Hotfullt

ScienceBloggaren Shelley på Retrospectacle skriver ofta om ny forskning inom sitt område. Nyligen skrev hon ett inlägg om den vitt spridda nyheten att frukters antioxidantegenskaper förbättras om de stoppas i alkohol, något som publicerades i Journal of the Science of Food and Agriculture. I sin post använde hon två figurer från originalartikeln, något som ledde till ett brev från Wiley där de hotade att bussa sina advokater på henne om hon genast tog bort bilderna. Det är något bisarrt över att ett förlag hotar att stämma en forskare som refererar till en annan forskares resultat.

Stora delas av vetenskapsbloggosfären är på fötter angående det här, och det reflekterar inte fint på Wiley. Inte nog med att förlagen kommit under häftig kritik de senaste åren för svindyra prenumerationskostnader vilket leder till enorma vinster för förlagen, om de nu skall börja hoppa på studenter som kommenterar forskningen som publiceras i deras tidskrifter så visar det att de har rört sig långt bort från forskningspublikationernas främsta syfte: att sprida forskning!

I USA finns en term "fair use" som skyddar användande av upphovsrättsskyddat material i vissa fall då det faller under yttrandefriheten. Jag vet inte hur den legala situationen ser ut i Sverige. Någon som har bättre koll kanske kan reda ut det.

För övrigt var det någon som påpekade att Wiley är det förlag som bl a ger ut "Public Relations For Dummies", men den har de nog inte läst.

UPPDATERING:
När historien började plockas upp av fora såsom Slashdot och BoingBoing fick Shelley ett brev med en ursäkt från Wiley.

Mer om: vetenskap, publikationer, upphovsrätt.

Landskapsgrundämnen

Svenska Nationalkommittén för kemi har lagt upp en sida på nätet där man presenterar landskapsgrundämnen, som de mer kända landskapsblommorna. Västergötland har fått uran som sitt grundämne på grund av de rika uranförekomsterna i alunskiffer. I berget Billingen utanför Skövde bröts uran på 60-talet i Ranstad. Utvinningen, som skedde i ett dagbrott, lades ner på grund av den dåliga lönsamheten. Omkring 200 ton uran utvanns i Ranstad.

Med med dagens höga priser på uran och motståndet mot kol- och oljeeldning har uranbrytning i Sverige åter blivit aktuellt. Men naturligtvis finns också motstånd mot planerna.

Jag tycker att landskapsgrundämnena är en utmärkt idé, och då sidan har bra beskrivningar av ämnena och motiveringar till valen lär man sig något på köpet...

Mer om: grundämnen, vetenskap, uran.

Varning för självmordsbombande kvinnohandlare

I gårdagens DN och i morse på P1 kunnde man läsa och höra Yvonne Ruwaida skriva och säga så mycket dumt att man knappt trodde sina ögon/öron. Mycket av det som skrivs i DN-artikeln kan jag kanske hålla med om, som att det finns en relevans i att kontrollera Säpos metoder och dess effektivitet. Men att krisövningen skulle handla om att "svenska institutioner ska [...] lära sig att bekämpa muslimer" är ju bara trams.

Än värre blev det i radio där man kunde höra pärlor som att det är fel av Krisberedskapsmyndigheten att ha baserat övningen bland annat med utgångspunkt i London- och Madridattentaten för att man då pekar ut en religion som finns. Hur kan det vara fel att grunda en övning på händelser som faktiskt skett, nyligen. Om inte det är ett realistiskt scenario, vad är det då. Om muslimska extremister känner sig utpekade, så varsågod... Det var de som utförde dåden! Andra muslimer bör, som Muharrem Demirok påpekar, inte känna sig utpekade så länge de inte accepterar att dessa extremister talar för muslimer i allmänhet. Ruwaidas omtanke är helt missriktad! Det är ett problem att moderata muslimer inte i tillräckligt stor grad talar ut emot extremisterna. Om nånting så borde de mulimer som känner sig utpekade av en dylik övning ta en allvarlig funderare på varför de känner så.

Det verkar också svårt för Ruwaida att tro överhuvud taget på att det finns stöd bland svenska muslimer för extremister. Detta trots att vi nyligen fått se Bektašević dömas för terroristbrott liksom diverse hårda uttalanden bland svensksomalier. I en tid när bombdåd med islamistiska förtecken är ett de facto hot mot människors liv i stora delar av världen vore det oansvarigt av KBM att strunta i det och tro att det inte också kan drabba oss. Ruwaida menar istället att de största hoten mot Sverige (enligt Europol) är narkotika och kvinnohandel. Ingen av dessa båda brottsgrupper har gjort sig särskilt kända för spektakulära bombdåd, utan de föredrar att verka i det tysta. Jag förutsätter visserligen att myndigheterna också bekämpar den typen av brott, men för dessa behövs knappast stora krisövningar.

Inte för att jag hade förväntat mig några guldkorn från Ruwaida, men det här var till och med dummare än jag trott. Det är verkligen politisk korrekthet in absurdum.

Mer om: Krisberedskapsmyndigheten, SAMÖ07, Yvonne Ruwaida, politik, terrorism. Intressant?

Shampoolekar

Från Cocktail Party Physics leddes jag till den här ursnygga videon av en underlig effekt inom fluiddynamiken som kallas Kaye-effekten.
Visst är det en fascinerande film! Och det funkar hemma i badrummet också. De hoppande strålarna är svåra att se, men man ser tydligt spåren de lämnar efter sig när de kollapsar.

Är det någonting man kan räkna med så är det att fluiddynamiken rymmer massor av skumma effekter. Teorin är inneboende högst ickelinjär, så trots att de grundläggande ekvationerna i mångt och mycket är kända (under vissa förenklade antaganden) så är det oerhört svårt att förutse hur olika vätskor uppträder under olika förhållanden.

På YouTube finns massor av riktigt snygga videor av fluiddemonstrationer, som den här som visar en ferrofluid

Och den här som visar hur vågor breder ut sig i en fritt svävande vattensfär. Åtminståne kan man ha ISS till något.

Man kanske borde jobba lite på att göra lite snygga videor av sin forskning och lägga ut på YouTube. Fast jag får nog se till att byta till något mer fotogeniskt forskningsområde först.

Mer om: YouTube, vetenskap, populärvetenskap, konst.

Microorigami

Sedan en tid tillbaka finns "editor's suggestions" bland artiklarna i Physical Review Letters (PRL). Varje vecka väljer de ut ett fåtal artiklar som anses som särskilt intressanta och välskrivna artiklar. Detta för att öka läsandet mellan olika discipliner En mer populärvetenskaplig beskrivning (passande studenter och forskare inom hela fysikområdet) publiceras av en del artiklar i Physical Review Focus. Dessa är fria även för icke-prenumeranter. Det är väl värt att ta en titt på de rekommenderade artiklarna och även spana in Focus. De flesta artiklarna är mycket väl förklarande och förståeliga även för dem utanför det direkta fältet, något som vanligen inte är fallet med Letters.



En av veckans utvalda artiklar handlar om hur man med hjälp av kapillärkrafterna hos evaporerande vattendroppar kan få små membran att vika sig i intrikata former (PRL 98, 156103 (2007)). En urtuff video finns också i motsvarande Focus-artikel. Genom att beräkna de motverkande krafterna som kommer från vattnets ytspänning som försöker dra ihop strukturen så mycket som möjligt, och membranets elasticitet som försöker att dra ut det igen kunde de förutsäga hur den slutgiltiga strukturen skulle komma att se ut.

Mer om: vetenskap, fysik, populärvetenskap.

Varför jag bloggar

Hemkommen från, ett i min mening välförtjänt, påsklov ser jag att jag har blivit "taggad" av Malin på Vetenskapsnytt i en blog-meme om varför man bloggar. När jag såg frågan fick det mig att tänka efter lite... Ja, varför? På sätt och vis är det en blandning mellan exhibitionism, skrivlust och en obändig lust att diskutera. De som hängde i Hilbertrummet tillsammans med mig minns nog hur jag var den störande grabben som läste högt ur DNs kultursidor när jag hittade en intressant artikel.
I novellen "Why I write" listar George Orwell fyra bevekelsegrunder som till större eller mindre grad driver varje skribent. Dessa är:

1. Sheer egoism
2. Aesthetic enthusiasm
3. Historical impulse (dvs viljan att se saker som de är och förklara och lyfta fram dem för eftervärlden)
4. Political purpose

När jag läser den listan inser jag att 3 är absolut viktigast, inte för eftervärldens skull, men för lusten att förklara min syn på saker och diskutera dem. Detta är väl också anledningen att jag inte har ett fast tema på bloggandet såsom Malins renodlade vetenskapsblogg, utan helt enkelt skriver det jag känner för att skriva om.
1 är också viktigt, men kanske inte en direkt drivkraft i bloggandet (i så fall vore det ju ett fiasko, med tanke på mina blott 20-tal dagliga läsare, inte att förringa dessa dock).
4 gäller till viss del, fast mer som ett personligt ställningstagande än som ett försök att övertyga särskilt många. Man kan se det som en fegisvariant till att skrika i megafon på torget, skriva insändare eller ringa P1.
När det gäller det estetiska är det klart att jag försöker använda ett språk som jag tycker är läsbart men också intressant. Jag kan fundera länge på en viss formulering eller försöka hitta precis rätt ord. Kombinerat med en inneboende lättja blir resultatet tyvärr ofta halvdana formuleraringar som kanske duger, men som inte gör mig riktigt nöjd. Samtidigt öva man hela tiden sitt skrivande. Innan bloggandet skrev jag nästan ingenting. Nu händer det att jag går tillbaka och tittar i gamla inlägg och tänker "jäklar vilken bra fomulering jag fick till där" eller "hualigen vad taffligt skrivet". Oftare det senare...

Om någon i länklistan känner sig hugade får de gärna svara.

Språkförsvaret

Det ramlade in en hel del besökare för ett tag sedan när en sida som heter Språkförsvaret länkade till ett av mina inlägg. Språkförsvaret är en gnällig organisation som bland annat förordar en språklag som de generöst nog gjort ett utkast till. De har också starka åsikter om svenska språkets ställning på högskolan. Malin på Vetenskapsnytt bemöter i ett mycket bra inlägg Språkförsvarets påstående ett påstående publicerat bl.a. på Språkförsvarets blogg att engelskans utbredning inom forskningen skulle vara odemokratisk.

Läs mer om språk, forskning, vetenskap.

LEO Prize igen

Från Naturvetenskapliga fakultetens informatör kommer ett mail om att det är dags för utdelning av The LEO Prize, for independent thinking. Jag har tidigare skrivit om priset i samband med att förra året pristagare Richard Lindzen var här. I år går priset till Uffe Ravnskov, läkare och "independent researcher". Ravnskov får priset för

[...] his sharp scientific criticism of alleged relationships between cholesterol and cardiovascular diseases as the basis for medication and diet recommendations.

Han är mest känd för sin bok The Cholesterol Myths (ISBN: 0967089719). Han har publicerat en hel del artiklar i vetenskaplig press där han kritiserar den rådande lipidhypotesen, men han har också kritserats hårt bl.a. av The Sceptics Dictionary:

These contrarians call themselves skeptics but their goal is not to examine all the evidence and think critically about it in the large context of our medical knowledge. Their goal is to cherry pick data to support their contention that low cholesterol is bad for you and high cholesterol is positively good for you.

Jag är överhuvudtaget inte insatt i ämnet och har svårt att värdera olika vetenskapliga artiklar som ställs emot varandra. Men det är några saker som står ut. För det första är det Ravnskovs svepande sätt att agrumentera som inte ger något som helst utrymme till tvivel om att han har rätt, trots att hans hypotes är lika dåligt underbyggd som han menar att den han kritiserar är. Därtill är en stor del av de över 80 vetenskapliga artiklar han säger sig ha publicerat egentligen kommentarer till andra artiklar, och inte egna studier.

Men det jag mest vänder mig mot har egentligen ingenting med Uffe Ravnskov att göra utan det jag tog upp också förra året; priset delas ut till

independent research in natural sciences and medicine, in particular when the results of such research are in conflict with conventional wisdom.

Dvs utanförskapet som sådant ses som en avgörande merit. Jag förstår inte riktigt varför Göteborgs universitet ställer sig bakom det här priset där en bitter professor emeritus, som själv stöder djupt felaktiga hypoteser om koldioxid, belönar folk efter eget bevåg enkom på grundval av utanförskap.

Med detta sagt så vill jag påpeka att som mitt förra inlägg berörde så är det idag svårt att få forksningsmedel för "impopulär" forskning, så det är sant att det inte är lätt att stå utanför "konsensus". Dock är det snarare regel än undantag att "utanförforskare" hävdar någon form av omvänd bevisbörda; deras idéer skall beaktas och belönas enkom för att de står utanför och kritiserar, inte på grund av deras meriter. Det är väldigt sällan som en utomstående forskare visat sig få rätt mot en samlad forskarvärld. Utanförskap är inte en merit, men däremot bör utanförskap inte diskvalificera lovande idéer att utforskas.

I motiveringen till LEO-prisets instiftande skriver Prof. Walin et al. att

[p]articularly cumbrous is the very strong tendency in media to routinely give negative or no publicity to results which put the conventional wisdom in question.

Det är ju rent skitsnack! Den enorma mängd ovetenskapligt trams som publiceras i diverse skumma tidningar som Aftonblade m.m. övergår med råge medias intresse för konventionell forskning! Det är väl så att Walins favvohypoteser inte uppmärksammas tillräckligt för hans smak.

Läs mer om LEO Prize, vetenskap, konsensus.

Friare kan ingen vara.

Jag har just lyssnat på Kalibers nyligen Guldspadebelönade inslag om forskningens finansiella villkor i Sverige. Det är en mörk bild som målas upp: extern styrning av medel, mål och resultat, ingen plats för "fri" forskning, en ständig oro över ekonomi... För den utomstående kanske detta är något nytt, men för oss som befinner oss mitt i denna värld är det vardag. Det finns knappast något som är så deprimerande som att diskutera ekonomi på universitetet. Ett ständigt plågoområde är kostnaden för lokaler. Kontor, labb, förråd, kostnaderna är enorma. Nyligen tvingades avdelningen för reaktorfysik på Chalmers att flytta; de hade inte råd med hyreskostnaderna. Lokalen hyrdes istället ut till Friskis & Svettis, till halva priset. Ingen utanför universitet ville betala fullpris för utrymmet.

När det gäller "fri forskning", dvs forskning där forskaren (eller forskningsledaren) själv kan välja inriktning efter vad som verkar intressant eller lovande, så finns det väldigt lite officiellt utrymme för sådant. Men man hör ofta professorer som talar om hur de utnyttjar pengar från "moderiktiga" ämnen till att finansiera forskning de tycker är intressant.

Men frågan är hur fri forskningen egentligen skall vara. Skall en forskare som aldrig lyckas få något vettigt publicerat fortsätta att få pengar för att bedriva vilken forskning som helst? Men om du svarar nej på den frågan, när skall man ge upp. Hur länge skall forskningen få vara helt fri? I högskolelagen 1 kap. 6§ står att

För forskningen skall som allmänna principer gälla att
1. forskningsproblem får fritt väljas,
2. forskningsmetoder får fritt utvecklas och
3. forskningsresultat får fritt publiceras.

Det låter ju bra. Men vi alla att absoluta friheter inte existerar. Frågan är bara var gränserna skall gå. Som det ser ut idag finns nästan ingen fri forskning alls. Man forskar inom de områden där det finns pengar. Vilket naturligtvis leder in på ett angränsande problem; var finns pengar... Orimligt mycket tid ägnas idag åt att söka pengar från olika håll. Själv har jag hittills varit förskonad från det då jag haft en professor som varit duktig på att göra det åt mig. Men nu när det börjar bli dags att hitta en postdoc (om inte ett "riktigt" jobb) så kommer även ansökningstvånget. Då gäller det att fundera över inte bara varifrån man kan söka pengar, utan också för vad. Hur skall man få sin ansökan att bli "sexig" nog för att ge medel utan att man för den skull tummar på integriteten. ("nano-" är bra, och "bio-". Jag har sett exempel på ytfysiker som helt plötsligt börjat forska om "nanostrukturer"---utan att ha ändrat inriktning.) Det säger en del om komplexiteten när universitet anordnar kurser i hur man fyller i forskningansökningar och får ihop EU-projekt.

Det där med forskningsfinansiering är ett svårt pussel. Inte bara för den enskilde forskaren, utan också för finansiärerna. Det handlar om hur man får ut så mycket och bra forskning som möjligt ur begränsade resurser. Konkurrens är nödvändig, men som Anna Jakténs reportage visade så känns det som om det nu blivit konkurrens in absurdum.

Läs mer om forskning, forskningsfinansiering, forskningspolitik, guldspaden.