Satirens död?

Pajkastningen är i full gång. Sossarna visar Reinfeldt som varulv, MUF slår Baylan på fingrarna, nåt SSU-pucko framställer moderatledaren som pedofil... Alla är arga, alla gnäller och MP försöker gjuta olja på vågorna med en uppförandekod. Trams!

Låt oss skilja mellan äpplen och päron. Den (numera inte så) anonyma mailkampanj som förekommit mot Reinfeldt är ett otyg i stil med den amerikanska Swiftboat-kampanjen. Ett seriöst parti bör inte hålla på med sånt. Men, "ingen-rök-utan-eld"-argumentet faktiskt fungerar är det väl svårt att motstå frestelsen ibland. Å andra sidan, satirteckningar, som varulven o.dyl, hör hemma i en politisk kampanj. De är en krydda som gör den tråkiga politiken lite roligare. Ett program som Public service i P1 hör ju till veckan höjdpunkter. Tyvärr saknar vi i Sverige riktigt bra satirtecknare som t ex Glenn McCoy eller Tom Toles*, även om DNs Magnus Bard ofta träffar rätt. Att vara elak i valrörelsen är inte illa, bara man vågar stå för det man säger och att det är roligt. Därför är SSU-puckots teckning banner ett självmål. Visst är den tillåten, och skall vara, men rolig? Knappast, och det slår ju mest tillbaka på honom själv. Vill han skämma ut sig så, så ok då.

Att däremot som Littorin gå ut och vara upprörd över "smutskastning" och kräva bättring är bara fånigt. Att bli häcklad och hånad tillhör det man får ta när man står i rampljuset. Fram för mer bra satir! Ju elakare, desto bättre, bara den är rolig!

* Toles råkade ju i blåsväder för ett tag sedan över en teckning i Washington Post som inte uppskattades av USA:s militärledning. Ett gnällbrev från hela Joint Chiefs of Staff till tidningen ledde bara till att WP försvarade sin tecknare vilket gav det hela än mer uppmärksamhet.