Igår hade vi ett av de tuffaste åskväder jag varit med om. Helt tyst, nästan inga hörbara åskknallar alls, och inga blixtar till marken, de gick alla från moln till moln. Men frekvensen! Under över en timme blixtrade det oavbrutet, med fem-tio blixtar i sekunden.
Det hela började med att det blåste upp ordentligt, men när ovädret väl drog in blev det helt vindstilla och nästan overkligt tyst. Tufft!
 |
| From Storm |
I går var jag och hämtade mitt uppehållstillstånd (eller egentligen: certifikat för registrerat uppehåll av EU-medborgare). Jag kan bara säga "Tack EU!". Processen att ansöka om tillstånd att stanna i landet mer än tre månader gick ut på att fylla i en blankett på 4 sidor med personuppgifter, adress och liknande; gå till myndigheten; visa att man kan försörja sig i landet. Jag har ju jobb, så det var bara att visa kontraktet. Sedan fick jag reda på att jag kan komma tillbaka om två veckor och hämta pappret. Hela proceduren tog ca 20 min. inklusive väntetid. Att hämta tillståndet tog 2 minuter. Man var dock tvungen att ha med sig kvitto på att man betalat avgiften: 1 zł!*
Detta skall ställas i kontrast med de många timmars möte, veckors väntande och flera hundra zł en ukrainsk kollega var tvungen att spendera för sitt uppehållstillstånd, eller de mödor vänner och kollegor som istället vill till andra sidan Atlanten får genomlida.
När det gäller sådana saker som migration kan man inte nog vara glad över hur bra EU fungerar. Så länge man hör hemma innanför murarna så klart!
En intressant fråga som någon kanske kan besvara. Mitt uppehållstillstånd gäller för obegränsad tid ("indefinetly"). Trots det fick jag reda på att jag efter fem år i landet kan ansöka om permanent uppehållstillstånd. Vad är skillnaden mellan ett permanent tillstånd och ett temporärt giltigt på obegränsad tid?
Dagens ord är zaświadczenie som betyder certifikat.
*Det kostade visserligen 2,50 zł extra att gå till banken och betala för att kunna få kvittot.
Andra bloggar om: Polen, uppehållstillstånd, EU.
En av dagens gratistidningar, som jag brukar plocka vid Metro politechnika, har huvudrubriken
Chrzczą paliwa, ale nie w stolicy
Professor emeritus Jan Trost har en märklig debattartikel i dagens DN. Han menar att om läroböcker inte upphovsrättsskyddas kommer ingen att författa läroböcker mer, för "[v]em skulle klara av att bevara sin entusiasm i författandet av läroböcker om de kunde kopieras hur som helst?". Jag hoppas att det är rätt många. De blygsamma upplagor som de flesta (avancerade) fackböcker publiceras i ger inga stora pengar åt författarna. Därtill kunde man ju hoppas på att de flesta forskare brinner tillräckligt för sin forskning och sitt ämne för att de skall vilja se kunskapen spridd så mycket som möjligt.
För ärligt talat, en hel det facklitteratur är löjligt dyr. Det beror på små upplagor och få potentiella läsare. Titta bara på boken jag läser nu, som klockar in på en bit över 100 Euro. Det finns inte en student som kommer att köpa den. Jag läser institutionens ex. Om någon student behöver den lånar han/hon ett ex där det går, eller kopierar. Vare sig man får eller ej. För den som är intresserad finns en pdf-variant.
Men, det är ju trevligt att Trost i alla fall är öppen med att det inte är för läsarna han plitar ner sin statsfinansierade forskning.
PS. För övrigt skall man inte se ner på gammal kurslitteratur. En del böcker har med rätta blivit klassiker, Goldstein, Sakurai, Jackson... Någon föreslog tom att definitionen på en fysiker är någon som lärt sig elektrodynamik från Jackson.
Andra bloggar om: upphovsrätt, kurslitteratur.
Såg just Richard Dawkins senaste tv-serie, Enemies of reason. Första delen, som handlade om spiritualism och liknande visades i veckan på Channel 4, och den andra, om hälsovård, kommer nästa vecka.
För ett drygt år sedan visade SVT Dawkins tidigare dokumentär, Roten till allt ondska?, som handlade om religion. Jag måste säga att det är en lite speciell upplevelse att flytta från det genomsekulariserade Sverige till Polen, där religionen har en så stor plats i samhället. Igår var det t.ex. helgdag, Jungfru Marie himmelfärd, dagen då Maria hämtades av Gud till himlen (hur man nu vet det... inga belägg för detta finns ens i Bibeln). Vi var inbjudna till sambons företags 65-års-jubileum. Det inleddes naturligtvis i kyrkan med mässa.
Jag kan dock inte undvika att tycka att det är underligt hur folk här skrattar åt kristallhealing och liknande new age-trams, samtidigt som man med allvarlig min lyssnar till vartenda ord prästen säger och högljutt utropar ett amen när han ringer i en klocka. Vi var nyligen i Gierzwałd där Maria skall ha uppenbarat sig och fått helande vatten att rinna ur en skreva i berget. Folk knäböjer och dricker hoppfullt vattnet. Men, det finns en catch, vattnet helar bara om man tror... fast gott och friskt är det ändå.
Jag ser som sagt inte riktigt skillnaden mellan kristendomen och kristallhealingen, förutom förstås att kristendomen fortfarande är så skrämmande organiserad och har så mycket att säga till om. Se bara på förra valet i Polen som till stor del vanns av PiS för att de med hjälp av fader Rydzyk och hans Radio Maryja lyckades mobilisera äldre katoliker (mohair-baskrarna kallade) till att rösta på tvillingarna.
Dagens ord är przesąd, vidskepelse.
UPPDATERING: Det är väl också dags att flytta bloggen till Polen på Bloggkartan.
Andra bloggar om: religion, vidskepelse, Richard Dawkins, Polen.
Peter Englund skrev för ett tag sedan ett blogginlägg där han beskrev den ”vita häxan” som ofelbart navigerade honom rätt genom Skockholm. Samtidigt uttryckte han vemod över att hans kunskaper i navigering med karta nu skulle vara föråldrade. Den tiden kommer när karta är lika omodernt som telefonkiosken, men vi är inte riktigt där ännu.
I vintras försökte vi med GPS-navigatorns hjälp att ta oss fram i Finnskogarna i norra Värmland. Det höll på att sluta i olycka. Navigatorn känner inte skillnaden mellan de mindre landsvägar man nödvändigtvis måste nyttja och de timmervägar som i bästa fall är framkomliga med fyrhjulsdrift. Till slut ville Daniel (så kallas han, den trygga brittiska rösten, som skall visa oss rätt) att vi skulle ta oss över en bro som inte stått på minst 15 år. Det slutade med att vi tvingades backa en kilometer genom skogen innan vi kom någonstans vi kunde vända.
En liknade upplevelse var igår när vi skulle ta oss fram i området runt Siedlce öster om Warszawa. Daniel ville ha ut oss på små vägar över åkrarna farbara endast med traktor. Tyvärr finns så många av dessa vägar att navigatorn i princip blir oanvändbar. Man kan inte lite på att vägen inte slutar i en lerpöl mitt ute på ett fält. Det blev till att plocka fram den gamla pappersatlasen ur stolsfickan och på så sätt leta oss fram längs farbara vägar.
Det här är naturligtvis inte ett fel i GPS-systemet som sådant. Allt det gör är ju att ge den nuvarande positionen. Nej, skulden ligger hos tillverkarna av navigeringsmjukvara och kartor. Kartorna gör ingen skillnad mellan små och pyttesmå vägar och navigeringsmjukvaran, som söker efter snabbaste, eller närmaste, vägen nyttjar pliktskyldigt dessa genvägar istället för att ta vägen runt fältet/skogen. Det bottnar i en vilja från karttillverkarna att vara så kompletta som möjligt, men där man brister i estimeringen av vägarnas kvalitet. Varje väg på kartan har en ”hastighetsfaktor”, annars skulle inte navigatorn kunna räkna ut den snabbaste vägen. Felet är att man satt faktorn alldeles för högt på de kostigar som finns med. Om faktorn varit 100 gånger lägre skulle man kunna undvika dem genom att söka efter snabbaste, och inte närmaste, vägen.
Så, GPS-navigatorn är ett utmärkt hjälpmedel, men Peter Englund kan slappna av ett tag till. Ännu kan det vara nödvändigt att gripa efter kartan emellanåt.
Dagens ord är zaginiony som betyder vilse.
Andra bloggar om: GPS, navigering.
Via Dennis ser jag att Per Gahrton har lyckats klämma in en helt obegriplig debattartikel i Sydsvenskan. Gahrton verkar mena att EU behöver ett lingua franca, och att detta i princip kan vara vilket språk som helst, förutom engelska. Gahrton tycker att man kan följa det israeliska exemplet och återuppliva ett gammalt språk, latin, eller att ta ett konstgjort, esperanto (varför inte klingonska eller quenya?). Annars, tycker han måste vi ta ett modernt språk som inte är "upptaget" av någon annan supermakt. Detta språk skall vara "spritt och med lång historia som andraspråk i stora delar av regionen. I det fallet kan knappast något språk slå franskan. "
Två saker (minst) finner jag oförklarade: Varför lyfts just franskan fram på detta sätt? Spanska är ju betydligt lättare att lära sig, talas av fler människor runt om i världen. Tyska är officiellt språk i tre EU-länder plus Schweiz och talas av 100 miljoner människor i Europa. Att franska en gång var det dominerande språket inom EU-byråkratin ser jag inte som ett argument. Den andra oförklarade frågan är naturligtvis vad man har emot engelska. Det verkar främst vara att man talar det i USA. Nå, USA är en av EU:s främsta allierade och främsta handelspartner. Är det inte bra om våra representanter förstår varandra? Fast, skriver Gahrton, det vore ju att "kapitulera för marknadskrafterna". Vi har inte bestämt, i demokratisk ordning, att engelska skall talas i EU, skriver han vidare. Mig veterligen har vi heller aldrig bestämt att svenska skall talas i Sverige och franska i Frankrike.
Jag tror att det mesta av engelskbashandet grundar sig i vanligt USA-hat och anti-kommersialism. Om nu "marknaden" verkar föredra engelska måste naturligtvis klåfingriga politiker på vänsterkanten bestämma något annat, för marknaden kan ju aldrig ha rätt!
Dagens ord är język som betyder språk, men också tunga.
Andra bloggar om: engelska, politik, eu, språk, Intressant?
Sällan har det svenska uttrycket om polsk riksdag som en kaotisk situation varit mer passande. Den nuvarande polska regeringen, som leds av partiet Prawo i Sprawiedliwość (PiS, Lag och ordning), under Jarosław Kaczyński tillsammans med de mindre partierna Liga Polskich Rodzin (LPR, Polska familjeligan) och Samoobrona (Självförsvar), är stabil som ett korthus. Eller, kanske faller den redan innan det här hinner postas, idag skall det tydligen debatteras huruvida alliansen skall uppslösas.
Det som har hänt på den senaste är att ett helt gäng ministrar har fått sparken. Bland annat Andrzej Lepper, pugilistisk vice premiärminister och ledare för Självförsvar, som anklagas för korruption. Nu går han ut med en motanklagelse mot justitieministern. Samtidigt har Roman Giertych, utbildningsminister och ledare för LPR och som förkommit förr i den här bloggen, öppet gått ut med att han vill ha en ny premiärminister. Dessutom anklagar han Kaczyński för att ha använt säkerhetstjänsten till att samla in kriminaliserande data om politiska motståndare som han sitter på för att använda som slagsträ i den kommande valkampanjen. För den kommer snart. Att det blir nyval är helt klart, frågan är bara när.
En sak som har varit bra med den senaste tidens debacle är att många har fått upp ögonen för hur oförmögna de tämligen extremistiska partierna LPR och Självförsvar är att regera. Det är en sak att sitta på sidlinjen och gapa. Nu har de fått plats på planen istället och helt misslyckats med att genomföra något vettigt. Partierna håller på att trilla under 5%-spärren till parlamentet. En valallians, LiS (lis = räv eller Liga i Samoobrona), har sett dagens ljus. Det är en helt och hållet taktisk allians mellan två partier som, förutom att de håller på att försvinna, annars har ganska lite gemensamt.
Jag tror att det är något som allmänt gäller dylika missnöjespartier. Se bara hur det gick för Ny Demokrati som ju begick politiskt självmord så fort de fick lite att säga till om. Ett tag med ett populistextremparti i ledningen kan kanske leda till att folk tänker över vilka nötter de röstar fram...
Dagens ord är afera som naturligtvis betyder affär (i meningen typ Watergateaffären).
Andra bloggar om: Polen, politik, kaos.
Jag cyklade till jobbet idag. Det är ca 13 km och tog runt en halvtimme. De båda halvtimmar som resorna fram och tillbaka tog kan mycket väl ha varit bland de svordomstätaste på länge. Jag har i alla fall fått reda på varför de flesta Warszawabor, trots att staden är platt som ett golv, kör mountainbike; cykelbanorna, i den mån de finns över huvud taget, obetydligt jämnare än en skogsstig. Vid korsande vägar avbryts cykelbanorna av en hög, vass trottoarkant.
På många ställen så försvinner cykelbanan rakt ut i den tre-filade vägen med bilar som swischar fram i 90 knyck. Fast, på andra ställen, där trafiken står still, är det riktigt roligt att kryssa mellan de irriterade bilisterna.
På det hela taget är trafiksituationen i Warszawa katastrofal. Infarts- och genomfartslederna är igenkorkade varje dag. En morgon, när vi sovit hos några vänner i en av förorterna satt vi fast en hel timme på grund av en mindre olycka. Vi hade en medelhastighet på ca 10 km i timmen till jobbet. 
Då staden växer utåt ökar problemen. Man har börjat införa bussfiler, men den allmänna inställningen, att trafikregler är till för att brytas, medför att på alla ställen där inte polisen står och bevakar är också bussfilen full med personbilar. I i princip alla bilar sitter bara en person. Man skulle tycka att lite cykelvägar skulle få åtminstone några mer att välja det sättet. Jag cyklar i morgon också, men då skiter jag i cykelbanorna…
UPPDATERING: Glömde ju dagens ord. Det är korek som betyder kork men också trafikstockning.
I går firade man 63-årsdagen av Warszawaupproret. Klockan fem ljöd sirenerna, bilarna stannade på gatorna och stämde in med sina tutor. Under en minut stod huvudstaden stilla (nästan iaf).
Det var den 1 augusti 1944 som hemlandsarmén (Armia Krajowa) startade upproret mot den tyska ockupationsmakten. Man hade hoppats på stöd från den avancerande Röda Armén, men de sovjetiska krigsmakterna stannade upp och lät tyskarna ta hand om de upproriska. Efter 63 dagar av hårda gatustrider var upproret krossat. Hundratusentals polacker, de flesta civila, dödades och tillsammans med tidigare förstörelse låg 90% av Warszawas byggnader i ruiner.
På warsawuprising.com finns en mängd bilder från upproret och foton som visar staden efteråt. Många ögonvittnesskildringar finns också nedtecknade, bland annat från tyska soldater som beskriver de grymheter som begicks av bland annat det ökända Dirlewanger-regimentet.
Tanken med upproret var att man hoppades på att den tyska armén skulle kollaps under trycker från Röda Armén och att man snabbt skulle kunna befria Warszawa och försvara den polska suveräniteten. Med tanke på de svåra förlusterna och det höga priset för nederlaget diskuteras det fortfarande bland historiker om det var värt det. Sådana tankar dryftades dock inte igår. "Det är väldigt svårt att lida en så stor förlust, men Polen skulle vara svagare idag om det inte vore för Warszawaupproret", sa premiärminister Jarosław Kaczyński.
Dagens ord är Powstanie Warszawskie som natuligtvis betyder Waszawaupproret.
Har haft några utvilande dagar dagar i Mazury, då jag kanske inte stått helt och fullt ”till arbetsmarknadens förfogande”, men å andra sidan har jag ju jobb från och med i morgon så... Mazury är det sjörika området i nordöstra Polen som innan kriget var tyskt och gick under namnet östpreussen. Det är ett av polackernas favoritresemål, med segling, cykling och kanoting på programmet. Segling får det bli nästa år, i år stod slappande och fiske högt på listan. Vi passade på att åka båt längs Elbląg-kanalen med de unika landpassagerna som ännu drivs av de 150 år gamla vattenhjulen och besöka resterna av Wolfschanze, Hitlers berömda högkvarter under opertion Barbarossa. Wolfschanze förstördes av tyskarna innan de retirerade för den avancerande Röda armén, med resterna av de gigantiska ovanjordiska bunkrarna är imponerande ändå.
Har inte riktigt hunnit flytta in ännu eftersom renoveringen av lägenheten har dragit ut på tiden. Alla prylar står fortfarande i kartonger i vardagsrummet och toaletten ser ut som en bunker, fast i alla fall numera en bunker med toastol.
I en blatant stöld från Francis Strand introducerar jag dagens ord. Ordet för dagen skulle kunna ha varit chaos, med det får bli remont - renovering.
I tävlan med flytt och vila tar bloggen en kortare sommarpaus. Tillbaks i slutet av månaden med nya tag från nya horisonter.
En av mina favoritbloggar är Cosmic Variance. Där publicerade Sean Carroll nyligen en post om vad någon utanför akademin som gjort en betydande upptäckt bör göra för att få den uppmärksamhet de förtjänar. Det hela kan sammanfattas i tre steg,
(Via Dennis) Tydligen har EU planer på att censurera internettrafiken för att stoppa bombrecept från att läsas av EU-surfare. Eftersom många servrar ligger utanför EU vill man lägga ansvaret på ISP:er att blockera alla "bombrecept". Att detta skulle vara tekniskt möjligt menar "EU officials" och exemplifierar:
You always need a provider here that gives you access to websites. They can decide technically which websites to allow. Otherwise how would China block internet sites?Sen när är Kinas internetpolicy ett föredöme för EU:s? Inte nog med att yttrandefrihetsgrupper protesterat i åratal mot "The Great Firewall of China", att blockera trafik är inte så lätt som "EU officials" verkar tro. Visst, det är ganska lätt att filtrera material för en surfare som annars bara skulle snubblat över det, men den som verkligen vill hitta informationen kan göra det i alla fall. Fråga bara kineserna.
Jag kände mig inspirerad av Marias bloggpost så under ett av de rätt sällsynta uppehållen i regnandet gav jag mig ut med min nya kompaktkamera (Nej, det är inte lika skoj att fota med den, men den är liten och nätt att ta med) för att fota kring dammen här ute.
Rörhöneparet som kommer tillbaka varje år har fått ungar, men tyvärr verkar det inte bli några andungar i år.
Lyssnade på Jessika Gedins sommarprogram i pod-version. Jessika talade om hur hon identifierar sig med sin bokhylla, eller i alla fall med de böcker hon läst. Jag måste säga att jag håller med. Vilka böcker man har säger ganska mycket om vem man är. En del människor börjar söka igenom badrumskåpet när de kommer hem till folk. Det gör inte jag. Däremot brukar jag ganska snart hamna vid bokhyllan för att kolla in vad de läser.
Nu kan man ju också lägga upp sin bokhylla på LibraryThing, för att dela med sig lite av vem man är, eller kanske bara för att se vad andra som läser liknande böcker har i sina hyllor. Jag skulle vilja se Gedins bokhylla.
Mer om: sommarpratare, Jessika Gedin, litteratur.
Hittade det här citatet ur en föreläsning om vetenskaplig metodik som jag höll för många år sedan:
8 For my thoughts are not your thoughts, neither are your ways my ways, saith the LORD.Citatet användes som ett typexempel på hur religionen förbjuder ifrågasättande medan vetenskapen istället uppmuntrar, ja, bygger på, det.
9 For as the heavens are higher than the earth, so are my ways higher than your ways, and my thoughts than your thoughts.*
(Isaiah 55:8-9, King James Bible)
Håller på att städa ur kontoret. 5 år samlade papper som skall slängas. För nu, när alla journaler finns på nätet känns det inte motiverat att släpa med 10 pärmar fulla med artiklar som jag sannolikt inte kommer att läsa igen (med få undantag).
En hel del intressant hittar man; en del bevis på tunga stunder i labbet, men också experiment man inte kommer ihåg att man gjort och gamla resultat man nästan glömt bort. Trist och vemodigt, men samtidigt riktigt skönt att rensa bort massa gammalt och börja på nytt.
Och... mitt skrivbort är träfärgat. Det har jag inte sett på länge.
En ny lista på 500 ”inflytelserika kommunistkollaboratöter” släpptes i Polen i dagarna. Listan som utgörs av medlemmar i Demokratiska vänsteralliansen (SLD - Sojusz Lewicy Demokratycznej), det omdanade kommunistpartiet och förra regeringspartiet. Partiet står nu i opposition till det styrande Lag och rättvise-partiet (PiS - Prawo i Sprawiedliwość).
När det gäller hur Polen hanterat situationen med vad man skall göra med gamla kollaboratörer så har man nog valt sämsta möjliga lösning. I början av 90-talet var tanken att låta det förgångna vara och se mot framtiden. Detta sammanfattades i den ”tjocka linjens” politik som det formulerades av Tadeusz Mazowiecki från Solidaritet, den förste premiärministern efter socialistregimens fall. På senare tid har den politiken ifrågasatts. Men istället för att, som i Tyskland, öppna säkerhetstjänstens arkiv för allmännheten så han man valt att låta Nationella minnesinstitutet (IPN - Instytut Pamięci Narodowej) ta hand om arkiven. De skall endast finnas tillgängliga för forskningssyften. Problemen med detta är flera: Man vet att mycket av de uppgifter som finns i arkiven är felaktiga eller t.o.m. förfalskade, därför, menar man, är det inte lämpligt att bara öppna arkiven. Men IPN har inte hållit särskilt hårt i uppgifterna. 2005 släpptes Wildsteins lista på nätet, en förteckning med namn på folk som sades ha samarbetat med säkerhetstjänsten under socialisttiden. I och med att arkiven är hemliga finns misstankar om att regeringen kan utnyttja IPNs (IPNs ordförande utses av parlamentet) arkiv för politiska syften. Och visst har det varit en del konstigt vältajmade läckor från IPN, dock, måste sägas, inte bara under den nuvarande regeringen. Nu har vi alltså en ny läcka som publicerades i tidningen Rzeczpospolita, vars redaktör har band till regeringspartiet PiS.
IPN var också den myndighet som skulle hantera den föreslagna lustrationen som slogs ner av Polens konstitutionsdomstol.
Över huvud taget har hanteringen av ”kollaboratörer” varit usel i Polen. Kaczynskis, president och premiärminister, har talat för ett totalt öppnade av arkiven och straffande av kollaboratörer. En genomgång borde ha gjorts för över 15 år sedan, men nu är tiden för det förbi. Det bästa hade varit att infört en sanningskommission lik den som sattes upp i Sydafrika men det skulle gjorts då. Den tjocka linjen tillsammans med Jeffrey Sachs ekonomiska chockterapi fick Polen att snabbt ställa om mot framtiden, men det skapade också mycket osämja. Den nuvarande regeringens utnyttjande av IPN gör inget för att minska den osämjan utan är ett spel för att straffa politiska motståndare med såväl verkliga verkliga som dubiösa anklagelser.
Mer om: Polen, kommunism, politik.
I morse på radio var det debatt om huruvida förslaget om tio års obligatorisk grundskola är bra eller ej. Men jag börjar bli jäkligt trött på det eviga mantrat ”tänk på baaarnen”. Det är ett argument som används i tid och otid för att slå mot något man inte tycker om. Som nu; ”Obligatorisk förskola… nej det vill vi inte. Tänk på baaarnen!”; ”Homoäktenskap… Nej, usch! Tänk på baaarnen!”
Eftersom ingen kan argumentera mot att man verkligen måste tänka på barnen så hamnar motståndaren direkt i en försvarsställning. Men vem fan gjorde dig, i det här fallet Rossana Dinamarca (v), till uttolkare om vad som är bäst för barnen? Det är ett idotiskt nollargument som bara betyder att man inte har något bra argument över huvud taget i sakfrågan. Automatisk förlust!
PS För övrigt verkar det som om (v) aldrig kan diskutera någonting angående skolan utan att komma dragandes med betygskrämsel. Nu var det betyg i förskolan som var nästa steg. Don’t get me started…
Mer om: Skolpolitik, argumentation.
Jag gjorde idag min första(!) löprunda efter vinteruppehållet. En halvmil full av nära-döden-upplevelser (skoskav, spårvagn, hjärtattack).
Så här på nationaldagen kan jag konstatera att i ett försök att hitta en åtminståne tillfällig lösning på tvåkroppsproblemet så gör jag som hundratusentals andra europeer: jag sliter bopålarna ur marken, packar mina pinaler, utnyttjar den fria rörligheten och drar utomlands. Fast inte riktigt som alla andra... simmandes mot de stora flyttströmmarna flyttar jag till Polen. En postdok på Institutionen för fysikalisk kemi vid Polska vetenskapsadademin i Warszawa lockar. Det är lite läskigt; en kemiinstitution---jag kan ju inget om kemi. Men det verkar ju ha gått bra för andra att göra den omställningen.
Någon gång i slutet av sommaren bär det av. Fram tills dess gäller en massa jobb med att avsluta lite kvarhängande projekt och ett tags välförtjänt arbetslöshet ;-)
Tillbaka i stan efter en vecka i Seoul. Jag var där på invigningen av ett samarbetscenter mellan Seoul National University och GU, men det kändes löjligt att ta sig halvvägs runt världen för en och en halv dags seminarier så jag passade på att ta lite semester också.
Seoul är en gigantisk stad; ca 10 miljoner männsikor i själva staden, men över 22 miljoner i stadsområdet, vilket gör den till tvåa i världen efter Tokyo. Och naturligtvis har den sitt mått av av storstadskaos, buller, trafik och smog, men där finns också stilla oaser med fågelkvitter och källvatten, nästan mitt i centrum.
Ungefär 70% av Sydkorea är bergslandskap och koreanerna älskar att vandra i bergen. På helgerna är det långa köer på de populäraste vandringslederna. Jag var iväg en vardagsförmiddag och kunde gå ganska ensam en del sträckor. Berget jag var uppe på heter Gwanaksan och ligger alldeles vid SNUs campus. Det är 629 m högt vilket gav en promenad på 590 höjdmeter. Rätt jobbigt i nästan 90% luftfuktighet. Själv hade jag på mig vanliga joggingskor och t-shirt vilket gjorde mig till mycket dåligt klädd i jämförelse med de koreanska pensionärerna som alla var utrustade för expedition, klädda i funktionsplagg och grova vandrarkängor samt ordentlig vandringsstav. Det var väldigt lugnt och stillsamt uppe på berget och det var svårt att tro att man var bara en halvtimme utanför centrum på en av världens största städer. Det samma gällde när jag gick omkring i den förbjudna trädgården bakom palatset Changdeokgung. Det var en gång kungens egen park men nu kunde man som vanlig dödlig traska runt i relativ ensamhet och lyssna till fågelsång och vindens sus i träden.
Vindsus och fåglar hörde man inte mycket av när man gav sig ut i trafiken i innerstaden; tiofiliga avenyer med tusentals bilar som brummar, tutar och släpper ut avgaser som får staden att uppifrån se ut som om den är höljd i evig dimma; trafikpoliser med visselpipor som frenetiskt visslande inte lyckades göra något för att styra upp trafiken; försäljare som försöker överrösta varandra gav en kompakt ljudbakgrund som bara övermannades av det fantastiska oväsendet om man vågade sig in i en av de otaliga arkadhallarna. Ett litet ljudexempel från Dongdaemung market, ett myllrande marknadsområde med mer än 30000 småbutiker och några stora shoppingcenter som säljer allt mellan himmel och jord, kan man höra här. Ett liknande distrikt finns också för elektronik, där mer än 5000 butiker säljer allt som är trådlöst eller går att plugga in. Med ett sådant utbud och konkurrens och med firmor som Samsung och LG på hemmaplan är det inte konstigt att koreanerna verkar vara kollektivt pryltokiga. Jag har aldrig sett en liknande densitet av EOS-1or och Nikonar nån annanstans, och jag tror att skilja en korean från hennes mobiltelefon måste nog göras kirurgiskt.
Blandingen av gammalt och hypermodernt, stillhet och kaos tillsammans med de fantastiskt trevliga och hjälpsamma koreanerna och den smakrika koreanska maten gör Seoul till en stad väl värd att besöka, om än kanske inte bo i…
Några av mina bilder från Seoul kan man hitta här.
Andra bloggar om: Resor, Seoul, Sydkorea.
Det är att ha höga tankar om sina medarbetare. Eller är det verkligen så illa ställa att många inte känner till dem...I veckan tändes en ny vetenskapsblogg på det svenska bloggfirmamentet. Tre eminenta unga forskare samt er käre skribent tänker skriva om vetenskap och forskning som vi ser det. Med stjärnor som Anna, Maria och Mats i laget kan det nog bli en intressant begivenhet. Själv tänker jag likt Venus skaffa mig lite egen lyskraft i detta strålande sällskap.
Bloggen kommer att handla om vetenskap och forskning och vad som hör därtill. Den här bloggen kommer att leva kvar med mina personliga betraktelser om allt annat.
Välkomna till oss under lagerbladet.
Kanske skriver jag det här i besvikelse över att inte kunna vara med på vetenskapskaféet på torsdag. Nåväl, det här är ett inlägg som mindre kommer att handla om engelskan roll i högskolan, där jag anser mig ha erfarenheter till att kunna uttala mig, utan jag skall ge mig ut på gungflyt och lufta mina åsikter angående språkpolitik i stort. Jag gör detta till del på grund av en växande irritation över vad jag läser på Språkförsvarets blogg (och i megakommentarer på Lingvistbloggen).
Per-Åke Lindblom skriver om kampen mot engelskan med ett språkbruk som påminner om det som snarast påminner om politisk kamp mot en förtryckarregim eller kommunisternas svada mot "marknaden":
[E]ngelskan är den största fienden, ”mördarspråket” nummer 1, [...]Med vilka medel som helst (verkar det som) vill han förhindra att engelskan tar plats på andra språks bekostnad. Jag köper inte språkförsvarets postulat att engelskan skulle vara ett sådant hot mot andra språk. Det är uppenbart att det inte är engelska som hotar minoritetsspråk som sorbiska eller meänkieli utan det är den ökade mobiliteten som gör att riksspråken tar över.
Enligt min mening måste man för närvarande i stället upprätta en allians mellan alla språk gentemot engelskan. I motsättningen mellan ett stort internationellt språk som ex. spanska, franska etc. och engelskan bör man alltid stödja de förra som motvikter till engelskan.
Läste klart Caroline Salzingers "Hälsningar från ondskans axelmakter" (ISBN: 9175887177) för ett tag sedan. Jag ville verkligen tycka om hennes bok. Salzingers radioreportage är intressanta och levande och det är därför en besvikelse att boken är så ytlig och nästan banal. Man hinner aldrig få en känsla för landet i fråga innan det är dags att hasta vidare till nästa land, nästa korrespondenthotell. Men kanske är det för att sådan är vardagen för de flesta utrikesreportrar: de landar några dagar i ett land för att rapportera om en aktuell händelse, ge lite bakgrund som man snabbt läst in sig om på vägen dit, intervjua några utvalda personer via tolk för att därefter dra vidare till nästa land som en svärm gräshoppor till nästa fält.
Hälsning... har sina poänger: den beskriver effektivt absurditeten i Nordkorea, och Salzinger skall ha en eloge för att hon erkänner "fixarnas" makt över nyhetsrapporteringen. Men, undataget några episoder så blir boken till stor del en besvikelse. Saltingers språk är också lite för trivialt och klichéfyllt. Hon verkar inte ha hittat en bra skrivstil på samma sätt som hon hittat en bra stil i sina talade reportage.
De intressantaste "journalistböckerna" blir ändå de där författaren vistats en längre tid i landet/regionen i fråga. Ta t ex Ståhlberg om Paris, Kjell-Albin Abrahamsson om Polen och Balkan, eller för den delen, mästaren, Kapuściński i Afrika. Jag ser fram att läsa Robert Fisks tegelsten. Han må vara kontroversiell, men han skriver i alla fall intressant. Salzinger får gärna skriva om sin tid i Turkiet. Det kan bli bättre än Hälsning...
Tröttnade lite på den gamla layouten, som var en helt generisk Blogger-layout. Det är det visserligen fortfarande, men med en egen bannerbild. Jag orkar helt enkelt inte fixa en helt egen mall.
Kommentarer är välkomna. Bonus till den som kan identifiera artikeln ;-)
Någonstans har någon lyckats att tappa bort protokollet som betygskommittén skrev under. Innan det hittas kan jag inte få ut min examen. Hurra!
Uppdatering: Nu har de tydligen hittat protokollet. Jag kanske får bli doktor i alla fall.
I morse puffades det för att man i Studio Ett skulle diskutera Grundlagsutredningen och en eventuell svensk författningsdomstol. Jag antar att Peter Örns avgång kom i vägen.
En författningsdomstol, som kan överpröva att lagar är förenliga med grundlagen/konstitutionen, finns i många länder, men inte i Sverige. Här har vi Lagrådet som på förhand undersöker huruvida lagförslag är författningsenliga, men som inte har någon överprövande funktion. T ex står i Regeringsformen 8 kap 18§
Föreslår regeringen riksdagen att stifta lag i något av de ämnen som avses i första meningen och har Lagrådets yttrande dessförinnan inte inhämtats, skall regeringen samtidigt för riksdagen redovisa skälen härtill. Att Lagrådet icke har hörts över ett lagförslag utgör aldrig hinder mot lagens tillämpning. [min kursivering]Lagrådet kan alltså inte fälla en lag. I Grundlagsutredningens beskrivning framgår att vårt inträde i EU har förändrat domstolarnas roll och att det därför kan vara motiverat med en författningsdomstol. Jag är inte jurist och kan inte riktigt uttala mig om just detta, men om man vill ha ett mycket tydligt exempel på varför vi behöver en författningsdomstol så är det bara att kasta blickarna söderut. I fredags förkastade Polens författningsdomstol som stridande mot konstitutionen lagen om lustration som innebar att hundratusentals polacker skulla behöva lova att de inte samarbetat med kommunistregimens hemliga polis*. I Sverige har vi inte det skyddet mot grundlagsvidriga lagar. Som jag skrivit tidigare skulle jag gärna se t ex lagen om hets mot folkgrupp prövad av en författningsdomstol. Lagen innebär en kraftig inskränkning i yttrandefriheten där det räcker med det luddiga "uttrycker missaktning" för någon "med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning" för att man skall dömas.
Prime Minister Jaroslaw Kaczynski responded by making thinly-veiled accusations that the Constitutional Tribunal is anti-vetting and its members are part of the conspiracy of former communists who have too strong an influence on society and business.Lyckligtvis kräver det en 2/3 majoritet i Sejmen, något som regeringen inte har.
He also called for a new law which would open secret service files on Poles to the public. Communist files compiled by the SB [hemliga polisen] on Poles during the socialist-era, which lasted from the end of WWII through mid-1989, are held by the Institute of National Remembrance (IPN).
Kaczynski said that "such a law would only make sense if it has the importance of a constitutional amendment and, therefore, is not reviewable by the Constitutional Tribunal."
Högskoleverkets utvärdering visar att 11% av högskoleutbildningarna i Sverige har så allvarliga brister att deras examinationsrätt ifrågasätts. Det är naturligtvis allvarligt, och en åtgärd som föreslås är att en del av bidraget för att bedriva utbildning skall baseras på utbildningens kvalitet.
I princip är väl det ett bra förslag, men det finns vissa faror. Som systemet ser ut nu får institutionen pengar för ett förväntat antal studenter, fördelat på antal helårsstudenter (HST) och helårsprestationer (HPR), dvs hur bra studenterna klarar sig. Det finns alltså ett incitament för institutionerna att se till at studenterna klarar sina studier. Bra. Men detta kan, fast man kan ju hoppas att det inte är så vanligt, leda till att man gärna är lite extra snäll för att inte skada ekonomin. Ett större problem med systemet är dock att pengarna man tilldelas i början av verksamhetsåret bara är till låns. Om studenterna inte klarar sig så bra som man beräknat, eller om inte så många studenter som beräknat kommer, så måste en del betalas tillbaka, detta trots att kostnaderna redan funnits. Om studenterna blir fler eller klarar sig bättre än beräknat får man ingen bonus. Man kan inte överskrida sitt "tak".
Faran är att kvalitetspengarna på liknande sätt blir en väldigt osäker inkomst. Det beror naturligtvis på hur det utformas, men det finns nästan ingenting som är så söndrande för en verksamhet som en ständig oro över budgeten. Jag satt i flera år i ansvarsgruppen för grundutbildningen i fysik vid GU (som ju klarade sig rätt bra i utvärderingen), framförallt under ett antal år när ekonomin var riktigt dålig. Stämningen var oerhört deprimerande när vi år för år såg anslagen minska på grund av ökande overhead-kostnader samtidigt som vi inte kunde öka inkomsterna då vi redan slog i taket. 
Många gånger såg vi, lätt sarkastiskt framställt, diagram som ovan som visar att inom en snar framtid skulle OH-kostnaderna överstiga inkomsterna. Och då skulle vi ju lika gärna lägga ner hela institutionen. Anledningen var (är?) att OH-kostnaderna beräknades på den totala inkomsten, inklusive externa medel (som bara i mycket begränsad utsträckning används till undervisning), medan inkomsten bara beräknades på studentmängden enligt ovan.
Vad jag vill ha sagt är att pengar efter kvalitet är utmärkt, nej---självklart, men systemet måste utformas så att man kan se någon långsiktig kontinuitet i finansieringen. Hittillsvarande exempel inger inte förtroende för att det skall lyckas... Att det sedan inte är enkelt att definiera vad kvalitet är, och ännu svårare att sätta ett mått på gör det hela än mer komplicerat.
Mer om: Utbildning, Högskoleverket, studier, anslag. Intressant?
Richard Dawkins blev en av Time's 100 mest inflytelserika under förra året. Vad som är obegripligt korkat är att Time låtit ingen annan än Michael Behe skriva presentationen av honom. Hur tänkte de????
PS Värt att notera är att även svenske Svante Pääbo finns på den mycket amerikansktyngda listan över vetenskapsmän och tänkare.
I ljuset av den senaste undersökningen om ungdomars kunskaper om kommunismens brott känns det som om Anne Applebaums "Gulag : de sovjetiska lägrens historia" är att rekommendera. Den svenska upplagan har ett utmärkt förord av Peter Englund. Själv har jag börjat läsa Gulag igen, denna gång helt och hållet i stället för bara ett antal utdrag.
En annan bok att ta till sig är Ryszard Kapuścińskis "Imperium" som är en personlig rapport från resor i Sovjetimperiet. Genom samtal, observationer och en god känsla för detaljer belyser han ett system som var ruttet från kärnan. Som alltid är Kapuścińskis bok mycket välskriven.
Mer om: Kommunism, Gulag, Sovjetunionen.
Sedan en tid tillbaka har den gamle Solidaritetsledaren Bronisław Geremek hotats att sparkas ut från Europaparlamentet, och nyligen förlorade han sin position i den Vita örnens ordens rådgivande nämnd. Allt för att han vägrar skriva under den försäkran enligt lustrationslagen att han inte samarbetat med kommunistregimen. Men, kan det vara så att även Polens premiärminister Jarosław Kaczynski blir av med sitt jobb enligt samma lag, som hans regering drivit igenom. Det borde han i alla fall menar Norman Davies, historiker, som själv fick ett lustracja-formulär att fylla i.
Jaroslaw was editor of the Solidarity movement newspaper in 1989-1990. Obviously he had to co-operate with the communist censors. Formally the new law means he should lose his job and is no longer prime minister.Fast att det händer är väl knappast att hoppas på...
I veckan hade Godmorgon, världen ett inslag om engelskan som världsspråk. Det påminner mig om att jag för ett tag sedan skrev att jag skulle fundera över det där med engelskans dominans i ett särskilt inlägg. Det här är ett sådant inlägg. Jag har inte för avsikt att ta något helhetsgrepp på frågan om vad man skall göra åt engelskans ställning i allmänhet, om man skall göra något åt den. Främst handlar det om vilket språk som bör användas av oss som studenter, lärare och forskare*.
Det finns några självklara svar: om vi vill att vår forskning skall uppmärksammas utanför Sverige behöver vi kommunicera på engelska; om vi vill kunna ta in de bästa forskarna till våra högskolor behöver arbetsspråket i forskningen till stor del vara engelska; om våra studenter skall kunna hävda sig i en internationell forskarmiljö måste de kunna diskutera vetenskap på engelska.
Invändningar mot engelskans utbredning, som att den underminerar svenskans ställning inom vissa områden eller att man tänker bättre på sitt bästa språk, är både relevanta och meningslösa. Om vi ser till den verklighet vi lever i så kan inte vi bestämma oss för att vara annorlunda. Jag tycker inte ens att det är önskvärt. Oerhört mycket forskning hamnade i skymundan under kalla kriget, när sovjetiska forskare tvingades publicera på ryska i tidskrifter som inte alltid översattes. Likaså är det inte rimligt att begära att postdocs och foassar under sin begränsade tid skall hinna lära sig svenska bra nog för att föra vetenskapliga diskussioner på vårt språk. Det må allstå vara så att man tänker bättre på sitt modersmål, men för att våra studenter skall klara sig som forskare behöver vi träning i att uttrycka oss om vår forskning på engelska. Jag tycker därför att det är utmärkt nu när de två sista åren inom mastersutbildningarna till stor del undervisas på engelska, ofta med ett flertal internationella studenter närvarande. Det förbereder studenterna för en situation där de kommer att tvingas både kommunicera och argumentera på engelska.
På grundutbildningen är situationen något annorlunda. Kanske är det bra om vill undervisning sker på svenska; om del kursliteratur finns på svenska. En del klassiska böcker skulle i så fall översättas, som Haken & Wolf, Adams, Arfken m.fl. Det skulle öka urvalet när man vill ha svenskspråkig kursliteratur på grundnivå. Men trots allt kommer utbudet av engelskspråkig literatur vara oerhört mycket större. Detta ger frihet åt föreläsaren att rekommendera böcker han tycker bra sammanfattar kursmaterialet varför ett tvång att använda svenskspråkig literatur skull vara alltför begränsande, åtminståne i modern vetenskap.
Problemet är att vi har en verklighet som drar oss åt två håll samtidigt: det är dels kravet på att bättre behärska engelska i vårt yrke; dels kravet att bättre kunna kommunicera vår och andras forskning till allmänheten, vilket bäst görs på svenska.
Språkförsvaret anordnade en debatt nyligen där Fredrik Lindström menade att vi överskattar våra engelskkunskaper: "Töm ut innehållet i ett köksskåp och be folk tala om vad kastrull, slev, visp, sil och allt annat heter på engelska! Jag har prövat – det klarar de aldrig." Det må vara sant. Jag hävdar inte att jag kan klara mig i ett engelskt kök, men när det gäller nanorör klarar jag mig bättre på engelska än på svenska. Som jag ser det är det därför viktigt att hålla i åtanke att det är två skiljda debatter angående språkanvändning inom forkningen och i allmänhet. Klart är att våra språkkunskaper behöver öka, både i svenska, engelska och i ytterligare språk. Jag är dock emot språklagar à la Frankrike där språkanvändningen inom reklam, film och annat regleras. Om ett företag vill göra reklamfilm på engelska, eller långtbortistanska för den delen, så låt dem. Reklamens värde är ju dess säljkraft och det är upp till reklammakaren att bedöma vad de tror är slagkraftigt. I ett kort inslag i Rapport (länk, ca 9 min in) frågades Arne Rubensson från Språkförsvaret huruvida det gjorde något om det stod "Dress for spring success" i ett svenskt reklamfönster. Han vände på frågan och undrade vad det gör för nytta. Nyttan kanske inte finns, men det är inte hans sak, och inte statens sak, att avgöra om jag som reklammakare eller filmmakare vill kränga min produkt på engelska eller Rubenssons språk.
För att sammanfatta detta långa inlägg kan jag väl säga att när det gäller situationen inom naturvetenskap så är det viktigare att våra blivande forskare bättre lär sig att uttrycka sig korrekt och flyhänt på engelska än att oroa sig över bristande förmåga i svenska språket.
PS: Lite lustigt är det att Språkförsvaret i sitt förslag till språklag skriver att "Undervisande personal skall behärska svenska, engelska eller annat främmande språk." Det får man väl hoppas att de kan...
* Jag skriver här om forskning inom naturvetenskap av det enkla skälet att det är mitt verksamhetsområde. Naturligtvis gäller andra förutsättningar för viss humaniora och samhällsvetenskap.
Mer om: språk, språkförsvaret, engelska, vetenskap. Intressant?
Fredagen såg slutet på en era... Klubben Romo Night, som startades för 11 år sedan på Studs i Studenternas hus, hade sin sista kväll. Romo Night har bjudit på mycket bra musik under de här åren, men nu är det slut. Det var vikande publiksiffror som till slut fick arrangörerna att ge upp. Tyvärr måste jag väl säga att jag tillhör syndarna. En trogen gäst i början, men med tiden har det blivit allt glesare mellan besöken. Tyvärr måste jag säga att flytten av Romo till Trägårn nog var ett mycket dåligt drag. Visst, man kunde inte vara kvar på Studs, som ju lades ner, men Trägårn är inte synt!
Romos avslutning gav en fläkt av det gamla Romo, som det var när det var som bäst: mycket folk, bra musik, fart på dansgolvet och mycket tuffa kläder. Ett kort-kort live-framträdande av Moulin Noir, väl igenkänd Romo-gäst, lyfte stämningen lite till. Men nu är det alltså slut. Men det var kul så länge det varade.
Mer om: Romo Night, Synth, klubb.
ScienceBloggaren Shelley på Retrospectacle skriver ofta om ny forskning inom sitt område. Nyligen skrev hon ett inlägg om den vitt spridda nyheten att frukters antioxidantegenskaper förbättras om de stoppas i alkohol, något som publicerades i Journal of the Science of Food and Agriculture. I sin post använde hon två figurer från originalartikeln, något som ledde till ett brev från Wiley där de hotade att bussa sina advokater på henne om hon genast tog bort bilderna. Det är något bisarrt över att ett förlag hotar att stämma en forskare som refererar till en annan forskares resultat.
Stora delas av vetenskapsbloggosfären är på fötter angående det här, och det reflekterar inte fint på Wiley. Inte nog med att förlagen kommit under häftig kritik de senaste åren för svindyra prenumerationskostnader vilket leder till enorma vinster för förlagen, om de nu skall börja hoppa på studenter som kommenterar forskningen som publiceras i deras tidskrifter så visar det att de har rört sig långt bort från forskningspublikationernas främsta syfte: att sprida forskning!
I USA finns en term "fair use" som skyddar användande av upphovsrättsskyddat material i vissa fall då det faller under yttrandefriheten. Jag vet inte hur den legala situationen ser ut i Sverige. Någon som har bättre koll kanske kan reda ut det.
För övrigt var det någon som påpekade att Wiley är det förlag som bl a ger ut "Public Relations For Dummies", men den har de nog inte läst.
UPPDATERING:
När historien började plockas upp av fora såsom Slashdot och BoingBoing fick Shelley ett brev med en ursäkt från Wiley.
Mer om: vetenskap, publikationer, upphovsrätt.
Svenska Nationalkommittén för kemi har lagt upp en sida på nätet där man presenterar landskapsgrundämnen, som de mer kända landskapsblommorna. Västergötland har fått uran som sitt grundämne på grund av de rika uranförekomsterna i alunskiffer. I berget Billingen utanför Skövde bröts uran på 60-talet i Ranstad. Utvinningen, som skedde i ett dagbrott, lades ner på grund av den dåliga lönsamheten. Omkring 200 ton uran utvanns i Ranstad.
Med med dagens höga priser på uran och motståndet mot kol- och oljeeldning har uranbrytning i Sverige åter blivit aktuellt. Men naturligtvis finns också motstånd mot planerna.
Jag tycker att landskapsgrundämnena är en utmärkt idé, och då sidan har bra beskrivningar av ämnena och motiveringar till valen lär man sig något på köpet...
Mer om: grundämnen, vetenskap, uran.
I gårdagens DN och i morse på P1 kunnde man läsa och höra Yvonne Ruwaida skriva och säga så mycket dumt att man knappt trodde sina ögon/öron. Mycket av det som skrivs i DN-artikeln kan jag kanske hålla med om, som att det finns en relevans i att kontrollera Säpos metoder och dess effektivitet. Men att krisövningen skulle handla om att "svenska institutioner ska [...] lära sig att bekämpa muslimer" är ju bara trams.
Än värre blev det i radio där man kunde höra pärlor som att det är fel av Krisberedskapsmyndigheten att ha baserat övningen bland annat med utgångspunkt i London- och Madridattentaten för att man då pekar ut en religion som finns. Hur kan det vara fel att grunda en övning på händelser som faktiskt skett, nyligen. Om inte det är ett realistiskt scenario, vad är det då. Om muslimska extremister känner sig utpekade, så varsågod... Det var de som utförde dåden! Andra muslimer bör, som Muharrem Demirok påpekar, inte känna sig utpekade så länge de inte accepterar att dessa extremister talar för muslimer i allmänhet. Ruwaidas omtanke är helt missriktad! Det är ett problem att moderata muslimer inte i tillräckligt stor grad talar ut emot extremisterna. Om nånting så borde de mulimer som känner sig utpekade av en dylik övning ta en allvarlig funderare på varför de känner så.
Det verkar också svårt för Ruwaida att tro överhuvud taget på att det finns stöd bland svenska muslimer för extremister. Detta trots att vi nyligen fått se Bektašević dömas för terroristbrott liksom diverse hårda uttalanden bland svensksomalier. I en tid när bombdåd med islamistiska förtecken är ett de facto hot mot människors liv i stora delar av världen vore det oansvarigt av KBM att strunta i det och tro att det inte också kan drabba oss. Ruwaida menar istället att de största hoten mot Sverige (enligt Europol) är narkotika och kvinnohandel. Ingen av dessa båda brottsgrupper har gjort sig särskilt kända för spektakulära bombdåd, utan de föredrar att verka i det tysta. Jag förutsätter visserligen att myndigheterna också bekämpar den typen av brott, men för dessa behövs knappast stora krisövningar.
Inte för att jag hade förväntat mig några guldkorn från Ruwaida, men det här var till och med dummare än jag trott. Det är verkligen politisk korrekthet in absurdum.
Mer om: Krisberedskapsmyndigheten, SAMÖ07, Yvonne Ruwaida, politik, terrorism. Intressant?
Sedan en tid tillbaka finns "editor's suggestions" bland artiklarna i Physical Review Letters (PRL). Varje vecka väljer de ut ett fåtal artiklar som anses som särskilt intressanta och välskrivna artiklar. Detta för att öka läsandet mellan olika discipliner En mer populärvetenskaplig beskrivning (passande studenter och forskare inom hela fysikområdet) publiceras av en del artiklar i Physical Review Focus. Dessa är fria även för icke-prenumeranter. Det är väl värt att ta en titt på de rekommenderade artiklarna och även spana in Focus. De flesta artiklarna är mycket väl förklarande och förståeliga även för dem utanför det direkta fältet, något som vanligen inte är fallet med Letters.
En av veckans utvalda artiklar handlar om hur man med hjälp av kapillärkrafterna hos evaporerande vattendroppar kan få små membran att vika sig i intrikata former (PRL 98, 156103 (2007)). En urtuff video finns också i motsvarande Focus-artikel. Genom att beräkna de motverkande krafterna som kommer från vattnets ytspänning som försöker dra ihop strukturen så mycket som möjligt, och membranets elasticitet som försöker att dra ut det igen kunde de förutsäga hur den slutgiltiga strukturen skulle komma att se ut.
Mer om: vetenskap, fysik, populärvetenskap.
Hemkommen från, ett i min mening välförtjänt, påsklov ser jag att jag har blivit "taggad" av Malin på Vetenskapsnytt i en blog-meme om varför man bloggar. När jag såg frågan fick det mig att tänka efter lite... Ja, varför? På sätt och vis är det en blandning mellan exhibitionism, skrivlust och en obändig lust att diskutera. De som hängde i Hilbertrummet tillsammans med mig minns nog hur jag var den störande grabben som läste högt ur DNs kultursidor när jag hittade en intressant artikel.
I novellen "Why I write" listar George Orwell fyra bevekelsegrunder som till större eller mindre grad driver varje skribent. Dessa är:
Det ramlade in en hel del besökare för ett tag sedan när en sida som heter Språkförsvaret länkade till ett av mina inlägg. Språkförsvaret är en gnällig organisation som bland annat förordar en språklag som de generöst nog gjort ett utkast till. De har också starka åsikter om svenska språkets ställning på högskolan. Malin på Vetenskapsnytt bemöter i ett mycket bra inlägg Språkförsvarets påstående ett påstående publicerat bl.a. på Språkförsvarets blogg att engelskans utbredning inom forskningen skulle vara odemokratisk.
Läs mer om språk, forskning, vetenskap.
Från Naturvetenskapliga fakultetens informatör kommer ett mail om att det är dags för utdelning av The LEO Prize, for independent thinking. Jag har tidigare skrivit om priset i samband med att förra året pristagare Richard Lindzen var här. I år går priset till Uffe Ravnskov, läkare och "independent researcher". Ravnskov får priset för
[...] his sharp scientific criticism of alleged relationships between cholesterol and cardiovascular diseases as the basis for medication and diet recommendations.Han är mest känd för sin bok The Cholesterol Myths (ISBN: 0967089719). Han har publicerat en hel del artiklar i vetenskaplig press där han kritiserar den rådande lipidhypotesen, men han har också kritserats hårt bl.a. av The Sceptics Dictionary:
These contrarians call themselves skeptics but their goal is not to examine all the evidence and think critically about it in the large context of our medical knowledge. Their goal is to cherry pick data to support their contention that low cholesterol is bad for you and high cholesterol is positively good for you.
independent research in natural sciences and medicine, in particular when the results of such research are in conflict with conventional wisdom.Dvs utanförskapet som sådant ses som en avgörande merit. Jag förstår inte riktigt varför Göteborgs universitet ställer sig bakom det här priset där en bitter professor emeritus, som själv stöder djupt felaktiga hypoteser om koldioxid, belönar folk efter eget bevåg enkom på grundval av utanförskap.
[p]articularly cumbrous is the very strong tendency in media to routinely give negative or no publicity to results which put the conventional wisdom in question.Det är ju rent skitsnack! Den enorma mängd ovetenskapligt trams som publiceras i diverse skumma tidningar som Aftonblade m.m. övergår med råge medias intresse för konventionell forskning! Det är väl så att Walins favvohypoteser inte uppmärksammas tillräckligt för hans smak.
Jag har just lyssnat på Kalibers nyligen Guldspadebelönade inslag om forskningens finansiella villkor i Sverige. Det är en mörk bild som målas upp: extern styrning av medel, mål och resultat, ingen plats för "fri" forskning, en ständig oro över ekonomi... För den utomstående kanske detta är något nytt, men för oss som befinner oss mitt i denna värld är det vardag. Det finns knappast något som är så deprimerande som att diskutera ekonomi på universitetet. Ett ständigt plågoområde är kostnaden för lokaler. Kontor, labb, förråd, kostnaderna är enorma. Nyligen tvingades avdelningen för reaktorfysik på Chalmers att flytta; de hade inte råd med hyreskostnaderna. Lokalen hyrdes istället ut till Friskis & Svettis, till halva priset. Ingen utanför universitet ville betala fullpris för utrymmet.
När det gäller "fri forskning", dvs forskning där forskaren (eller forskningsledaren) själv kan välja inriktning efter vad som verkar intressant eller lovande, så finns det väldigt lite officiellt utrymme för sådant. Men man hör ofta professorer som talar om hur de utnyttjar pengar från "moderiktiga" ämnen till att finansiera forskning de tycker är intressant.
Men frågan är hur fri forskningen egentligen skall vara. Skall en forskare som aldrig lyckas få något vettigt publicerat fortsätta att få pengar för att bedriva vilken forskning som helst? Men om du svarar nej på den frågan, när skall man ge upp. Hur länge skall forskningen få vara helt fri? I högskolelagen 1 kap. 6§ står att
För forskningen skall som allmänna principer gälla att
1. forskningsproblem får fritt väljas,
2. forskningsmetoder får fritt utvecklas och
3. forskningsresultat får fritt publiceras.
