2009-09-16

Artighet

Det var länge sedan vi hade någon språkpost här så det kanske är dags.

Nu när jag börjat lära mig polska så att jag faktiskt kan prata lite med folk har jag dykt på problemet med tilltal. Ett problem som inte finns i svenskan sedan Bror Rexed lyckades få igenom du-reformen. Nå, på polska duar man inte hur som helst. Det är heller inte så enkelt som på tyska att man i princip niar alla främlingar och duar vänner. I polskan måste man naturligtvis krångla till det lite extra. I grunden är systemet liknande det gamla svenska tredje-persons-tilltalet. Man säger alltså exempelvis till en person man inte känner

Czy Pan chce troche kawę? - Vill herrn ha lite kaffe?
Just uttrycket Pan/Pani (herr/fru) används hela tiden i tilltal när man pratar med en främmande person. Ibland känns det nästan som om det går till överdrift.
Proszę Pana, czy może Pan ... - ordagrannt: Ursäkta herrn, skulle herrn kunna ...
Som sagt, det blir en jäkla massa Pan. Det anses mycket oartigt att tilltala någon som inte är en nära vän med du, och endast den äldre eller mer respekterade kan föreslå en sådan övergång. Men det är inte så enkelt att man bara kan använda pan och så är allt klart. I många sammanhang använder man titlar + Pan; vi duar varandra i gruppen (i många andra grupper på institutionen Pan/Pani-ar man varann), men studenter som besöker oss tilltalar chefen med Panie profesorze (i böjd form i vokativ som är kasuset för direkt tilltal). I intervjuer hör man hela tiden uttryck som Pani minister (fru minister), Panie pośle (herr parlamentsledamot) och de intervjuandes svar, Panie redaktorze. Ett undantag är präster som tilltalas med ksiądz (präst) utan Pan.

Men det slutar inte där. Bekanta, men inte så nära att man duar dem, tilltalar man med pan/pani + förnamn, vanligen, men inte alltid, i diminutivsformen: Pani Ewka, Pan Włodek o.s.v. Däremot är det oartigt att tilltala personer med efternamn, Pan Kowalski, utan då använder man bara Pan. En annan variant är att släktingar tilltalas med t.ex. ciocia (moster/faster), wujek (morbror/farbror), babcia (mormor/farmor),... med eller utan förnamn. Wujek och ciocia används också allmänt av barn på samma sätt som svenskans farbror och tant.

Sedan finns det ytterligare komplikationer om man tilltalar flera personer och tvingas på pluralformerna państwo (till blandad grupp), panie (till kvinnor) och panowie (to män). Svårigheten är dubbel för en du-uppväxt svensk: Först skall man bedöma hur formellt man skall tilltala olika personer. Lägg därtill alla olika kasusböjningar (sju olika kasus) som behövs och man kanske förstår att jag drar mig åt "has-det-hund"-hållet så långt det går.

Dagens ord kan väljas ur högen ovan.

Andra bloggar om: , , , .

3 kommentarer:

Matte sa...

Nog måste jag erkänna att det var trevligt att tilltalas "pan" vid bröllopet, om det inte hade känts något krystat. Som jante svensk är man ju inte van vid extra artigheter så där utan att någon vill ha något tillbaka.

Värre blir det när någon tilltalar en "sir". -"Vafan, jag jobbar för brödfödan och är inte officer!"

Tomasz sa...

Det var fantastiskt den dag jag som liten för första gången stötte på denna regel. Året var 1989 och jag var och hälsade på min polska släkt för första gången. Det var svårt att smälta att som 7-åring bli utskälld av postkassörskan, busschauffören, butiksbiträdet som jag niade av ren Konsumvana. "Czy ja jestem twoja kolerzanka?" Jag hajade ingenting.

mjn sa...

Tomasz: Jo, man har ju verkligen vant sig som svensk med att man duar. Men ju mer tid jag tillbringar utomlands desto underligare känns det när jag kommer tillbaka till Sverige och att börja dua folk i affärer eller på skattemyndigheten o.dyl.

Matte: Jo, Sir låter lite krystat. Men det är inget emot hur löjligt jag tycker att det låter när jag blivit tilltalad "Herr doktor". Det har som tur är bara hänt ett par gånger.