PiS: Homosexuella är värdelösa

Förevisar det moraliska förfallet.

I veckan debatterades homosexuella partnerskap åter i sejmen, och åter röstades det nej till att tillåta homosexuella att registrera partnerskap. Det var ett mycket begränsat förslag som togs upp till diskussion. Det var inte frågan om homoäktenskap utan att homosexuella* skall kunna registrera sig som partners och bland annat kunna få information om partnerns tillstånd om denne är på sjukhus och liknande saker, ungefär som ett svenskt samboförhållande. Förslaget har kritiserats från liberalt håll för att inte vara tillräckligt; förutom att det inte är ett giftermål innehöll det inte heller möjlighet att taxeras gemensamt (vilket gifta kan i Polen), naturligtvis inget om homoadoptioner o.s.v. Förslaget kritiserade också från konservativt håll för att det.... nämnde homosexuella, antar jag.

Det var den liberala (nåja) delen av Medborgarplattformen som lade fram förslaget. I ett hårt nederlag för premiärminister Tusk och en seger för justitieminister Jarosław Gowin röstade partiets konservativa ledamöter ned förslaget. Likaså regeringspartnern bondeförbundet PSL För var SLD och Palikotrörelsen. PiS var så klart jättemot!

Men det mest anmärkningsvärda med omröstningen var det som sades i kammaren under debatten. Från framförallt PiS ledamöter gavs uttryck för ultrakonservativa, nästan gammaltestamentliga, åsikter. Värst var Krystyna Pawłowicz, professor i rättsvetenskap, från PiS. Ett urval av hennes medmänskliga kärlek:

W relacjach homoseksualnych nie ma żadnego pożycia, jest najwyżej jałowe użycie drugiego człowieka, traktowanego jak przedmiot.
I homosexuella relationer finns inget samliv. Det är på sin höjd ett ofruktbart utnyttjande av en annan person, behandlad som ett föremål. 

Hon tycker inte heller att homosexuella borde få synas, av estetiska skäl:

Zjawisko związków jednopłciowych jest sprzeczne z naturą, projekty są sprzeczne z konstytucją, zmierzają do jej obejścia, są szkodliwe, niesprawiedliwe, naruszają zasadę równości, prawo do intymności, ekshibicjonistycznie pozwalają obnosić w przestrzeni publicznej skłonności seksualne, czyli naruszają poczucie estetyki i moralności większości Polaków. 
Fenomenet med enköniga partnerskap är emot naturen, projekten [att tillåta homosexuella partnerskap] är emot konstitutionen och försöker kringgå den, är skadliga, orättvisa, i strid med jämställdhetsprincipen och rätten till privatliv, tillåter exhibitionistiskt att ståta med sin sexuella läggning i offentligheten vilket retar de estetiska och moraliska känslorna hos en majoritet av polackerna.

Men framför allt så tycker hon inte att homosexuella tillför samhället någonting:

Społeczeństwo nie może fundować słodkiego życia nietrwałym, jałowym związkom osób, z których społeczeństwo nie ma żadnego pożytku
Samhället får inte sponsra det sköna livet i obeständiga, sterila partnerskap mellan personer som samhället inte har minsta nytta av.

Artur Górski från Solidarna Polska vet tydligen ett och annan om homosexuella förhållanden:

Nie ma wątpliwości, że pomiędzy dwoma mężczyznami czy dwiema kobietami może istnieć jedynie przyjaźń, a nie miłość, a już zupełnie nie miłość małżeńska. To nie jest tylko kwestia religii, lecz także biologii...
Det råder ingen tvekan om att mellan två män eller två kvinnor endast kan existera vänskap, inte kärlek, inte och rakt inte den äktenskapliga kärleken. Detta är inte bara en fråga om religion, utan också biologi... 

Och för att understryka allvaret frågade han retoriskt "varför vill ni legalisera samhällets moraliska förfall?" Górski var för övrigt den som när Obama valdes till president för fyra år sedan förklarade att det var "slutet på den vite mannens civilisation".
Jag kan fortsätta hur länge som helst, men ett sista citat, från en intervju med PiS-ledamoten Anna Sobecka som förklarar varifrån bögar kommer:

Homoseksualizm to choroba. To są nieszczęśliwi, chorzy ludzie. Wyyobraźcie sobie rodzinę, w której dziecko nie znajduje miłości. Ojciec pije i bije, a matka w obawie przed mężem pozwala mu na to. Takie dziecko szuka miłości poza domem. Gdy ma pecha, może trafić na innego mężczyznę. I stąd się biorą geje.Homosexualitet är en sjukdom. De är olyckliga, sjuka människor. Föreställ er en familj där barnet inte finner kärlek. Pappan dricker och slår, och mamman i fruktan för sin man tillåter honom att göra det. Ett sådant barn söker kärlek utanför hemmet. Har det otur, kan det stöta en annan man. Och därifrån kommer bögar.

En av mina favoritledamöter, den öppet homosexuelle Robert Biedron från Palikotrörelsen, som egentligen var missnöjd med det begränsade partnerskapet som var föreslaget, har haft det hektiskt, med dussintals framträdanden i TV och radio. Han presenterar en sund röst som motvikt till den konservativa homofobin.

Wielu z państwa posłów i posłanek żyje przecież w takich szczęśliwych związkach małżeńskich. Stąd mój apel dzisiaj: podzielcie się tym szczęściem z innymi.
Många av ni parlamentsledamöter lever i just sådana lyckliga äktenskap. Därav min vädjan idag: dela denna glädje med andra.

Vad man hör från den reaktionära falangen är ett språkbruk man hoppades tillhörde en annan tid. Inte ett modernt samhälle i dagens Europa. Det är nästan obegripligt att en person som Pawłowicz inte är paria. Bara föreställ er att hon istället för homosexuella talade om judar. Tyvärr visar sig Polen här från sin sämsta, mest oförlåtande sida.


* I själva verket vem som helst, oavsett kön. Dvs heterosexuella som inte vill gifta sig skulle också kunna ingå partnerskap. På det viset var förslaget mycket likt ett svenskt samboskap.

Andra bloggar om Polen, partnerskap, homoäktenskap, homofobi, politik

Bilköp - ytterligare en övning i byråkrati

Att köpa ny bil i de flesta länder innebär att man: 1. Bestämmer sig för en bil, 2. betalar den och 3. åker hem med den nya bilen. Ok, det kan finnas ett väntesteg mellan 1 och 3 där bilen levereras till handlaren.

Polska myndigheter tycker att det här är för enkelt. Efter steg 1 och 2 åker man till bilhandlaren och får registreringspapper* på bilen samt faktura. Med dessa åker man till sin kommuns (gmina) kommunikationsavdelning för att registrera bilen och få sina nummerplåtar. Man fyller i ett formulär (för hand) med uppgifter om ägarens namn, adress och personnummer samt bilens modell och VIN-kod. Detta lämnar man tillsammans med ID-kort och pappren från bilförsäljaren till en dam i en lucka som skriver in allt i datorn, samt tar kopior på alla dokument**. Därefter får man ett inbetalningskort på ca 80 zlotys som man tar med sig till kassan. När man betalat tar man med sig kvittot tillbaka till damen som lämnar över registreringsskyltar samt ett temporärt registreringsbevis som man alltid måste ha med sig när man kör.

Med nummerskyltarna åker man igen till bilhandlaren och kan hämta ut sitt nya fordon. När man fått bevis på att man betalat sin trafikförsäkring åker man återigen till myndigheten för att byta ut det temporära registreringsbeviset mot ett permanent.

Naturligtvis kan saker gå fel på vägen. I vårt fall hade bilförsäljaren missat att skriva in mitt namn på fakturan. Där stod bara fru mjn. Alltså kunde jag inte stå som ägare till bilen. Efter en extra tripp till bilhandlaren för att ordna ett rättelsetillägg till fakturan med underskrift av handlaren, fru mjn och mig själv kunde vi återvända till myndigheten för att få rätt registreringsbevis.

Ytterligare ett besök behövs om man säljer sin gamla bil. Naturligtvis måste man fylla i ett formulär även om detta som skall lämnas in till myndigheten.

Jag vet inte om man skall se all administration byråkrati som en arbetsmarknadsåtgärd för tjänstemän/kvinnor, men jag är inte förvånad över att Polen hittas först på plats 55 i Världsbankens Ease of doing business-index. Detta trots kraftiga förbättringar de senaste åren.

* Papper i plural. Vi fick en hög med dokument att lämna över - jag vet inte vad allt var.
** I det här fallet slapp man i alla fall själv ombesörja kopior. 

Andra bloggar om Polen, byråkrati

Är grafenforskning slöseri med pengar?

It's a miracle. Bild från
University of Maryland.

I en artikel på BBC kunde man nyligen läsa att en "very senior" brittisk professor menade att grafen är slöseri med pengar.

It might be useful to a few applications, he complained, but graphene will never be revolutionary: the technology is too limited - it is interesting but not a game changer.

Detta med tanke på att den brittiska regeringen satsat drygt 60 miljoner pund på ett nytt grafenforskningscenter i Manchester. I Nature* publicerade Novoselov och medarbetare nyligen en review-artikel om "A roadmap for graphene" där de inleder med raderna

Could graphene become the next disruptive technology, replacing some of the currently used materials and leading to new markets? Is it versatile enough to revolutionize many aspects of our life simultaneously? In terms of its properties, graphene certainly has the potential.

Positionerna känns igen från varje ny teknologi; det finns alltid optimisterna som lovar revolution och manna från himlen, och pessimisterna som suckar allt är bara luft. Efter att arbetat med flera tidigare mirakelmaterial som fullerener och kolnanorör har jag väl blivit lite luttrad**. Grafen, liksom kolnanorör, har många potentiella användningsområden. Hur många som kommer att bli verklighet återstår att se. Det finns många problem, inte minst med tillverkningen av högkvalitativt grafen, som måste lösas för att det skall bli möjligt, och ekonomiskt, att utnyttja materialets goda egenskaper. I sin roadmap förlägger Novoselov introduktionen av grafenbaserade logiska kretsar till efter 2025 och exotiska applikationer som terahertzgeneratorer till ännu senare.

Jag skulle vara försiktig med att kalla forskning inom ett område med så mycket potential som grafen för ett slöseri med pengar. Om ens en liten del av de olika möjligheterna kan utnyttjas är det nog väl investerade medel. För övrigt är det väl nästan garanterat att de 60 miljonerna som investeras i grafencentret inte kommer att vara bara grafenforskning till godo. Mycket annan liknande forskning kommer att använda de resurser som finns i centret i form av kunnande och infrastruktur.

Däremot kanske man också skall vara försiktig med hur mycket man tror på de allra mest optimistiska utsagorna. Det är ju på sätt och vis en forskares uppgift att vara optimist - att jaga långsökta idéer och inte ge upp bara för att något är svårt. Men ibland kanske steget från hälsosam optimism till bilförsäljarentusiasm överskrids. Det är bra att komma ihåg att idag är grafen det sexigaste materialet i stan. Igår var det kolnanorör. Vad är det i morgon?

* Tyvärr bakom paywall, men som vanligt skickar jag en pdf till den som frågar.
** Fast jag hade ju rätt i min förutsägelse från 2007 att grafen skulle bli det nya stora forskningsområdet efter kolnanorör.

Andra bloggar om grafen, kolnanorör, nanoteknologi, nanovetenskap, vetenskap, forskning

Vad gör ni andra?

Nu i veckan anordnar institutet sitt årliga mikrosymposium* där alla forskare, via föredrag eller postrar, får visa vad de arbetat med det senaste året. Jag har alltid lite blandade känslor inför dylika arrangemang. Dels känns det som ett slöseri med tid. Det mesta som visas är jag inte intresserad av och det har ingen relevans för mitt arbete. Å andra sidan så är det kul och intressant att se vad folk gör, och jag upptäcker ofta något som jag kan ha nytta av för min egen forskning. För tyvärr är ju det där med internkommunikation väldigt svårt. Jag vet att det inte bara är här det är så, utan på alla andra ställen jag jobbat också.

Ofta har man dålig koll vad kollegorna i nästa korridor gör, för att inte tala om dem i grannhuset. I en artikel i Chemistry World (Building better chemistry, tyvärr bakom paywall) läste jag nyligen en artikel om hur man försöker överbygga det problemet, bokstavligen, när man designar nya labbyggnader. Genom att konstruera byggnader med genemsamma utrymmen som främjar möten mellan folk som inte nödvändigtvis jobbar tillsammans försöker man få igång de viktiga och oviktiga samtalen som kanske leder till nya idéer.

Kanjonen i MC2.

Jag vill minnas att jag hörde liknande tankar när man byggde det (då) nya MC2-huset på Chalmers. En stor öppen kanjon med sittplatser och whiteboard tavlor för spontana möten. Öppna fina kontors- och labbutrymmen. Jag vet inte om det ledde till så mycket möten, men jag såg sällan någon använda de ytorna. Men om byggnader kanske kan förena, så är det bestämt så att de kan dela. Vi har inte en ny modern kemibyggnad. Vårt institut är uppdelat på tre olika byggnader. Bara vår grupp och laserlabbet (som alltid är låst) håller till i vårt hus. Det gör att man kanske inte alltid känner sån gemenskap med de andra forskargrupperna. Så trots allt är väl mikrosymposiet en mestadels god idé.

Har ni förresten några exempel på riktigt bra byggnader från en gemenskapssyn? Eller riktigt dåliga?

* Fast mikro... det varar i tre dagar.

Rapporttider

Picture by Harald Groven.

Liksom inom många andra yrken är nyår rapporttid även inom akademin. Många av de polska forskningsfinansiärerna kräver årliga rapporter på vad man använt medlen till och vad som kommit ut av det i form av konferenspresentationer, artiklar, patent och dylikt. Och det är väl egentligen rimligt att man redogör för vad man hittat på för pengarna - jag förlorade dem på roulette i Wiesbaden är knappast en godtaglig förklaring. Som lycklig mottagare av forskningsmedel från Polens Nationella Vetenskapscentrum är det nu min "tur" att för första gången skriva årsrapport.

Det betyder genomgång av alla gamla fakturor, motivering varför saker behövdes, redovisning av löneutbetalningar. Försök att hitta de där få zlotysarna som alltid saknas/är för mycket. Plus att det allt skall skrivas på polska. Jag läser polska och talar det hjälpligt men jag skriver inte rapporter på språket. Alltså måste jag också be om hjälp med skrivandet. Inte nog med att rapporteringen är så tråkig att klockorna stannar. Att därtill behöva dra in någon annan det gör det resor värre.

Än så länge är det lite tid kvar innan deadline, så innan dess är det bara att se fram mot kvartalsrapporten till institutionens stora EU-projekt, och sedan årsrapporten till mitt andra projekt som är i juni istället för vid årsskiftet...

Andra bloggar om Forskning, vetenskap, forskningsadministration, byråkrati, Polen

Nytt år - nya tankar

Två saker märks tydligt med den här bloggen det senaste året: 1 Bloggfrekvensen har sjunkit drastiskt till ca två inlägg per månad. 2 Ämnet har nästan alltid varit någon text om Polen. Det blir svårare och svårare att skriva sådana. Dels för att jag skrivit ganska många redan och inte vill upprepa mig, dels för att efter fem år i landet ter det sig mindre "exotiskt" och mer "vanligt". Jag antar att det är det som gör att Sveriges Radio tar hem sina korrespondenter efter en tid - för att få in någon med en ny, klar blick.

Så, vad skriva om? En del polsk politik blir det nog i alla fall. Åtministone så länge PiS fortsätter att gå mig på nerverna, eller folk fortsätter kalla PO för liberalt. Men då vetenskapsbloggen Under Lagerbladet somnat in tänkte jag försöka lägga in lite mer av vetenskap här. Tanken är att försöka göra det lite mer personligt också. Inte så att det kommer att handla om min egen forskning, utan snarare att ge en liten blick in bakom kulisserna hur det är att vara forskare i steget mellan "ung" och senior, med ansvar för doktorander, masterstudenter, byråkrati och egen forskning. Mellan varven har jag också planer på att lyfta fram forskning jag tycker är intressant, rolig eller dum.

Jag hoppas att det här skall ge mig motivationen till en omstart, att lägga ner lite tid på bloggen igen mellan allt som nämndes ovan, fru, son, klättring och annat. Annars visar diagrammet till höger tydligt vart det är på väg.

Nå. Om det finns några läsare kvar så hoppas jag ni hänger med lite till.

Nu, nog förhalande. Jag har rapporter att skriva och ett manuskript att författa.