en postdoc (om inte ett "riktigt" jobb) så kommer även ansökningstvånget. Då gäller det att fundera över inte bara varifrån man kan söka pengar, utan också för vad. Hur skall man få sin ansökan att bli "sexig" nog för att ge medel utan att man för den skull tummar på integriteten. ("nano-" är bra, och "bio-". Jag har sett exempel på ytfysiker som helt plötsligt börjat forska om "nanostrukturer"---utan att ha ändrat inriktning.) Det säger en del om komplexiteten när universitet anordnar kurser i hur man fyller i forskningansökningar och får ihop EU-projekt.

Det där med forskningsfinansiering är ett svårt pussel. Inte bara för den enskilde forskaren, utan också för finansiärerna. Det handlar om hur man får ut så mycket och bra forskning som möjligt ur begränsade resurser. Konkurrens är nödvändig, men som Anna Jakténs reportage visade så känns det som om det nu blivit konkurrens in absurdum.

Läs mer om forskning, forskningsfinansiering, forskningspolitik, guldspaden.