Vad får man forska om?

Igår laddade jag ner och lyssnade på Vetenskapsradions granskning av Andrea Rossis kall-fusionsmaskin och de svenska forskarnas inblandning i de testerna. Det är en fascinerande historia om en antagligen väldigt manipulativ person och ett antal forskare och journalister, som borde veta bättre, som villigt låter sig manipuleras. Man kan inte säga att någon kommer ur den granskningen helt oskadd. Sämst ser nog Hanno Essén, före detta ordförande i Vetenskap och folkbildning, och Mats Lewan, reporter på Ny Teknik, ut. Det är två personer som i egenskap av sina roller som ledare för ett skeptiskt sällskap* respektive teknikjournalist verkligen borde haft en mer skeptisk inställning.



Programserien var mycket välgjord, och tittade på flera aspekter av Rossifallet, även hans summa historia, men den som vill grotta in sig i detaljer kan läsa de svenska forskarnas artikel på arxiv och den utmärkta nedtagningen av Ericsson och Pomp.



Men, i del två av Vetenskapsradions granskning, som till stor del handlar om hur Rossis maskin testades på The Svedberg-labbet i Uppsala, tycker jag att reportern Marcus Hansson hamnar lite fel. Han pressar Gunnar Ingelman flera gånger om det verkligen är forskning som UU borde göra. Och jo, det tycker jag att det är. Forskare vid universitet och högskolor har stor frihet att forska om det som intresserar dem. Jag tycker inte att universitetet skall gå in och styra det. I det här fallet var det ju en eller flera forskare som tyckte att Rossis maskin var så intressant att de ville titta närmare på den. Det tycker jag inte är fel. I reporterns exempel med tidsmaskinen så skulle mitt svara vara att om han kan hitta en forskare som är villig att lägga ner sin tid på att undersöka den närmare så varsågod. Däremot så kan forskningsfinansiärerna styra vad deras pengar skall användas till. I det här fallet var ju det inget problem, eftersom det fanns en finansiär med i bilden. Så länge man är öppen men vem som finansierar forskningen och håller på de etiska reglerna så ser jag inget fel i att en forskare tar sig an en del udda projekt.** De flesta forskare har en (liten) mängd pengar som de kan lägga på (nästan) vad de vill. Vilka projekt de använder de pengarna till tycker jag att institutionen skall var försiktig med att blanda sig i.



Med det vill jag inte säga att hanteringen av Rossis maskin inte är märklig och uppseendeväckande. Det finns massor att kritisera i det här specifika fallet, men den allmänna principen om forskningsfrihet är inte en av de sakerna.

UPPDATERING 2014-06-03 Fann just Stephan Pomps bloggpost om samma program. Mycket läsvärt.





* Som även jag är medlem i.

** Det är ju egentligen samma sak med "bjudresan" till Italien. Om nu Rossi vill ha forskare som kommer och undersöker hans maskin är det väl inte mer än rimligt att han betalar för deras resa. Det hade varit konstigare om forskarna betalat sin resa själva, det var ju ändå ett uppdrag de fick i egenskap av forskare.

Stockphotos...

Vad är det med folk som vill verka "vetenskapliga" och det där med att kludda kemi (eller ekvationer) på glasvägg? Ni har säkert sett tusen varianter av stockbilden på en person i labbrock som ritar någon kemi på en glasvägg framför sig.

Bilden ovan var på omslaget till en klämmig brochyr om programmet "SME Instrument Horyzont 2020" som skall hjälpa att finansiera samarbete mellan akademin och SMEs. Men om den nu är riktad till forskare (och det är den) varför då inte ta en bild som faktiskt visar forskning, såsom det faktiskt går till och inte en tramsfantasi av vad en "forskare" är?
För det första: Det är skitsvårt att läsa text skriven på glasvägg. Allt i bakgrunden stör... för att inte tala om text och strukturformler som hänger fritt i luften.
För det andra: Vad är det för jättestora organometalliska molekyler på bilden? Med massa kadmium av alla ämnen.
För det tredje: Vad fan är Ew? Och Yn?

Min tanke när jag ser den här och likande bilder är bara att det är material skriven av någon som inte har en aning om vad hen skriver om. Det måste finnas hundratals andra bilder att välja bland... den här börjar bli lite trött nu!

UPPDATERING: Och varför läser hon spegelvänt.

Patenttrams

För ungefär tre år sedan skickade vi in en patentansökan från vår forskargrupp. Ansökan handlade om en ny typ av elektrod för att binda enzym till en yta (publicerat här), men det är egentligen inte så viktigt. Anledningen till ansökan var inte att vi ville kommersialisera idén, eller att vi ens trodde att den hade någon kommersiell potential. Anledningen var att regeringen vill satsa på innovation och därför räknar patent som meriterande när man ansöker om forskningsmedel. Så, vi valde att söka patent på vår "uppfinning". Jag har skrivit förr om vad jag tycker om den typen av patenthets.

Nåväl, så nu har vi alltså en ansökan om patent på en "uppfinning" utan särskilt värde, men ändå en nyhet. Vad händer.... först ingenting på mycket länge. Sedan kommer ett omdöme där vi uppmanas svara på hur vår uppfinning skiljer sig från några andra, till synes liknande system, som handläggaren hittat. Detta görs. Sedan, igen, ingenting. Så i veckan fick vi nytt omdöme - avslag. Två bifogade dokument sägs visa att vår "uppfinning" redan är känd. I en artikel har någon använt ITO-partiklar som material på elektroder. I ett amerikanskt patent har någon använt enzymer i en sensor. That's it! Alltså, någon har använt ett liknande material i ett annat syfte och någon har använt enzymer för sensorer... Med den generösa tolkningen skulle nog allt vid det här laget vara uppfunnet. Nästan alla material har använts för något... Vi blev tillsagda att abbans snabbt komma in med en förklaring om vi ville att vår ansökan skulle bedömas igen. Jag undrar om det verkligen är värt tiden.

Vi har alltså här ett exempel på dubbelt trams. För det första att vi ens försöker söka patent på något vi inte är alls intresserade av att kommersialisera. För att någon fått för sig att många patentansökningar är ett mått på kreativitet. Det kanske det är - den klassiska polska formen av kreativitet som finslipades under kommunistsystemet; den att alltid försöka böja och kringgå regler, hitta kryphål och utnyttja luckor. Knappast den form av kreativitet som man vill framhäva. För det andra så är patentansökan bedömd av någon som absolut inte förstått ämnet. Någon som skrivit in några söktermer i google och fått fram resultat som ytligt kan verka relaterade.

Är det konstigt att min syn på patent är ganska mörk. För något som sägs vara av så avgörande vikt för ett lands ekonomiska framtid verkar det ligga rätt mycket godtycklighet bakom.

Var publicera?

Where to publish? Det var titeln på ett mail vi fick av vår institutionsledning. Polska vetenskapsministeriet har en lista där de poängsätter vetenskapliga tidskrifter, http://www.czasopismapunktowane.pl/. Tidskrifter med mindre än 35 poäng räknas inte med när pengar skall fördelas till de olika vetenskapsinstituten. Vi uppmanas därför att inte publicera i sådana tidskrifter. Helst skall vi försöka på dem med 40 poäng eller mer. Lite sympatiskt är i alla fall att listan har ett max på 50 poäng och att ganska många tidskrifter når detta tak, så IF-hysterin är inte såååå total.

Därtill är IF inte vara den enda faktorn bakom poängen. Tex har Lab on a chip (IF=5.7) 40 poäng, medan Electrochemistry Communications (IF=4.4) 45 poäng. Det spelar roll var tidskriften är rankad inom sitt fält. EC är en topp-tidskrift inom elektrokemi, medan LoC är en allmän tidskrift och därmed har mer konkurrens. Rättvist... jag vet inte...

Vad gäller systemet som sådant så kan man ju jämföra det med det kinesiska systemet med publiceringsbonusar. Det här är ju i princip samma sak, bara mindre direkt. Som vår chef uttryckte det

Our future (read our budget, size of our groups and our salaries) depends very strongly on the evaluation

Jag kan inte säga att jag tycker om systemet, men jag är, som "ung" forskare, knappast i positionen att förändra det. Vill jag ha kvar min finansiering så gäller det att spela med. Men det är i alla fall ett plus om vi känner till reglerna.

Säger din historia något om din framtid?

Mitt h-index kommer att sluta någonstans runt 30 om Acuna har rätt.

Idag fick jag en intressant press-release skickad till mig* från Aalto-universitetet i Helsingfors om bibliografiska data och vad de säger om din framtida karriär. Hela poängen med att ranka forskare är ju att i en värld med begränsade resurser måste man på något sätt bestämma hur dessa skall fördelas. Lockelsen med bibliografiska data är två: först och främst är det ett enkelt nummer. Om någon har 11 och en annan 63 på en skala är det lättare att jämföra dem än i en lång granskande text. Den andra grundstenen är att bibligrafiska data säger något om din framtid! Man vill kunna titta på din poäng idag och kunna säga något om hur produktiv du blir imorgon.

Ett särskilt nummer som fått mycket uppmärksamhet de senaste åren är h-indexet, eller Hirsch-faktorn, som introducerades av Jorge Hirsch år 2005**. Hirsch definierar sitt index som

A scientist has index h if h of his/her N_p papers have at least h citations each, and the other (N_p − h) papers have no more than h citations each.

Alltså, många artiklar med många citeringar = högt h. Det är ganska allmänt accepterat att ett högt h-index är en god indikation på att en person är en framstående forskare. De allra främsta fysikerna (värdena varierar kraftigt med vetenskapsfält) har ett h-index strax över hundra. Indexet var tänkt för att ge en indikation om hur framstående en forskare är.

Based on his calculations, Hirsch suggests that, for physicists, a value for h of about 12 might be a useful guideline for tenure decisions at major research universities. A value of about 18 could mean a full professorship, 15–20 could mean a fellowship in the American Physical Society, and 45 or higher could mean membership in the National Academy of Sciences.

En kritik som riktas mot användandet av h-indexet som prediktor är att det enbart handlar om vad du redan gjort, men beslutet att ge dig en tjänst, eller ett stipendium e.dyl. måste ju baseras på hur du kommer att utvecklas i framtiden. Så frågan är: Säger ditt nuvarande h-index något om hur lyckad din framtida karriär blir?

En artikel i Nature [1] från förra året verkar ge stöd åt argumentet att en enkel modell baserad på bibliografiska data kan ge ganska god förutsägelse om framtida prestationer. Baserat på dagens h-index och några andra lättåtkomliga parametrar visade Daniel Acuna och kollegor att de kunde förutsäga framtida h-värden med ganska god säkerhet (R²=0.67). Så det kanske inte är orimligt att använda h för i alla fall en första utsållning vid tjänstetillsättningar och liknande.

Icke, säger Professor Santo Fortunato och hans medarbetare i en ny, statistiskt tung, men läsvärd artikel i Scientific Reports [2]. Istället bygger den höga determinationskoefficienten på en falsk korrelation i och med att h aldrig kan sjunka. Man konstuerar slumpmässiga karriärer och visar att förutsägelserna för dessa också har hög korrelation med nuvarande h. Alltså har modeller baserade på h-värdet en väldigt låg potenital för att kunna plocka ut framtida framstående forskare. Men, de finska forskarna går inte så långt som att döma ut förutsägelsemodeller helt och hållet.

...our effort to examine the correlation between the impact of a scientist's past papers and future papers shows there may be a relationship to be discovered, but doing so will require a highly sensitive and powerful approach.

För oss som ofta kritiserar överdrivet fokus på bibligrafiska data är det skönt att se att vi har en viktig poäng.*** Men samtidigt är det naturligtvis viktigt att inse att en rankning av forskare är nödvändig ibland, hur illa man än kan tycka om det. Om nu ren bibligrafisk bedömning inte håller måttet, och en djupare, individuell granskning av varje forskare är omöjlig, om inte annat av ekonomiska skäl. Var hamnar vi då? Jag vet inte svaret, men här ser vi att det allt populärare sökandet efter enkla lösningar inte leder oss rätt.


* Varför jag får en press-release skickad till mig har jag ingen aning om!
** Är det inte längre sedan? Det känns som om det alltid funnits, tyckte jag. Å andra sidan är ju 2005 typ början av min karriär, så på så vis har det alltid funnits.
*** Detta helt bortsett från att ensidigt fokus på forskningsresultat kanske inte är det bästa urvalskriteriet för undervisnings- eller handledningstunga universitetstjänster.
 
[1] D. E. Acuna, S. Allesina och K. P. Kording, Future impact: Predicting scientific success, Nature 489, 201–202. (länk - bakom paywall) 
[2] O. Penner, R. K. Pan, A. M. Petersen, K. Kaski och S. Fortunato, On the Predictability of Future Impact in Science, Science Reports 3, 3045. (Open access)

Märkliga incitament - ranking av forskningsinstitutioner

I slutet av september presenterades rankingen av Polens alla forskningsinstitutioner. Av de 963 institutionerna fick 37 det högsta betyget, A+, och kallades av forsknings- och utbildningsminister Barbara Kudrycka för "eliten, Polens visitkort i världen." Vilken ranking institutionerna får är mycket viktigt, eftersom tilldelningen av forskningsmedel från staten till stor del kommer att baseras på rankingen. Mitt institut hamnade just utanför de 37 - av lite oklara skäl.

Rankingen baseras till stor del på bibliografiska data (vilket jag ofta uttryckt skepsis mot) där varje institution får en egen Hirsch-faktor. Denna modifieras på olika sätt för att få fram olika mätvärden där. Sedan jämför man hur mycket som olika institutioner citeras*. Därtill jämförs Polska vetenskapsakademiens (PAN) institut och universitetsinstitutionerna separat. Listan för Hirschvärden för PAN-instituten (bilden till vänster) toppas av Institutet för fysik. Min arbetsplats ligger fyra på listan.

Exakt vilka regler som gäller för den officiella rankingen från Kommitten för utvärdering av vetenskapliga institut är lite oklart, men åtminståne ett är klart - det är inte en helt transparent affär. Vår direktör har försökt ta reda på vad som gäller och inte lyckats. Bland annat så är den bibliografiska rankingen beroend av antalet anställda. Vi drabbas av det eftersom vi har ovanligt många anställda doktorander. Det har fått till följd att vår ledning nu överväger att anställa färre doktorander och låta fler gå på stipendium. Alltså precis tvärt emot utvecklingen i resten av Europa. Och ett mycket oönskat alternativ.

Jag läste i Tidningen Curie att man i Sverige vill införa en form av peer-review system för att bedöma forskningskvalitet hos lärosätena. Det är så klart mycket bättre än en ren bibliografisk bedömning, men det finns risker även där. Granskningen kommer att behöva vara åtminstone till del hemlig. Ett av de bedömningkriterier där vårt institut fick lågt betyg var "övriga effekter av det vetenskapliga arbetet". Det är oklart vad som menas med det. Med reservation för att det är uppgifter från en irriterad chef för ett institut som petades ur topplistan så ryktas det om att det finns en ganska stark korrelation mellan institutionerna på A+-listan och kommittemedlemmarnas hemmainstitutioner. Det kan ju vara oskyldigt - man väljer medlemmar bland de främsta forskarna. Men, vem vet...

På något sätt måste en ranking göras, för medlen att fördela är begränsade. Och hur man än gör kommer det att finnas vinnare och förlorare. Det minsta man kan kräva är att processen skall var så öppen som möjligt. Och att den inte skall leda till taktikspel med studenters liv.

* Att det är idiotiskt att ens försöka jämföra citeringstal mellan vetenskapsfält är ytterligare ett argument mot bibliografihetsen.

Är forskarvärlden trasig?

The Economist slår upp stort på omslaget den här veckan om "Hur vetenskap går fel". Det handlar om hur publicerade studier inte kan upprepas. Inte bara i det bottenträsk av tidskrifter som Bohannon nyligen "avslöjade" hade problem med peer review. Nej, det här gäller även, eller kanske i högsta grad, topptidskrifter som Nature och Science.

Artiklarna i The Economist, som är läsvärda, menar att den vetenskapliga processen i sig är trasig. Istället för att publicerade resultat upprepas och dåliga dras tillbaka ligger en stor mängd dåliga resultat kvar och slösar bort tid och pengar när de tas för sanna.

Problemen är två som The Economist ser det. För det första fungerar peer review dåligt och för det andra är det är få som arbetar med replikering av experiment och att det är svårt att göer även i goda fall. En lösning, menar man, vore att fler forskare arbetade med att reproducera publicerade resultat. Ett annat att även negativa resultat publiceras.

Det är ett problem att så mycket dåliga artiklar publiceras och att tid och kraft läggs ner på att försöka använda de resultaten. Men det är knappast ett okänt problem som överraskar forskare. Snarare är det så att de flesta som själva forskar är ganska cyniska och tar rapporter med både en och två nypor salt. (Och pressnotiser om forskning med en hel tunna!) Artiklarna i Economist är nog mer riktade till de som inte själva forskar och inte ser "bakom scenen". Därmed inte sagt att systemet vi har är perfekt, eller kanske ens godtagbart. Men man måste vara väldigt försiktig med stora förändringar så man inte kastar ut barnet med badvattnet. Som inom alla andra områden gäller det att vara misstänksam mot dem som kommer med enkla lösningar på svåra problem.

Om det är något som är pådrivande i den onda utvecklingen är det fokuseringen på bibliometriska data när det handlar om att fördela forskingsmedel o.dyl. Mot detta står den pågående trenden med alternativa kanaler för diskussion om forskning, som bloggar, arXiv, twitter. En underlättande faktor vore om det blev lättare att kommentera publicerad forskning. Ett försök till det finns till exempel på PubPeer, men än så länge är antalet användare begränsat, och som alltid på internet är tonen ofta onödigt hård, vilket gör det mindre angeläget för författare att faktiskt vilja delta i diskussionen. Men än mer angeläget vore att kommentarerna var synliga i anslutning till artikeln. Annars är det väldigt svårt att veta vilka artiklar som har kommentarer.

I kort är The Economists artikel en bra påminnelse om att allt inte står rätt till i forskarvärlden. Men så chockerande att det slås upp på omslaget är det knappast.

Att få verktygen att dansa

I can see you! Ett lusöga i elektronmikroskop.
Eye of a louse. Picture: Martin Jönsson-Niedziolka

Svepelektronmikroskop (SEM) tillhör standardutrustningen på många forskningsinstitutioner idag. I och med att instrumenten har blivit allt mer automatiserade har antalet potentiella användare ökat dramatiskt. Numera kan en ovan användare ta helt ok bilder av enkla prover efter bara några timmars träning. SEM ses därför som en "enkel" teknik, inte så olik vanlig ljusmikroskopi*.

Situationen var helt annan bara för 10-15 år sedan. Då gjordes de flesta inställningarna manuellt, ofta med mikrometerskruvar direkt på elektronkanonen. Ofta kunde det ta en erfaren användare en halvtimme att över huvud taget få fram någon som helst bild. Att slänga in ett prov och tio minuter senare gå därifrån med ett gäng bilder i 500k förstoring var inte att tänka på.

Den här veckan befinner jag mig hos FEI i Eindhoven för en avancerad kurs i användande av mikroskopet vi köpt till institutet. Jag har sett mig som en hyfsat erfaren användare - långt ifrån specialist, men inte en nybörjare - men det är en fröjd att se hur kursledaren får sitt instrument att dansa. Vi får mängder av tips och tricks som gör det möjligt att ta bilder vi tidigare trodde att vårt instrument inte klarade av.

Demokratiseringen av teknologier är nästan till fullo av godo, men det finns åtminstone två nackdelar. Den första är att publikationer idag är fulla av medelmåttiga till usla SEM-bilder (eller AFM, Fluorescens, etc) på samma sätt som digitalkameran (och framförallt mobilkameran) fick oss att drunkna i usla foton på folks husdjur/barn/frukostar. Den andra nackdelen, och den som är tristare, är att den allmänna tillgången gör att vi tappar respekten för hantverket. Vi ser oss alla som experter och glömmer de verkliga experterna. Veckans kurs är en påminnelse att det finns ett steg bortom peka-klicka-kameran. Det är härligt att se FEIs specialist hantera sitt mikroskop på samma sätt som det är att se en skicklig fotograf eller målare.

All respekt till dem som verkligen får sina verktyg att dansa.

* Jämförelsen är passande på mer än ett sätt. Den som någon gång arbetat med ett avancerat ljusmikroskop i händerna på en kunnig operator vet vilka möjligheter som finns, och vilket kunnande och erfarenhet som krävs för att locka fram dem. Det är ljusår från skolans tubmikroskop.

Kvinnliga toppforskare

Alltför ensam - Anne L'Huillier.

Vi har ett EU-finansierat projekt för att höja visibiliteten för forskningsinstitut i de nya EU-länderna. En del i projektet är att vi bjuder in europeiska toppforskare att hålla en presentation hos oss stanna en dag för att tala med de olika forskningsgruppledarna. På så vis hoppas vi, förutom att vi får höra intressanta föredrag, också att besökarna skall eventuellt komma ihåg oss.

De flesta inbjudna, och nästan alla har tackat ja, har varit mottagare av Europeiska forskningsrådets Advanced Grants (ERC AdG).  Det forskningsmedel som enligt ERC själva:

...allow exceptional established research leaders of any nationality and any age to pursue ground-breaking, high-risk projects that open new directions in their respective research fields or other domains.

Institutet har sett det som ett kriterium på att en forskare är erkänd som toppforskare. (Och det gör det lättare att försvara specifika inbjudningar vid en eventuell revision.) Tyvärr är könsfördelningen på de inbjudna talarna ungefär den förväntade... eller värre. Alla inbjudna talare har varit män.* Så, häromdagen satte jag mig ner för att titta på vilka som fått ERC AdG och om det finns några intressanta kvinnliga forskare bland dem. Det var en rätt deprimerande läsning. Efter att gått igenom knappt halva listan av 1200 mottagare uppskattade jag att ca 10% av PIs (Principal investigator - forskningsledare) var kvinnor - de flesta inom medicin, genetik och humaniora. Alltså inte sånt som passar på ett fysikalkemiinstitut. Jag lyckades hitta två kvinnor som jag gärna skull bjuda in och höra (om jag var ansvarig för inbjudningar vill säga); Anne L'Huillier som sysslar med attosekundlasrar i Lund och Marie-Paule Pileni som forskar om nanokristaller i Paris.

Det borde finnas fler! Reservation för att många kanske döljer sig bland de sista 700 projekten, men ERCs lista suger - man måste klicka sig fram 10 projekt i taget med 10s laddningstid mellan varje sida. Så, om någon läsare känner till en passande föreläsare så hojta.

För övrigt var min uppskattning av 10% kvinnliga PIs inte så illa. Enligt statistik från ERC är andelen kvinnliga PIs med accepterade AdG 11,8%. Men, det är inte hela historien, kvinnliga forskare har även en lägre successrate än manliga. 14% av ansökningarna inkom med kvinnliga PIs. Inom Physical Sciences och Engineering (PE) är det 7% av anslagen som har kvinnlig PI (av 8% av ansökningarna).

Man kanske kan glädja sig åt att andelen kvinnor bland Starting Grant-mottagarna är något högre, ca 24% (20% inom PE). Å andra sidan har den andelen varit konstant under flera år.

Andra bloggar om vetenskap, forskning, kvinnliga forskare, könsfördelning, ERC, forskningsfinansiering

* Nu har vi ju haft 9 föreläsningar, så tyvärr motsvarar det i princip fördelningen av AdG-mottagare.

Vad gör ni andra?

Nu i veckan anordnar institutet sitt årliga mikrosymposium* där alla forskare, via föredrag eller postrar, får visa vad de arbetat med det senaste året. Jag har alltid lite blandade känslor inför dylika arrangemang. Dels känns det som ett slöseri med tid. Det mesta som visas är jag inte intresserad av och det har ingen relevans för mitt arbete. Å andra sidan så är det kul och intressant att se vad folk gör, och jag upptäcker ofta något som jag kan ha nytta av för min egen forskning. För tyvärr är ju det där med internkommunikation väldigt svårt. Jag vet att det inte bara är här det är så, utan på alla andra ställen jag jobbat också.

Ofta har man dålig koll vad kollegorna i nästa korridor gör, för att inte tala om dem i grannhuset. I en artikel i Chemistry World (Building better chemistry, tyvärr bakom paywall) läste jag nyligen en artikel om hur man försöker överbygga det problemet, bokstavligen, när man designar nya labbyggnader. Genom att konstruera byggnader med genemsamma utrymmen som främjar möten mellan folk som inte nödvändigtvis jobbar tillsammans försöker man få igång de viktiga och oviktiga samtalen som kanske leder till nya idéer.

Kanjonen i MC2.

Jag vill minnas att jag hörde liknande tankar när man byggde det (då) nya MC2-huset på Chalmers. En stor öppen kanjon med sittplatser och whiteboard tavlor för spontana möten. Öppna fina kontors- och labbutrymmen. Jag vet inte om det ledde till så mycket möten, men jag såg sällan någon använda de ytorna. Men om byggnader kanske kan förena, så är det bestämt så att de kan dela. Vi har inte en ny modern kemibyggnad. Vårt institut är uppdelat på tre olika byggnader. Bara vår grupp och laserlabbet (som alltid är låst) håller till i vårt hus. Det gör att man kanske inte alltid känner sån gemenskap med de andra forskargrupperna. Så trots allt är väl mikrosymposiet en mestadels god idé.

Har ni förresten några exempel på riktigt bra byggnader från en gemenskapssyn? Eller riktigt dåliga?

* Fast mikro... det varar i tre dagar.

Rapporttider

Picture by Harald Groven.

Liksom inom många andra yrken är nyår rapporttid även inom akademin. Många av de polska forskningsfinansiärerna kräver årliga rapporter på vad man använt medlen till och vad som kommit ut av det i form av konferenspresentationer, artiklar, patent och dylikt. Och det är väl egentligen rimligt att man redogör för vad man hittat på för pengarna - jag förlorade dem på roulette i Wiesbaden är knappast en godtaglig förklaring. Som lycklig mottagare av forskningsmedel från Polens Nationella Vetenskapscentrum är det nu min "tur" att för första gången skriva årsrapport.

Det betyder genomgång av alla gamla fakturor, motivering varför saker behövdes, redovisning av löneutbetalningar. Försök att hitta de där få zlotysarna som alltid saknas/är för mycket. Plus att det allt skall skrivas på polska. Jag läser polska och talar det hjälpligt men jag skriver inte rapporter på språket. Alltså måste jag också be om hjälp med skrivandet. Inte nog med att rapporteringen är så tråkig att klockorna stannar. Att därtill behöva dra in någon annan det gör det resor värre.

Än så länge är det lite tid kvar innan deadline, så innan dess är det bara att se fram mot kvartalsrapporten till institutionens stora EU-projekt, och sedan årsrapporten till mitt andra projekt som är i juni istället för vid årsskiftet...

Andra bloggar om Forskning, vetenskap, forskningsadministration, byråkrati, Polen