Patenthets
Har sett att Rick Falkvinge skriver om patent. Det är något som är aktuellt på vårt forskningsinstitut också. Vi har en "scientific director" (svenska?), vi kan kalla honom H, som är besatt av bibliografiska data. Impact factors, antal citeringar... allt räknas samman enligt en komplicerad modell så att varje forskare får sin egen personliga impact. Men förutom att publicera i prestigefyllda tidskrifter så skall man också patentera sina upptäckter! Ett patent har tillskrivits en artificiell impact factor (som är ganska hög) för att passa in i formeln. Tydligen är vår forskargrupp också den enda på institutet som inte har ett enda patent, något som irriterar vår käre H. För några dagar sedan fick fru mjn en föreläsning om vikten av att patentera upptäckter när hon stötte ihop med H i korridoren. Till saken hör även att vi numera är delvis finansierade av ett stort EU-anslag under programmet "innovativ ekonomi" som också gärna ser patent och inte bara artiklar som resultat av finansieringen.
Jag är personligen starkt motståndare till idén att patentera eventuella upptäckter av flera skäl, några ideologiska, andra praktiska:
- Min forskning är offentligt finansierad. Därför tycker jag att det är jävligt fel att stänga ute de som faktiskt betalat för mina resultat, dvs allmänheten, från att använda resultaten. Det är illa nog att de tvingas betala svindyra prenumerationer för att läsa om dem*.
- Om vi accepterar premissen att det är moraliskt att patentera mina resultat så har vi ändå min allmänna skepsis mot patent. Jag känner tillräckligt med folk inom företagsvärlden för att veta hur det där med patent egentligen fungerar - och det är fan inte för att skydda den lille uppfinnaren. Snarare precis så som Falkvinge beskriver det in första delen av patentserien.
- Men om jag mot förmodan skulle tro på patentprincipen så har jag inget intresse av att driva något företag eller sälja mina idéer. Jag skulle förmodligen vara usel på det. Saker jag inte är intresserad av sköter jag helst genom att vänta och hoppas på att de löser sig själva. Och jag kan tänka mig få saker jag är mindre intresserad av. Jag är en sådan underlig fågel som faktiskt forskar för att det är kul, intressant och spännande, trots att det är hopplöst underbetalt (i alla fall här). Företagsdrivande/säljande låter som raka motsatsen till det.
- Det är inte värt tiden. Att skriva ett patent tar tid och utdelningen, i form av potentiella läsare, citeringar och så vidare gör det inte värt det. Att någon mot förmodan skulle dyka upp ur det blå för att köpa rätten till patentet ser jag som så osannolikt att det knappt ens förtjänar att vägas in i ekvationen.
Dagens ord är wynalazek - uppfinning.
* Jo, jag publicerar i tidskrifter gömda bakom betalväggar. Lovar att ge mina tankar på Open Access i en egen bloggpost om några dagar.
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, patent.
4 kommentarer:
Sannolikheten att min forskning skulle utmynna i något patenterbart får nog betraktas som fullständigt obefintlig, så diskussionen är väl för min personliga del en smula akademisk, men för att ändå ta en titt på dina punkter (och leka djävulens advokat lite, bara för att det är kul):
1. Här instämmer jag helt i din princip: offentligt finansierad forskning bör vara offentligt tillgänglig. Å andra sidan har jag inga problem med tanken på privatfinansierad uppdragsforskning på de områden där sådan är möjlig. Vad gäller att betala prenumerationsavgifter så är det om inte ett nollsummespel, så i alla fall inte så att man blir av med avgifterna bara för att man publicerar i open access-tidskrifter. Tvärtom tar dessa gärna en rätt saftig publiceringsavgift istället; någonstans måste ju pengarna komma ifrån. Man kan diskutera vad som är bäst: att ta betalt av läsare eller författare. För tillfället är de flesta anslagssystem dåligt anpassade till det senare.
2. Jag vill kanske inte påstå att jag har någon allmän skepsis mot patent. Jag förstår vilken roll de är tänkta att spela, och kan nog sympatisera med den också. Därmed inte sagt att det alltid fungerar som det är tänkt, och det finns all anledning att se över både hur patentsystemet fungerar och var det bör tillämpas. Vad gäller forskning kan man väl möjligen föra fram argumentet att om forskning resulterar i patent så innebär det pengar tillbaka till forskningen. Det kan inte rimligen vara universitetsforskningens uppgift att gratis förse det privata näringslivet med tekniska lösningar. (Mot detta kan man naturligtvis invända att även företag betalar skatt, och att direkt tillämpbar teknik om inte annat är en önskvärd bieffekt.)
3. Jag förstår vad du menar och instämmer i det, eftersom jag delar din filosofi. På det personliga planet skulle jag förmodligen också strunta i att ansöka om patent av exakt samma skäl. Å andra sidan kan man, om man köper argumentationen för att patent är önskvärt i forskningen, t.ex. för att dra in pengar, hävda att patentansökan inte handlar om din personliga lust att driva företag, utan om din arbetsgivares intresse av den produkt du betalas för att ta fram. Då kan man anse att det ingår i din uppgift att patentera patenterbara resultat på samma sätt som det ingår i ditt jobb att publicera vetenskapliga artiklar, även om du inte har några planer på att bli journalist.
4. Att det inte är värt tiden är ett starkt argument för mig. Forskares tid är begränsad nog som det är, särskilt för mer seniora forskare som ofta har andra plikter på universitet och i forskningssamhället som det är. Att avkräva forskare patent är att göra anspråk på ännu mer av deras tid ägnas åt annat än vetenskap.
Du har uppenbarligen inte kommit så långt i ditt liv att du har börjat pensionsspara eller börjat investera i företag. Då gäller det att placera sina pengar så att de förränta sig. Med andra ord 10 års investering (3 miljarder) i ett nytt läkemedel, som när det kommer på marknaden kan kopieras av någon inom 6 månader och chansen att få igen pengarna har gått upp i rök.
Så vill du väl inte att dina pensionspengar skall slösas bort?
För övrigt borde du veta att upptäckter inte är patenterbara.
Dr M: Som sagt jag skall skriva ihop mina tankar om open access så snart jag får lite tid över, men de går åt det hållet.
Vad gäller punkt tre så är det väl som du säger, man skulle kunna se det som ett arbetsgivarkrav, och då lär jag väl vara tvungen att anpassa mig till det eller byta jobb. Där kommer ju då pkt 4 in. Jag har inte "tid över" till att skriva patent. Det skulle i så fall tvingas gå ut över något annat. Och så länge det inte är en del av min arbetsbeskrivning så ser jag patent som underordnat artiklar och konferenser som medel att sprida min forskning.
Anonym: "...inte kommit så långt..." Anar jag en mästrande ton att vi ungdomar borde veta vår plats??? Nej... det är säkert inbillning.
Och nästa gång jag hittar 3 miljarder skall jag komma ihåg att lägga dem under kudden istället.
Men ärligt talat, vad är det för jäkla kommentar? Du måste verkligen tro att alla som inte håller med dig är idioter eftersom du förväntar dig att en enda mening ur "Patentargument 1.0" räcker för att förvandla alla invändningar till damm. Kanske är det så att även de som är kritiska till dagens patentsystem har hört talas om detta... och ändå tycker att systemet inte fungerar särskilt bra. Men det har aldrig fallit dig in, eller?
Till sist: ja, jag vet att det är "uppfinningar" som kan patenterar. Men gränser är minst sagt vag.
Patent fungerar inte som det är tänkt, fråga Håkan Lans.
Reformera!
Skicka en kommentar