Var publicera?

Where to publish? Det var titeln på ett mail vi fick av vår institutionsledning. Polska vetenskapsministeriet har en lista där de poängsätter vetenskapliga tidskrifter, http://www.czasopismapunktowane.pl/. Tidskrifter med mindre än 35 poäng räknas inte med när pengar skall fördelas till de olika vetenskapsinstituten. Vi uppmanas därför att inte publicera i sådana tidskrifter. Helst skall vi försöka på dem med 40 poäng eller mer. Lite sympatiskt är i alla fall att listan har ett max på 50 poäng och att ganska många tidskrifter når detta tak, så IF-hysterin är inte såååå total.

Därtill är IF inte vara den enda faktorn bakom poängen. Tex har Lab on a chip (IF=5.7) 40 poäng, medan Electrochemistry Communications (IF=4.4) 45 poäng. Det spelar roll var tidskriften är rankad inom sitt fält. EC är en topp-tidskrift inom elektrokemi, medan LoC är en allmän tidskrift och därmed har mer konkurrens. Rättvist... jag vet inte...

Vad gäller systemet som sådant så kan man ju jämföra det med det kinesiska systemet med publiceringsbonusar. Det här är ju i princip samma sak, bara mindre direkt. Som vår chef uttryckte det

Our future (read our budget, size of our groups and our salaries) depends very strongly on the evaluation

Jag kan inte säga att jag tycker om systemet, men jag är, som "ung" forskare, knappast i positionen att förändra det. Vill jag ha kvar min finansiering så gäller det att spela med. Men det är i alla fall ett plus om vi känner till reglerna.

Mer tankar om Open Access

Graffiti på dörr på UCL. Foto: Alice Bell

I dagarna har SvD publicerat en Brännpunkt av Piratpartiet och en ledare av Sanna Rayman som båda slår ett slag för att offentligt finansierad vetenskap skall göras tillgänglig för alla via open access. Att skattebetalarna som redan betalat för forskningen igen skall betala för att tillgängliggöra sig den är naturligtvis inte helt logiskt att förstå. Att många forskare inte heller har access till tidskrifter gör också vetenskapen mer stängd och elitistisk. Därav open access-rörelsen. Jag tycker det är en utmärkt idé. Tyvärr publicerar jag mestadels bakom paywalls i traditionella tidskrifter för att jag inte har pengar till OA-avgifterna, men jag gör de artiklar där jag är "corresponding author" tillgängliga gratis via min lista med publikationer och på diverse portaler som ResearchGate. Så, OA är något bra!

Men, innan man hastigt beslutar om att "all forskning som produceras av skattemedel också ska bli tillgänglig för skattebetalarna", som Anton Nordenfur skriver, så bör man tänka efter vad man menar och vilka konsekvenserna blir. Jag kommenterade detta 2010 när Piratpartiet publicerade sitt valmanifest, och mycket av det jag skrev då gäller fortfarande. Bland annat är det frågan om vilken modell som skall gälla för OA.

Är "green OA" nog? Vad borde gälla om karenstid? Vem skall stå för kostnaderna? Det är inte gratis att hålla igång ett fungerande arkiv, att editera, peer review, o.s.v. Skall privata aktörer få finnas eller är det ett statligt arXiv som eftersöks?

Att betala för publicering gör att incentivet för att acceptera vilket skräp som helst blir stort. Det här är ett argument som är intimt förbundet med peer review-systemets framtid. I många uppmärksammade fall har det visat sig att peer review fungerar ganska dåligt, men är vi beredda att kasta ut den modellen?

Frågan om hur och var (och kanske om) forskning skall offentligöras hänger ihop med många andra aktuella frågor. Som peer review, som nämndes ovan. Som frågan om hur forskning rankas. Som frågan om vem som upptäckte något först? (Kommer vi få se nya Newton-Leibnizfejder?) Osv...

Jag vill med detta inlägg inte säga att vi inte bör införa krav på publicering av offentligt finansierad forskning, bara att det är en komplicerad fråga och att den som ställer sådana krav också bör tänka igenom alternativen innan. Har PP gjort det?

Slarvig analys

För dem som arbetar med sensorer är dataanalys något av det viktigaste som finns. Tyvärr verkar de flesta inte veta det. Efter en sejour in bland kemiska sensorer har jag upptäckt att analys tyvärr ofta är både slentrianmässig och önsketänkande. Kalibreringskurvor är i princip alltid linjära, även när det passar sådär till datapunkterna.
Det är i det närmaste standard att se en beräknad detektionsgräns (ofta slaviskt definierad så att signal/brus-kvoten är högre än tre) 10 eller 100 gånger lägre än den lägsta faktiskt mätta analytkoncentrationen.
Kemister skulle, i allmänhet, behöva en dos kunskap om statistik. Jag är långt ifrån en expert på statistisk analys, men för många inom kemin verkar en linjär fit och r²>0.95 (typ) vara ett tillräckligt kriterium i alla lägen...
Ytterligare en gång tvingas man uppmana folk att ta publicerad forskning med en nypa salt, och att titta noga på om datan verkligen stödjer slutsatserna.

Denna rant är motiverad av ett manuskript som jag just reviewade - ett som du inte kommer att se i tryck om de följer min rekommendation.

Mpemba paradoxen löst - eller?

Över hela internet (I fucking love science, Daily Mail, Gizmodo, ...) har man kunnat läsa om hur forskare från NTU i Singapore löst mysteriet med att varmt vatten ibland fryser snabbare än kallt. Effekten kallas Mpemba-effekten efter en student från Tanzania som publicerade en artikel om det 1979*. Men trots mycket uppmärksamhet har man inte kunnat enats om en förklaring. En anledning är att effekten inte alltid är reproducerbar och att det finns många möjliga parametrar som spelar in, som konvektion, upplösta gaser m.m.

Det som nu fått internet att gå i spinn är en artikel på arXiv, dvs ett pre-print. Den är inte peer-reviewad och enligt min mening borde den inte publiceras i nuvarnade form. Utan att gå in på detaljer (de kan ni hitta på andra ställen) så innehåller artikeln en förklaring som menar att energi lagras i vattnets kovalenta O-H bindning. Ju mer energi bindningen har desto styvare är den och desto långsammare relaxerar den.

Kanske är det så... Jag är ingen expert i molelylärkemi (och det är inte de som skriver tvärsäkra nyhetsartiklar heller) men efter att ha läst artikeln är jag inte alls övertygad. Artikeln är uselt skriven. Författarna anpassar en exponentiell kurva till avkylningen, ansätter handviftande en relaxationstid och en bindningsutvidgning... och ... (a miracle occurs) ... problemet är löst.

Jag säger inte att lösningen är fel. Jag säger bara att den här artikeln, på sättet den nu är skriven, inte visar att forskarna löst problemet... alls!

Moralen, som alltid, är att akta sig för "science by press-release" och försöka att kolla upp originalartikeln.

* E.B. Mpemba and D.G. Osborne, Cool? Phys. Educ. 14, 410-413 (1979). (Älskar titeln!)

Säger din historia något om din framtid?

Mitt h-index kommer att sluta någonstans runt 30 om Acuna har rätt.

Idag fick jag en intressant press-release skickad till mig* från Aalto-universitetet i Helsingfors om bibliografiska data och vad de säger om din framtida karriär. Hela poängen med att ranka forskare är ju att i en värld med begränsade resurser måste man på något sätt bestämma hur dessa skall fördelas. Lockelsen med bibliografiska data är två: först och främst är det ett enkelt nummer. Om någon har 11 och en annan 63 på en skala är det lättare att jämföra dem än i en lång granskande text. Den andra grundstenen är att bibligrafiska data säger något om din framtid! Man vill kunna titta på din poäng idag och kunna säga något om hur produktiv du blir imorgon.

Ett särskilt nummer som fått mycket uppmärksamhet de senaste åren är h-indexet, eller Hirsch-faktorn, som introducerades av Jorge Hirsch år 2005**. Hirsch definierar sitt index som

A scientist has index h if h of his/her N_p papers have at least h citations each, and the other (N_p − h) papers have no more than h citations each.

Alltså, många artiklar med många citeringar = högt h. Det är ganska allmänt accepterat att ett högt h-index är en god indikation på att en person är en framstående forskare. De allra främsta fysikerna (värdena varierar kraftigt med vetenskapsfält) har ett h-index strax över hundra. Indexet var tänkt för att ge en indikation om hur framstående en forskare är.

Based on his calculations, Hirsch suggests that, for physicists, a value for h of about 12 might be a useful guideline for tenure decisions at major research universities. A value of about 18 could mean a full professorship, 15–20 could mean a fellowship in the American Physical Society, and 45 or higher could mean membership in the National Academy of Sciences.

En kritik som riktas mot användandet av h-indexet som prediktor är att det enbart handlar om vad du redan gjort, men beslutet att ge dig en tjänst, eller ett stipendium e.dyl. måste ju baseras på hur du kommer att utvecklas i framtiden. Så frågan är: Säger ditt nuvarande h-index något om hur lyckad din framtida karriär blir?

En artikel i Nature [1] från förra året verkar ge stöd åt argumentet att en enkel modell baserad på bibliografiska data kan ge ganska god förutsägelse om framtida prestationer. Baserat på dagens h-index och några andra lättåtkomliga parametrar visade Daniel Acuna och kollegor att de kunde förutsäga framtida h-värden med ganska god säkerhet (R²=0.67). Så det kanske inte är orimligt att använda h för i alla fall en första utsållning vid tjänstetillsättningar och liknande.

Icke, säger Professor Santo Fortunato och hans medarbetare i en ny, statistiskt tung, men läsvärd artikel i Scientific Reports [2]. Istället bygger den höga determinationskoefficienten på en falsk korrelation i och med att h aldrig kan sjunka. Man konstuerar slumpmässiga karriärer och visar att förutsägelserna för dessa också har hög korrelation med nuvarande h. Alltså har modeller baserade på h-värdet en väldigt låg potenital för att kunna plocka ut framtida framstående forskare. Men, de finska forskarna går inte så långt som att döma ut förutsägelsemodeller helt och hållet.

...our effort to examine the correlation between the impact of a scientist's past papers and future papers shows there may be a relationship to be discovered, but doing so will require a highly sensitive and powerful approach.

För oss som ofta kritiserar överdrivet fokus på bibligrafiska data är det skönt att se att vi har en viktig poäng.*** Men samtidigt är det naturligtvis viktigt att inse att en rankning av forskare är nödvändig ibland, hur illa man än kan tycka om det. Om nu ren bibligrafisk bedömning inte håller måttet, och en djupare, individuell granskning av varje forskare är omöjlig, om inte annat av ekonomiska skäl. Var hamnar vi då? Jag vet inte svaret, men här ser vi att det allt populärare sökandet efter enkla lösningar inte leder oss rätt.


* Varför jag får en press-release skickad till mig har jag ingen aning om!
** Är det inte längre sedan? Det känns som om det alltid funnits, tyckte jag. Å andra sidan är ju 2005 typ början av min karriär, så på så vis har det alltid funnits.
*** Detta helt bortsett från att ensidigt fokus på forskningsresultat kanske inte är det bästa urvalskriteriet för undervisnings- eller handledningstunga universitetstjänster.
 
[1] D. E. Acuna, S. Allesina och K. P. Kording, Future impact: Predicting scientific success, Nature 489, 201–202. (länk - bakom paywall) 
[2] O. Penner, R. K. Pan, A. M. Petersen, K. Kaski och S. Fortunato, On the Predictability of Future Impact in Science, Science Reports 3, 3045. (Open access)

En polsk tragedi blir till fars

Tragedin är flygkrashen i Smolensk den 10 april 2010 då Polens president och 95 andra omkom. Farsen är det som nu händer i Anotoni Macierewicz kommission som utreder olyckan, separat från den officiella kommissionen. Jarosław Kaczyński, tvillingbror till den döde presidenten, har aldrig accepterat den officiella teorin om olyckan, utan är övertygad om att det var ett attentat. Alltså tillsatte PiS en kommission ledd av Macierewicz som skall undersöka frågan, oberoende av den officiella utredningen.

Macierewicz är i tidningarna nästan varje vecka med nya resultat som visar på hur den officiella versionen inte stämmer. Berättelserna blir mer och mer absurda: Man har hävdat att tre personer överlevt kraschen och att dessa sköts av säkerhetstjänst på plats. Man hade experter som visade att björken som vingen slog i inte skulle kunna förstöra ett flygplan... En av "experterna" baserade sin expertis, enligt egen utsago, på att han ofta varit passagerare i flygplan och då observerat hur motorer och vingar arbetar. Det senaste är att en professor från USA, Chris Cieszewski, hävdar att enligt satellitfoton skall björken varit fälld redan 5 dagar innan olyckan. Varje gång har dessa teorier snabbt motbevisas, men till ingen nytta.

Det är en konspirationsteori av typiskt snitt; man riktar in sig på små detaljer, och varje liten avvikelse sägs välta omkull hela den officiella teorin. Men inga bevis mot den egna framlagda hypotesen accepteras. Självklart finns det numera många webbsidor dedikerade till Smolenskkonspirationen, en del på engelska som på "nyhetssajten" Freepl.info.

I december skall den officiella polska kommissionen lägga fram sina resultat. Jag tror inte att mycket kommer att ändras av det.

Märkliga incitament - ranking av forskningsinstitutioner

I slutet av september presenterades rankingen av Polens alla forskningsinstitutioner. Av de 963 institutionerna fick 37 det högsta betyget, A+, och kallades av forsknings- och utbildningsminister Barbara Kudrycka för "eliten, Polens visitkort i världen." Vilken ranking institutionerna får är mycket viktigt, eftersom tilldelningen av forskningsmedel från staten till stor del kommer att baseras på rankingen. Mitt institut hamnade just utanför de 37 - av lite oklara skäl.

Rankingen baseras till stor del på bibliografiska data (vilket jag ofta uttryckt skepsis mot) där varje institution får en egen Hirsch-faktor. Denna modifieras på olika sätt för att få fram olika mätvärden där. Sedan jämför man hur mycket som olika institutioner citeras*. Därtill jämförs Polska vetenskapsakademiens (PAN) institut och universitetsinstitutionerna separat. Listan för Hirschvärden för PAN-instituten (bilden till vänster) toppas av Institutet för fysik. Min arbetsplats ligger fyra på listan.

Exakt vilka regler som gäller för den officiella rankingen från Kommitten för utvärdering av vetenskapliga institut är lite oklart, men åtminståne ett är klart - det är inte en helt transparent affär. Vår direktör har försökt ta reda på vad som gäller och inte lyckats. Bland annat så är den bibliografiska rankingen beroend av antalet anställda. Vi drabbas av det eftersom vi har ovanligt många anställda doktorander. Det har fått till följd att vår ledning nu överväger att anställa färre doktorander och låta fler gå på stipendium. Alltså precis tvärt emot utvecklingen i resten av Europa. Och ett mycket oönskat alternativ.

Jag läste i Tidningen Curie att man i Sverige vill införa en form av peer-review system för att bedöma forskningskvalitet hos lärosätena. Det är så klart mycket bättre än en ren bibliografisk bedömning, men det finns risker även där. Granskningen kommer att behöva vara åtminstone till del hemlig. Ett av de bedömningkriterier där vårt institut fick lågt betyg var "övriga effekter av det vetenskapliga arbetet". Det är oklart vad som menas med det. Med reservation för att det är uppgifter från en irriterad chef för ett institut som petades ur topplistan så ryktas det om att det finns en ganska stark korrelation mellan institutionerna på A+-listan och kommittemedlemmarnas hemmainstitutioner. Det kan ju vara oskyldigt - man väljer medlemmar bland de främsta forskarna. Men, vem vet...

På något sätt måste en ranking göras, för medlen att fördela är begränsade. Och hur man än gör kommer det att finnas vinnare och förlorare. Det minsta man kan kräva är att processen skall var så öppen som möjligt. Och att den inte skall leda till taktikspel med studenters liv.

* Att det är idiotiskt att ens försöka jämföra citeringstal mellan vetenskapsfält är ytterligare ett argument mot bibliografihetsen.

Är forskarvärlden trasig?

The Economist slår upp stort på omslaget den här veckan om "Hur vetenskap går fel". Det handlar om hur publicerade studier inte kan upprepas. Inte bara i det bottenträsk av tidskrifter som Bohannon nyligen "avslöjade" hade problem med peer review. Nej, det här gäller även, eller kanske i högsta grad, topptidskrifter som Nature och Science.

Artiklarna i The Economist, som är läsvärda, menar att den vetenskapliga processen i sig är trasig. Istället för att publicerade resultat upprepas och dåliga dras tillbaka ligger en stor mängd dåliga resultat kvar och slösar bort tid och pengar när de tas för sanna.

Problemen är två som The Economist ser det. För det första fungerar peer review dåligt och för det andra är det är få som arbetar med replikering av experiment och att det är svårt att göer även i goda fall. En lösning, menar man, vore att fler forskare arbetade med att reproducera publicerade resultat. Ett annat att även negativa resultat publiceras.

Det är ett problem att så mycket dåliga artiklar publiceras och att tid och kraft läggs ner på att försöka använda de resultaten. Men det är knappast ett okänt problem som överraskar forskare. Snarare är det så att de flesta som själva forskar är ganska cyniska och tar rapporter med både en och två nypor salt. (Och pressnotiser om forskning med en hel tunna!) Artiklarna i Economist är nog mer riktade till de som inte själva forskar och inte ser "bakom scenen". Därmed inte sagt att systemet vi har är perfekt, eller kanske ens godtagbart. Men man måste vara väldigt försiktig med stora förändringar så man inte kastar ut barnet med badvattnet. Som inom alla andra områden gäller det att vara misstänksam mot dem som kommer med enkla lösningar på svåra problem.

Om det är något som är pådrivande i den onda utvecklingen är det fokuseringen på bibliometriska data när det handlar om att fördela forskingsmedel o.dyl. Mot detta står den pågående trenden med alternativa kanaler för diskussion om forskning, som bloggar, arXiv, twitter. En underlättande faktor vore om det blev lättare att kommentera publicerad forskning. Ett försök till det finns till exempel på PubPeer, men än så länge är antalet användare begränsat, och som alltid på internet är tonen ofta onödigt hård, vilket gör det mindre angeläget för författare att faktiskt vilja delta i diskussionen. Men än mer angeläget vore att kommentarerna var synliga i anslutning till artikeln. Annars är det väldigt svårt att veta vilka artiklar som har kommentarer.

I kort är The Economists artikel en bra påminnelse om att allt inte står rätt till i forskarvärlden. Men så chockerande att det slås upp på omslaget är det knappast.

Folkomröstning i Warszawa

Idag är det folkomröstning i Warszawa - ett stort slöseri med tid och pengar. Målet med omröstningen är att kasta ut borgmästaren Hanna Gronkiewicz-Waltz innan hennes mandatperiod är över. Bakom omröstningen står Warszawska Wspólnota Samorządowa (Warszawas lokalstyresunion) som är en "självständig" organisation. I verkligheten är det ytterligare ett av PiS försök att sabotera för PO (även om omröstningen stöddes även av Ruch Palikota (som sedan förra veckan bytt namn till Twój Ruch)).

Man vill kasta ut HGW för att man inte är nöjda med hennes politik för huvudstaden. Man pekar på utbyggnaden av lokaltrafiken som går för långsamt; att stora delar av staden är igenkorkad av trafik; att sjukhusen har stora skulder... osv. Det är saker som borde diskuteras inför valet till borgmästare nästa år, och inte i en meningslös omröstning.

För att omröstningen skall vara giltig krävs att 60% av antalet röster i borgmästarvalet deltar. 2010 röstade 649 049 personer. Det krävs alltså att 389 430 personer deltar i folkomröstningen för att den skall vara giltig och att en majoritet röstar mot HGW. Borgmästaren och PO har satsat på en taktik där de uppmanar folk att stanna hemma och inte delta i "det politiska spektaklet". Det är en riskfylld strategi, lite som en offsidefälla - om det fungerar är det utmärkt men om det misslyckas är det nästan öppet mål. En stor majoritet av de som avser rösta tänker rösta för att avsätta HGW. Vi får se i kväll hur det går med deltagandet. Från i går kväll tills när vallokalerna stänger råder förbud mot opinionsrapporter, men innan dess visade rapporterna att det var tight kring gränsen.

Det ironiska, som ännu mer gör omröstningen meningslös, är att opinionsundersökningar visar att om det vore val så skulle HGW vinna ytterligare en mandatperiod i Warszawas borgmästarpalats.

Att få verktygen att dansa

I can see you! Ett lusöga i elektronmikroskop.
Eye of a louse. Picture: Martin Jönsson-Niedziolka

Svepelektronmikroskop (SEM) tillhör standardutrustningen på många forskningsinstitutioner idag. I och med att instrumenten har blivit allt mer automatiserade har antalet potentiella användare ökat dramatiskt. Numera kan en ovan användare ta helt ok bilder av enkla prover efter bara några timmars träning. SEM ses därför som en "enkel" teknik, inte så olik vanlig ljusmikroskopi*.

Situationen var helt annan bara för 10-15 år sedan. Då gjordes de flesta inställningarna manuellt, ofta med mikrometerskruvar direkt på elektronkanonen. Ofta kunde det ta en erfaren användare en halvtimme att över huvud taget få fram någon som helst bild. Att slänga in ett prov och tio minuter senare gå därifrån med ett gäng bilder i 500k förstoring var inte att tänka på.

Den här veckan befinner jag mig hos FEI i Eindhoven för en avancerad kurs i användande av mikroskopet vi köpt till institutet. Jag har sett mig som en hyfsat erfaren användare - långt ifrån specialist, men inte en nybörjare - men det är en fröjd att se hur kursledaren får sitt instrument att dansa. Vi får mängder av tips och tricks som gör det möjligt att ta bilder vi tidigare trodde att vårt instrument inte klarade av.

Demokratiseringen av teknologier är nästan till fullo av godo, men det finns åtminstone två nackdelar. Den första är att publikationer idag är fulla av medelmåttiga till usla SEM-bilder (eller AFM, Fluorescens, etc) på samma sätt som digitalkameran (och framförallt mobilkameran) fick oss att drunkna i usla foton på folks husdjur/barn/frukostar. Den andra nackdelen, och den som är tristare, är att den allmänna tillgången gör att vi tappar respekten för hantverket. Vi ser oss alla som experter och glömmer de verkliga experterna. Veckans kurs är en påminnelse att det finns ett steg bortom peka-klicka-kameran. Det är härligt att se FEIs specialist hantera sitt mikroskop på samma sätt som det är att se en skicklig fotograf eller målare.

All respekt till dem som verkligen får sina verktyg att dansa.

* Jämförelsen är passande på mer än ett sätt. Den som någon gång arbetat med ett avancerat ljusmikroskop i händerna på en kunnig operator vet vilka möjligheter som finns, och vilket kunnande och erfarenhet som krävs för att locka fram dem. Det är ljusår från skolans tubmikroskop.

En ömtålig förbindelse

Photo by Beige Alert.

Ädelgaserna är, som namnet antyder, extremt obenägna att reagera med några andra ämnen. Länge sågs det till och med som en kemisk princip att de var helt inerta. Det beror på att alla deras elektronskal är helt fyllda, vilket gör det extremt svårt - närapå omöjligt - att få dem att vare sig ta emot en ge bort en elektron. Först 1962, över 60 år efter de första ädelgaserna isolerats, lyckades Neil Bartlett vid University of British Columbia i Vancouver med konststycket att få xenon att reagera med det oerhört starka oxideringsmedlet platinahexaflourid (PtF₆) och bilda ett salt av xenonhexafluorplatinat.
Idag har runt hundra olika ädelgasföreningar framställts. De allra flesta flesta med just xenon som är den tyngsta av de stabila ädelgaserna och därmed den mest reaktiva av dem.

Ju mindre atomerna är, desto hårdare håller de fast i sina elektroner, och ju svårare är det att få de att reagera med något. För neon har inga stabila föreningar lyckats identifieras ens teoretiskt. Helium har en ytterst svagt bunden dimer (He₂) som lyckades mätas indirekt 1966, och till och med det är ifrågasatt. Men i PRL i veckan publicerades en artikel där forskare vid University of Nevada at Reno lyckats tillverka LiHe genom att kollidera litiumatomer med ett heliumgasmoln i vakuum vid en temperatur runt 4 K. I den stabila miljö lyckades de inte bara tillverka LiHe, utan också undersöka det spektroskopiskt. Man bestämde bindningenergin för molekylen till löjligt lilla 6 mK (ca 0,05 J/mol för kemister, och nej, jag har inte glömt ett k).

Det måste vara något av den mest delikata omfamningen man kan tänka sig. Typiska bindningsenergier ligger runt några hundra kJ/mol dvs ca 10000 gånger starkare är hos LiHe. Det gäller att vara försiktig om man skall kunna göra experiment med sådana molekyler.

Källor:

• Spectroscopic Detection of the LiHe Molecule, Naima Tariq, Nada Al Taisan, Vijay Singh, and Jonathan D. Weinstein, Phys. Rev. Lett. 110, 153201 (2013) (gratis pdf)
• A Fragile Union Between Li and He Atoms, Bretislav Friedrich, Physics 6, 42.
• Neil Bartlett and Reactive Noble Gases - ACS International Historic Chemical Landmark.
• Impossible chemistry: Forcing noble gases to work, Philip Ball - New Scientist.

"Det progressiva Polen"

I söndags sändes, med ovanligt god timing, i Godmorgon, världen! ett reportage av Daniel Alling om det "Progressiva Polens nya ansikten". Det handlade om sejm-ledamöterna Robert Biedroń och Anna Grodzka, öppet homo- respektive transsexuella. I reportaget säger Biedroń att han ute i samhället inte får höra så mycket antihomosexuella påhopp som i kammaren. Polackerna är mer progressiva än deras representanter.

Vad som inte nämndes i reportaget är det klavertramp den förre presidenten och frihetshjälten Lech Wałęsa gjorde i en intervju* i fredags. Wałęsa uttryckte sitt missnöje med hur en minoritet retar majoriteten med sina marscher  demonstrationer ... Han är demokrat till hundra procent, men inte när en minoritet går ut över majoriteten  De homosexuella är en liten minoritet som bör veta sin plats. På frågan om homosexuella ledamöter bör sitta på sista bänken i sejmen svarar han "Självklart." Pressad på varför sexuell läggning skall ha något inflytande på placeringen i kammaren säger Wałęsa att de bör sitta längst bak, eller ännu hellre bakom väggen - "för det är så mycket de representerar."

Uttalandet har fått massiv kritik i Polen - mest från de vänsterliberala Palikotrörelsen och SLD - men även från annat håll. Lech Wałęsas son, Jarosław, som är EU-parlamentariker, sa att han tog sig för pannan när han hörde intervjun. Janusz Palikot och Wanda Nowicka kommer i veckan att byta platser i sejmen med Biedroń och Grodzka så att de hamnar på första raden och inte bakom väggen.

Och kanske är det inte Wałęsas uttalande som är det viktiga, utan protesterna mot den gamle hjälten Wałęsa** som ett tecken på utveckling. Wałęsa, Kaczyński, Gowin och Pawłowicz må representera majoriteten i dag, men toleransen kommer obevekligen till Polen också. Det som för 25 år sedan var det progressiva Polens ansikte är nu en bild av en reaktionär föredetting som inte inser att tiden springer ifrån honom.

Andra bloggar om Polen, politik, homofobi

* Det aftonbladska "rasar" i rubriken är väl dock ganska överdrivet. Om man ser intervjun är det knappast en rasande, utan ganska, lugn Wałęsa man ser.
** Man bör dock komma ihåg att Wałęsas ställning är betydligt starkare i utlandet än i Polen. De flesta polackerna tröttnade på honom när han misskötte arbetet som president. Man tolererar honom som kommentator, men väldigt få skulle rösta på honom till en politisk position idag.

Kvinnliga toppforskare

Alltför ensam - Anne L'Huillier.

Vi har ett EU-finansierat projekt för att höja visibiliteten för forskningsinstitut i de nya EU-länderna. En del i projektet är att vi bjuder in europeiska toppforskare att hålla en presentation hos oss stanna en dag för att tala med de olika forskningsgruppledarna. På så vis hoppas vi, förutom att vi får höra intressanta föredrag, också att besökarna skall eventuellt komma ihåg oss.

De flesta inbjudna, och nästan alla har tackat ja, har varit mottagare av Europeiska forskningsrådets Advanced Grants (ERC AdG).  Det forskningsmedel som enligt ERC själva:

...allow exceptional established research leaders of any nationality and any age to pursue ground-breaking, high-risk projects that open new directions in their respective research fields or other domains.

Institutet har sett det som ett kriterium på att en forskare är erkänd som toppforskare. (Och det gör det lättare att försvara specifika inbjudningar vid en eventuell revision.) Tyvärr är könsfördelningen på de inbjudna talarna ungefär den förväntade... eller värre. Alla inbjudna talare har varit män.* Så, häromdagen satte jag mig ner för att titta på vilka som fått ERC AdG och om det finns några intressanta kvinnliga forskare bland dem. Det var en rätt deprimerande läsning. Efter att gått igenom knappt halva listan av 1200 mottagare uppskattade jag att ca 10% av PIs (Principal investigator - forskningsledare) var kvinnor - de flesta inom medicin, genetik och humaniora. Alltså inte sånt som passar på ett fysikalkemiinstitut. Jag lyckades hitta två kvinnor som jag gärna skull bjuda in och höra (om jag var ansvarig för inbjudningar vill säga); Anne L'Huillier som sysslar med attosekundlasrar i Lund och Marie-Paule Pileni som forskar om nanokristaller i Paris.

Det borde finnas fler! Reservation för att många kanske döljer sig bland de sista 700 projekten, men ERCs lista suger - man måste klicka sig fram 10 projekt i taget med 10s laddningstid mellan varje sida. Så, om någon läsare känner till en passande föreläsare så hojta.

För övrigt var min uppskattning av 10% kvinnliga PIs inte så illa. Enligt statistik från ERC är andelen kvinnliga PIs med accepterade AdG 11,8%. Men, det är inte hela historien, kvinnliga forskare har även en lägre successrate än manliga. 14% av ansökningarna inkom med kvinnliga PIs. Inom Physical Sciences och Engineering (PE) är det 7% av anslagen som har kvinnlig PI (av 8% av ansökningarna).

Man kanske kan glädja sig åt att andelen kvinnor bland Starting Grant-mottagarna är något högre, ca 24% (20% inom PE). Å andra sidan har den andelen varit konstant under flera år.

Andra bloggar om vetenskap, forskning, kvinnliga forskare, könsfördelning, ERC, forskningsfinansiering

* Nu har vi ju haft 9 föreläsningar, så tyvärr motsvarar det i princip fördelningen av AdG-mottagare.

Funkar en hävert i vakuum?

Bild från Wikipedia.

Jag snubblade över en kul artikel* häromdagen. Det handlar om huruvida en hävert fungerar i vakuum. Vid en första anblick verkar det ju som om svaret självklart vore "nej". En hävert fungerar ju genom att luften trycker på ytan i det övre kärlet och det tvingar ny vätska upp i röret när den töms ut på en lägre nivå än ytan. Det är samma princip som när vätska pressas upp i ett barometerrör. Det ger en maximal häverhöjd på Z_max = P/gρ, där P är trycket på vätskeytan, g är gravitationsaccelerationen och ρ är vätskans densitet.

I vakuum skulle alltså maxhöjden vara exakt 0. Men, det finns en annan kraft som kan hjälpa vätskan att flyta över kanten - vätskans dragkraft. Det finns en viss attraktionskraft mellan molekylerna i en vätska, och när man tömmer ut vätskan ur hävertröret drar den med sig mer vätska över kanten. Men, det kräver att inga bubblor uppstår som bryter vätskekedjan. Just det här är ett problem i vakuum - vätskor tenderar till att avdunsta när man sänker trycket. Alltså krävs en vätska med mycket lågt ångtryck. Exempel på sådana vätskor är t.ex. kvicksilver eller silikonolja. Ett annat exempel, som används i den här artikeln är s.k. jonvätskor som i princip är flytande salt. Det krävs också att vätskan gasas ur noggrant. Alla vätskor innehåller en viss mängd lösta gaser, och de frigörs i form av bubblor när man sänker trycket.

Trots alla de här problemen lyckas man visa** att det går utmärkt att använda en hävert i vakuum, förutsatt att höjden över kanten inte är alltför stor.

Vad jag verkligen gillar med den här artikeln är hur mycket jobb författarna har lagt ned på ett experiment bara för att det är kul. En vakuumhävert lär knappast ha en stor praktisk nytta. Däremot är det ett utmärkt sätt att demonstrera olika fysikaliska principer, samt värdet av att faktiskt genomföra experiment för att testa hypoteser. En video som visar experimentet finns naturligtvis på YouTube.


* Boatwright, A. L., Puttick, S., Licence, P. (2011). Can a Siphon Work In Vacuo? Journal of Chemical Education, 88(11), 1547–1550. doi:10.1021/ed2001818 (Som vanligt går det bra att fråga om en kopia.)
** Nu var Boatwright et al. inte först att visa det. M.C. Nokes genomförde ett liknande experiment redan 1948, men han hade problem med bubbelbildning i hävertslangen.

PiS: Homosexuella är värdelösa

Förevisar det moraliska förfallet.

I veckan debatterades homosexuella partnerskap åter i sejmen, och åter röstades det nej till att tillåta homosexuella att registrera partnerskap. Det var ett mycket begränsat förslag som togs upp till diskussion. Det var inte frågan om homoäktenskap utan att homosexuella* skall kunna registrera sig som partners och bland annat kunna få information om partnerns tillstånd om denne är på sjukhus och liknande saker, ungefär som ett svenskt samboförhållande. Förslaget har kritiserats från liberalt håll för att inte vara tillräckligt; förutom att det inte är ett giftermål innehöll det inte heller möjlighet att taxeras gemensamt (vilket gifta kan i Polen), naturligtvis inget om homoadoptioner o.s.v. Förslaget kritiserade också från konservativt håll för att det.... nämnde homosexuella, antar jag.

Det var den liberala (nåja) delen av Medborgarplattformen som lade fram förslaget. I ett hårt nederlag för premiärminister Tusk och en seger för justitieminister Jarosław Gowin röstade partiets konservativa ledamöter ned förslaget. Likaså regeringspartnern bondeförbundet PSL För var SLD och Palikotrörelsen. PiS var så klart jättemot!

Men det mest anmärkningsvärda med omröstningen var det som sades i kammaren under debatten. Från framförallt PiS ledamöter gavs uttryck för ultrakonservativa, nästan gammaltestamentliga, åsikter. Värst var Krystyna Pawłowicz, professor i rättsvetenskap, från PiS. Ett urval av hennes medmänskliga kärlek:

W relacjach homoseksualnych nie ma żadnego pożycia, jest najwyżej jałowe użycie drugiego człowieka, traktowanego jak przedmiot.
I homosexuella relationer finns inget samliv. Det är på sin höjd ett ofruktbart utnyttjande av en annan person, behandlad som ett föremål. 

Hon tycker inte heller att homosexuella borde få synas, av estetiska skäl:

Zjawisko związków jednopłciowych jest sprzeczne z naturą, projekty są sprzeczne z konstytucją, zmierzają do jej obejścia, są szkodliwe, niesprawiedliwe, naruszają zasadę równości, prawo do intymności, ekshibicjonistycznie pozwalają obnosić w przestrzeni publicznej skłonności seksualne, czyli naruszają poczucie estetyki i moralności większości Polaków. 
Fenomenet med enköniga partnerskap är emot naturen, projekten [att tillåta homosexuella partnerskap] är emot konstitutionen och försöker kringgå den, är skadliga, orättvisa, i strid med jämställdhetsprincipen och rätten till privatliv, tillåter exhibitionistiskt att ståta med sin sexuella läggning i offentligheten vilket retar de estetiska och moraliska känslorna hos en majoritet av polackerna.

Men framför allt så tycker hon inte att homosexuella tillför samhället någonting:

Społeczeństwo nie może fundować słodkiego życia nietrwałym, jałowym związkom osób, z których społeczeństwo nie ma żadnego pożytku
Samhället får inte sponsra det sköna livet i obeständiga, sterila partnerskap mellan personer som samhället inte har minsta nytta av.

Artur Górski från Solidarna Polska vet tydligen ett och annan om homosexuella förhållanden:

Nie ma wątpliwości, że pomiędzy dwoma mężczyznami czy dwiema kobietami może istnieć jedynie przyjaźń, a nie miłość, a już zupełnie nie miłość małżeńska. To nie jest tylko kwestia religii, lecz także biologii...
Det råder ingen tvekan om att mellan två män eller två kvinnor endast kan existera vänskap, inte kärlek, inte och rakt inte den äktenskapliga kärleken. Detta är inte bara en fråga om religion, utan också biologi... 

Och för att understryka allvaret frågade han retoriskt "varför vill ni legalisera samhällets moraliska förfall?" Górski var för övrigt den som när Obama valdes till president för fyra år sedan förklarade att det var "slutet på den vite mannens civilisation".
Jag kan fortsätta hur länge som helst, men ett sista citat, från en intervju med PiS-ledamoten Anna Sobecka som förklarar varifrån bögar kommer:

Homoseksualizm to choroba. To są nieszczęśliwi, chorzy ludzie. Wyyobraźcie sobie rodzinę, w której dziecko nie znajduje miłości. Ojciec pije i bije, a matka w obawie przed mężem pozwala mu na to. Takie dziecko szuka miłości poza domem. Gdy ma pecha, może trafić na innego mężczyznę. I stąd się biorą geje.Homosexualitet är en sjukdom. De är olyckliga, sjuka människor. Föreställ er en familj där barnet inte finner kärlek. Pappan dricker och slår, och mamman i fruktan för sin man tillåter honom att göra det. Ett sådant barn söker kärlek utanför hemmet. Har det otur, kan det stöta en annan man. Och därifrån kommer bögar.

En av mina favoritledamöter, den öppet homosexuelle Robert Biedron från Palikotrörelsen, som egentligen var missnöjd med det begränsade partnerskapet som var föreslaget, har haft det hektiskt, med dussintals framträdanden i TV och radio. Han presenterar en sund röst som motvikt till den konservativa homofobin.

Wielu z państwa posłów i posłanek żyje przecież w takich szczęśliwych związkach małżeńskich. Stąd mój apel dzisiaj: podzielcie się tym szczęściem z innymi.
Många av ni parlamentsledamöter lever i just sådana lyckliga äktenskap. Därav min vädjan idag: dela denna glädje med andra.

Vad man hör från den reaktionära falangen är ett språkbruk man hoppades tillhörde en annan tid. Inte ett modernt samhälle i dagens Europa. Det är nästan obegripligt att en person som Pawłowicz inte är paria. Bara föreställ er att hon istället för homosexuella talade om judar. Tyvärr visar sig Polen här från sin sämsta, mest oförlåtande sida.


* I själva verket vem som helst, oavsett kön. Dvs heterosexuella som inte vill gifta sig skulle också kunna ingå partnerskap. På det viset var förslaget mycket likt ett svenskt samboskap.

Andra bloggar om Polen, partnerskap, homoäktenskap, homofobi, politik

Bilköp - ytterligare en övning i byråkrati

Att köpa ny bil i de flesta länder innebär att man: 1. Bestämmer sig för en bil, 2. betalar den och 3. åker hem med den nya bilen. Ok, det kan finnas ett väntesteg mellan 1 och 3 där bilen levereras till handlaren.

Polska myndigheter tycker att det här är för enkelt. Efter steg 1 och 2 åker man till bilhandlaren och får registreringspapper* på bilen samt faktura. Med dessa åker man till sin kommuns (gmina) kommunikationsavdelning för att registrera bilen och få sina nummerplåtar. Man fyller i ett formulär (för hand) med uppgifter om ägarens namn, adress och personnummer samt bilens modell och VIN-kod. Detta lämnar man tillsammans med ID-kort och pappren från bilförsäljaren till en dam i en lucka som skriver in allt i datorn, samt tar kopior på alla dokument**. Därefter får man ett inbetalningskort på ca 80 zlotys som man tar med sig till kassan. När man betalat tar man med sig kvittot tillbaka till damen som lämnar över registreringsskyltar samt ett temporärt registreringsbevis som man alltid måste ha med sig när man kör.

Med nummerskyltarna åker man igen till bilhandlaren och kan hämta ut sitt nya fordon. När man fått bevis på att man betalat sin trafikförsäkring åker man återigen till myndigheten för att byta ut det temporära registreringsbeviset mot ett permanent.

Naturligtvis kan saker gå fel på vägen. I vårt fall hade bilförsäljaren missat att skriva in mitt namn på fakturan. Där stod bara fru mjn. Alltså kunde jag inte stå som ägare till bilen. Efter en extra tripp till bilhandlaren för att ordna ett rättelsetillägg till fakturan med underskrift av handlaren, fru mjn och mig själv kunde vi återvända till myndigheten för att få rätt registreringsbevis.

Ytterligare ett besök behövs om man säljer sin gamla bil. Naturligtvis måste man fylla i ett formulär även om detta som skall lämnas in till myndigheten.

Jag vet inte om man skall se all administration byråkrati som en arbetsmarknadsåtgärd för tjänstemän/kvinnor, men jag är inte förvånad över att Polen hittas först på plats 55 i Världsbankens Ease of doing business-index. Detta trots kraftiga förbättringar de senaste åren.

* Papper i plural. Vi fick en hög med dokument att lämna över - jag vet inte vad allt var.
** I det här fallet slapp man i alla fall själv ombesörja kopior. 

Andra bloggar om Polen, byråkrati

Är grafenforskning slöseri med pengar?

It's a miracle. Bild från
University of Maryland.

I en artikel på BBC kunde man nyligen läsa att en "very senior" brittisk professor menade att grafen är slöseri med pengar.

It might be useful to a few applications, he complained, but graphene will never be revolutionary: the technology is too limited - it is interesting but not a game changer.

Detta med tanke på att den brittiska regeringen satsat drygt 60 miljoner pund på ett nytt grafenforskningscenter i Manchester. I Nature* publicerade Novoselov och medarbetare nyligen en review-artikel om "A roadmap for graphene" där de inleder med raderna

Could graphene become the next disruptive technology, replacing some of the currently used materials and leading to new markets? Is it versatile enough to revolutionize many aspects of our life simultaneously? In terms of its properties, graphene certainly has the potential.

Positionerna känns igen från varje ny teknologi; det finns alltid optimisterna som lovar revolution och manna från himlen, och pessimisterna som suckar allt är bara luft. Efter att arbetat med flera tidigare mirakelmaterial som fullerener och kolnanorör har jag väl blivit lite luttrad**. Grafen, liksom kolnanorör, har många potentiella användningsområden. Hur många som kommer att bli verklighet återstår att se. Det finns många problem, inte minst med tillverkningen av högkvalitativt grafen, som måste lösas för att det skall bli möjligt, och ekonomiskt, att utnyttja materialets goda egenskaper. I sin roadmap förlägger Novoselov introduktionen av grafenbaserade logiska kretsar till efter 2025 och exotiska applikationer som terahertzgeneratorer till ännu senare.

Jag skulle vara försiktig med att kalla forskning inom ett område med så mycket potential som grafen för ett slöseri med pengar. Om ens en liten del av de olika möjligheterna kan utnyttjas är det nog väl investerade medel. För övrigt är det väl nästan garanterat att de 60 miljonerna som investeras i grafencentret inte kommer att vara bara grafenforskning till godo. Mycket annan liknande forskning kommer att använda de resurser som finns i centret i form av kunnande och infrastruktur.

Däremot kanske man också skall vara försiktig med hur mycket man tror på de allra mest optimistiska utsagorna. Det är ju på sätt och vis en forskares uppgift att vara optimist - att jaga långsökta idéer och inte ge upp bara för att något är svårt. Men ibland kanske steget från hälsosam optimism till bilförsäljarentusiasm överskrids. Det är bra att komma ihåg att idag är grafen det sexigaste materialet i stan. Igår var det kolnanorör. Vad är det i morgon?

* Tyvärr bakom paywall, men som vanligt skickar jag en pdf till den som frågar.
** Fast jag hade ju rätt i min förutsägelse från 2007 att grafen skulle bli det nya stora forskningsområdet efter kolnanorör.

Andra bloggar om grafen, kolnanorör, nanoteknologi, nanovetenskap, vetenskap, forskning

Vad gör ni andra?

Nu i veckan anordnar institutet sitt årliga mikrosymposium* där alla forskare, via föredrag eller postrar, får visa vad de arbetat med det senaste året. Jag har alltid lite blandade känslor inför dylika arrangemang. Dels känns det som ett slöseri med tid. Det mesta som visas är jag inte intresserad av och det har ingen relevans för mitt arbete. Å andra sidan så är det kul och intressant att se vad folk gör, och jag upptäcker ofta något som jag kan ha nytta av för min egen forskning. För tyvärr är ju det där med internkommunikation väldigt svårt. Jag vet att det inte bara är här det är så, utan på alla andra ställen jag jobbat också.

Ofta har man dålig koll vad kollegorna i nästa korridor gör, för att inte tala om dem i grannhuset. I en artikel i Chemistry World (Building better chemistry, tyvärr bakom paywall) läste jag nyligen en artikel om hur man försöker överbygga det problemet, bokstavligen, när man designar nya labbyggnader. Genom att konstruera byggnader med genemsamma utrymmen som främjar möten mellan folk som inte nödvändigtvis jobbar tillsammans försöker man få igång de viktiga och oviktiga samtalen som kanske leder till nya idéer.

Kanjonen i MC2.

Jag vill minnas att jag hörde liknande tankar när man byggde det (då) nya MC2-huset på Chalmers. En stor öppen kanjon med sittplatser och whiteboard tavlor för spontana möten. Öppna fina kontors- och labbutrymmen. Jag vet inte om det ledde till så mycket möten, men jag såg sällan någon använda de ytorna. Men om byggnader kanske kan förena, så är det bestämt så att de kan dela. Vi har inte en ny modern kemibyggnad. Vårt institut är uppdelat på tre olika byggnader. Bara vår grupp och laserlabbet (som alltid är låst) håller till i vårt hus. Det gör att man kanske inte alltid känner sån gemenskap med de andra forskargrupperna. Så trots allt är väl mikrosymposiet en mestadels god idé.

Har ni förresten några exempel på riktigt bra byggnader från en gemenskapssyn? Eller riktigt dåliga?

* Fast mikro... det varar i tre dagar.

Rapporttider

Picture by Harald Groven.

Liksom inom många andra yrken är nyår rapporttid även inom akademin. Många av de polska forskningsfinansiärerna kräver årliga rapporter på vad man använt medlen till och vad som kommit ut av det i form av konferenspresentationer, artiklar, patent och dylikt. Och det är väl egentligen rimligt att man redogör för vad man hittat på för pengarna - jag förlorade dem på roulette i Wiesbaden är knappast en godtaglig förklaring. Som lycklig mottagare av forskningsmedel från Polens Nationella Vetenskapscentrum är det nu min "tur" att för första gången skriva årsrapport.

Det betyder genomgång av alla gamla fakturor, motivering varför saker behövdes, redovisning av löneutbetalningar. Försök att hitta de där få zlotysarna som alltid saknas/är för mycket. Plus att det allt skall skrivas på polska. Jag läser polska och talar det hjälpligt men jag skriver inte rapporter på språket. Alltså måste jag också be om hjälp med skrivandet. Inte nog med att rapporteringen är så tråkig att klockorna stannar. Att därtill behöva dra in någon annan det gör det resor värre.

Än så länge är det lite tid kvar innan deadline, så innan dess är det bara att se fram mot kvartalsrapporten till institutionens stora EU-projekt, och sedan årsrapporten till mitt andra projekt som är i juni istället för vid årsskiftet...

Andra bloggar om Forskning, vetenskap, forskningsadministration, byråkrati, Polen

Nytt år - nya tankar

Två saker märks tydligt med den här bloggen det senaste året: 1 Bloggfrekvensen har sjunkit drastiskt till ca två inlägg per månad. 2 Ämnet har nästan alltid varit någon text om Polen. Det blir svårare och svårare att skriva sådana. Dels för att jag skrivit ganska många redan och inte vill upprepa mig, dels för att efter fem år i landet ter det sig mindre "exotiskt" och mer "vanligt". Jag antar att det är det som gör att Sveriges Radio tar hem sina korrespondenter efter en tid - för att få in någon med en ny, klar blick.

Så, vad skriva om? En del polsk politik blir det nog i alla fall. Åtministone så länge PiS fortsätter att gå mig på nerverna, eller folk fortsätter kalla PO för liberalt. Men då vetenskapsbloggen Under Lagerbladet somnat in tänkte jag försöka lägga in lite mer av vetenskap här. Tanken är att försöka göra det lite mer personligt också. Inte så att det kommer att handla om min egen forskning, utan snarare att ge en liten blick in bakom kulisserna hur det är att vara forskare i steget mellan "ung" och senior, med ansvar för doktorander, masterstudenter, byråkrati och egen forskning. Mellan varven har jag också planer på att lyfta fram forskning jag tycker är intressant, rolig eller dum.

Jag hoppas att det här skall ge mig motivationen till en omstart, att lägga ner lite tid på bloggen igen mellan allt som nämndes ovan, fru, son, klättring och annat. Annars visar diagrammet till höger tydligt vart det är på väg.

Nå. Om det finns några läsare kvar så hoppas jag ni hänger med lite till.

Nu, nog förhalande. Jag har rapporter att skriva och ett manuskript att författa.