Att såga av grenen man sitter på

Monaco, tillsammans med USA och EU fick se sig slagna i går i Doha när man röstade om ett i det närmaste totalförbud för fiske av den kritiskt hotade blåfenade tonfisken med stöd av CITES. Efter en fint av Libyen tvingades en omedelbar omröstning fram utan att de vetenskapliga beläggen för ett handelsförbud kunde debatteras. I New Scientist kallar en miljögrupp det för "a clear win by short-term economic interest over the long-term health of the ocean".

I det här fallet stod EU på förbudsidan, antagligen mestadels för att blåfenad tonfisk inte är en stor industri i EU. Europa har sannerligen inget att vara stolta över när det gäller fiskerihantering. Gång på gång har man vägrat lyssna på forskare som varnat för att bestånden utarmas och istället gått på fiskarnas linje och lämnat kvoterna oförändrade eller marginellt sänkta. Tillsammans med bönder är fiskare EU mest bortskämda yrkesutövare, med subventioner på diesel, orimligt höga kvoter... men, som alltid, mycket vill ha mer.

Ibland känns det som om man bara önskar att de kunde dra upp det sista jäkla torskynglet så att man blev av med det. Fast dra samtidigt in alla subvensioner. Finns det överhuvudtaget något hopp om långsiktigt tänkande ...

Dagens ord är krótkowzroczny - kortsiktigt.

Stäng Vattenfalls kol- och kärnkraftverk?

Jag snubblade nyligen över Facebook-gruppen "Stäng Vattenfalls kol- och kärnkraftverk!" med systergruppen "Brunkols-josef, eller lägg ner kolkraften Vattenfall!" Ingen av grupperna har förvisso särskilt många medlemmar, men det gör mig ändå trött när jag ser de naivt tvärsäkra kraven som ställs. Man skriver bland annat:

Vi som joinar denna grupp har tröttnat på Vattenfalls hyckleri i klimatfrågan och politikernas flathet gentemot sitt eget företag. Vattenfall måste avbryta sina satsningar på kol- och kärnkraft, avveckla sina miljöfarliga kraftverk och genast satsa på alternativa energikällor, inte på CCS-teknik som man gör idag.

Visst, lägg ner kraftverken. Och innan de alternativa energikällorna finns på plats så lägger vi ner det där med industri, värme på vintern o.s.v.? Det är en form av bastskjortemiljörörelse som irriterar mig innerligt.

Inte nog med att kärnkraft, i dagens CO₂-känsliga tid borde ses som ett miljövänligt alternativ. Det skulle dock Greenpeace-rörelsen aldrig erkänna, oavsett vad som händer. För övrigt behöver man kanske inte påminna om hur det såg ut runt nyår när Ryssland stängde av gaskranarna för Centraleuropa. Kolet i Polen är en strategisk reserv som används för att minska beroendet av ett Ryssland som inte tvekar att använda energin som vapen. Att lägga ner kolkraftverken hade på kort sikt lett till att Polen hamnat i samma situation som Slovakien med flera länder, där nästan all energi kommer i form av rysk gas. På längre sikt hoppas man förstås minska på kolkraften också, som man lovat i EUs klimatmål. Som ett av de ytterligt få realistiska alternativen vill Polen nu satsa på att bygga kärnkraftverk. Något som har stöd bland befolkningen. Vattenfall är ett av flera företag som öppet visat intresse för planerna.

CSS-teknik, om den blir praktiskt och ekonomiskt möjlig skulle också vara ett lyckokast för Polen som då skulle kunna nyttja sina stora energireserver i form a kol och inte bara förlita sig på utländska källor. För det finns knappast möjlighet till storskalig vatten- och solkraft i Polen.

I Facebookgruppen avslutar man sitt manifest med att

Sverige ska ett gott miljörykte utomlands, inte svärtas ned av vårt egna Vattenfall.

Här håller jag med. Det finns ingen anledning för staten att driva energibolag i utlandet. Vattenfall borde snarast privatiseras... men det var kanske inte det de menade?

Dagens ord är węgiel - kol, på polska, liksom på svenska, både grundämnet och materialet.

Andra bloggar om miljö, Vattenfall, energi, kolkraft, kärnkraft. Intressant?

Polska framgångar

Polen har nått stora framgångar i förhandlingarna om EUs framtida klimatpolitik. Förutom att de rikare länderna skall hjälpa till att betala de fattigare EU-ländernas övergångskostnader så kommer därtill den polska kolkraftindustrin* att få stora delar av sina utsläppsrättigheter gratis under perioden 2012-19. Först därefter skall de omfattas fullt ut av utsläppshandeln. Enligt Gazeta Wyborcza kommer detta att ge Polen uppemot 60 miljarder zl (~160 GSEK) över sju år. Utrikesminister Sikorski lovade att huvudförhandlarna skulle få en ordentlig bonus. Sarkozy lär ha sagt till Donald Tusk att "du är den mest effektive förhandlare jag känner".

Anledningen till att Polen drivit drivit förhandligarna så hårt är att över 90% av den polska elkraften är kolproducerad och att en snabb omställning skulle bli mycket dyr. Men en lika viktig anledning är den strategiska; Polen är en nettoexportör av energi. Man har stora inhemska kolreserver som kommer att räcka lång tid framöver. Alternativet till kol, på kort sikt i alla fall, är rysk gas. Den som kan det minsta om polsk histora förstår varför Polen absolut inte vill hamna i beroende av Ryssland.

Man har även på allvar börjat tala om att bygga kärnkraftverk i Polen, och flera regioner har förklarat sig villiga att ge plats för kraftverken.

Den andra polska framgången i veckan var att UEFA uttalat sig positivt om de polska förberedelserna för Euro2012. Däremot är man fortfarande kritisk mot hur det går i Ukraina och Platini skall ha sagt att det är möjligt att Polen ensamma får ta hand om arrangemanget. Donald Tusk var snabbt ute och sa att EM är och förblir ett polsk-ukrainskt arrangemang.
UPPDATERING 081215: UEFA förnekar nu att de skulle har sagt att Polen själva kan få EM.

* Vilket väl också får räknas som en framgång för Sverige. Även om regeringen talar tyst om det så kommer det här att hamna i svenska statens fickor. Flertalet polska kolkraftverk drivs nämligen av statliga Vattenfall.

Dagens ord är negocjace - förhandling.

Andra bloggar om: Polen, klimat, EU, kolkraft, utsläppshandel, Euro 2012, EM. Intressant?

Strömlöst

I går på morgonen slogs strömmen ut i halva Warszawa. Klockan 8.10 kopplade varningssystemet ur ett block i Siekierki-kolkraftverket. Med reservkraft kunde staden fungera ytterligare en halvtimme, men klockan 8.38 försvann strömmen från större delen av södra Warszawa. Även från flygplatsen försvann strömmen och endast säkerhetssystemen, som har diesel-backup, fungerade.

Avbrottet, som varade i 40 minuter, visar att Warszawa numera lever med små reserver. De senaste sex åren har strömbehovet i huvudstaden ökat med 43% och förväntas öka ytterligare med drygt 20% till år 2015. Utbyggnadsplaner finns, ytterligare ett block på några hundra MW i Siekierski och 800 MW i Wola, med det är endast på planeringsstadiet och dröjer ytterligare minst sex år. Experter varnar idag för att liknande strömavbrott kommer att bli vanligare i framtiden. Dags att köpa aktier i Penta?

Naturligtvis är det kolkraftverk som skall byggas. Man har för närvarande inga andra lösningar i Polen. Vattenkraft och vindkraft endast ytterst lite och kärnkraft har man ingen. Hur en polsk energipolitik bör se ut ut miljösynpunkt vet jag inte, men ur strategisk synvinkel är kol en bra energikälla. Polen har stora kolreserver och på så vis undvikit att hamna i alltför stort beroende av Ryssland. Man kan därför ha råd att tala med tuffare toner än vad som hörs från t.ex. Tyskland. Men med tanke på att Polen skall ha 14% av sitt energibehov fyllt av förnyelsebar energi år 2020 behöver man hitta på något.

Dagens ord är prąd - ström.

Andra bloggar om: Polen, energi.

Uppdatering 17:38: Såg att Warsaw Voice har en alternativ förklaring:

The outtage was caused by air conditioning systems being turned on simultaneously at Warsaw office buildings as well as a spike in TV viewership for the Olympics.

Vilket låter som skitsnack. Att AC står för en betydande del av Warszawas elbehov är dock sant, men TV-tittande...

Elda med kol i framtiden också?

Det är mycket intressant man kan säga om EU:s nya klimatmål. Mycket av det intressantaste kan man (som vanligt) läsa i The Economist. Bland annat kan man ha funderingar över hur man egentligen vägt hur stor andel förnyelsebar energi som de olika länderna måste producera. Varför ligger Sverige på 49% medan Malta bara på 10%? Därtill kan man fråga sig om förnybar energi egentligen är miljövänlig energi. En artikel i Science nyligen (kommenterad här och här) visar att en hel del "gröna" drivmedel i själva verket har en större negativ miljöpåverkan än bensin. Kärnkraft (som inte är förnybar) är en energikälla som skulle kunna hjälpa till att minska användningen av fossila bränslen på medellång sikt. Långsiktigt tror jag att teknologin kommer att göra det möjligt till effektivt (även ekonomiskt) nyttjande av t.ex. solenergi och liknande. Frågan är vad vi gör tills dess.

Här i Polen kommer en mycket stor del av el- och värmeproduktionen från kol. Man har de största kolreserverna i Europa, och till skillnad från Sverige finns här inga floder som kan nyttjas till elproduktion. Kolet är en energikälla som kommer att behöva nyttjas under en lång framtid. Den polska staten finansierar forskning för hur man skall kunna nyttja kolet miljövänligare, t.ex. genom liquifiering och förgasning, och genom att lagra koldioxiden i marken (sk CO2-sequestration). Resultaten ligger kanske långt i framtiden, men som en fransk minister uttrycker det:

If Europeans want to have global impact they should invest heavily in clean coal technology. There is no way you can sort out China with wind power.

Det ligger en del i det han säger. EU-parlamentarikern för PO prof. Jerzy Buzek påpekar att "EU står för 14% av världens utsläpp. Vi räddar inte planeten." Inte genom att bara skära ner på våra utsläpp, men kanske genom att ta fram lösningar som går att exportera.

Gazeta Wyborcza tycker idag att EU:S nya mål är "för ambitiösa för Polen". Man 2020 tillgodose 14% av sitt energibehov mha förnybar energi. Frågan är vilken. En del menar att Polen som ledande jordbruksland har stora arealer som kan nyttjas för produktion av energigrödor. Men det är i ett läge när matpriserna stiger och redan är inflationsdrivande.

Jag tycker att EU har rätt i att sätta ganska tuffa mål för framtiden, men jag är inte så säker på att medlen för att följa dem är de rätta. Den senaste omgången av CO₂-handel kan inte beskrivas som något annat än en flopp. De som tjänat på den är stora energiproducenter, som av någon outgrundlig anledning var undantagna, och Naturskyddsföreningen som kan prångla ut utsläppsrätter för mångdubbla deras värde.

I det senaste avsnittet av Miljölarm i P1 talade en idéhistoriker om hur farligt det var när en fråga politiserades. Det gäller i hög grad klimatfrågan. Inte så att jag tror att forskningsresultaten inte stämmer, men lösningarna kan bli det. Ett exempel är satsningarna på etanol som drivmedel som utnyttjas för att ge stora pengar till annars gnälliga jordbrukare.

EU har ett stort energipolitiskt problem, och det är att EU är så beroende av länder som Ryssland för sin energiproduktion. Att göra något åt det, och samtidigt minska utsläppen, både av koldioxid och andra miljöfarliga ämnen, är en vettig satsning. Men, EUs klimat- och energipolitik är en intressant fråga, men en för viktig för att lämna åt politikerna.

Dagens ord är odnawialne źródło energii - förnyelsebar energikälla.

UPPDATERING: SVD meddelar att Polen är nöjda med att de får öka sina utsläpp med 4%, men man nämner också att 96% av den polska elen kommer från koleldade kraftverk. Det gör att man tycker att de 14% förnyelsebar energi är i mesta laget.

Andra bloggar om: klimat, miljö, eu, energipolitik, polen, energi, växthusgaser. Intressant?

Gas eller el?

Vi har, liksom de flesta polska hem, en gasspis. Gasspisen är ett ypperligt köksföremål. Det blir snabbt varmt, temperaturen ändras snabbt, och vill man stänga av värmen blir det kallt på studs. Ugnen är dock lite kinkigare.

Nåväl. När vi värmer vatten till te eller kaffe gör vi det i en tekittel på spisen. En snygg rostfri kittel med pip och fingeravtryck. Sambon hävdar att det är billigare att värma vattnet på spisen än i en elektrisk kittel. Detta måste ju testas!

Att koka upp en liter rumstempererat vatten på spisen tar 6:30 min = 390 s. För att värma en liter vatten från 20 till 100 grader C behöver man 1000 g×80 K×4.2 J/(g K)= 334 kJ. Den effektiva effekten är alltså P_eff = 856 W. Enligt gasmätaren går det åt 35,4 dm³ gas för att värma vattnet. Gasen är gasol, dvs en butan/propan-blandning, men låt oss för enkelhets skull säga att det är ren propan. Propan förbränns enligt formeln

C₃H₈ + 5 O₂ --> CO₂ + 5H₂O + värme

Det frigjorda värmet vid förbränning är 2044 kJ/mol, vilket motsvarar ca 91 kJ/dm³. Den ”förbrukade” energin är alltså 3,1 MJ. Detta ger en effektivitet på endast 11%.

Motsvarande undersökning med hjälp av vattenkokaren på jobbet, ett monster på 2400 W, ger en uppkoktid på 3:32 min = 212 s. Detta ger en energiåtgång på 508 kJ. Effektiviteten är alltså betydligt högre, 66%.

Men nu var det ju priset som var intressant. Vår gasräkning talar om att gasen kostar 1,344 zł/m³. Det ger en kostnad på 0,048 zł/liter vatten. Elräkningen (som jämfört med den svenska är underbart lättläst) ger 0,1696 zł/kWh. Då en kWh är 3600 kJ ger det 0,024 zł/liter vatten. Det är alltså dubbelt så dyrt att koka vatten på spisen. Man inser dock att det kommer att ta sådär 6 år att spara in pengarna för en ny elkittel. En annan nackdel är att vår lägenhet, som byggdes innan hemelektronikens glada dagar, är utrustad med två 10 A säkringar för hela lägenheten. Det är ett starkt skäl att behålla vår gamla kittel.

Man kan också kuriöst, i dessa växthustider, notera att uppvärmning av en liter vatten ger ett koldioxidutsläpp på 188 gram. Därtill får man som bonus en hel deciliter vatten utspridd i rummet.

Dagens ord är strata czasu – slöseri med tid.

Hurra för koldioxid

I ScienceNow kan man läsa om hur koldioxid förmodligen räddade jorden från ett öde som frusen obeboelig öken, liknande Mars. Under sina första miljard år var jorden ett ganska spännande turistmål, med ständiga vulkautbrott som spydde ut lava, damm och gas. Men jorden kallnade snabbt. Lite för snabbt! Solen var ännu ung och lyste inte med samma intensitet som idag utan 30% svagare. Alltså borde temperaturen ha sjunkit långt under noll, och inga hav borde bildats där liv kunde uppstå och utvecklas. Riktigt varför det inte skedde så vet man inte.

Men, nu har man undersökt sten från sediment som bildades för 3,77 miljarder år sedan och hittat överraskande mängder järnkarbonater¹. Dessa, menar man, bildas i marin miljö i en atmosfär med stora mängder CO₂. Och riktigt stora mängder; upp till 1000 gånger dagens nivåer är vad som behövs. Den här enorma mängden koldioxid bidrog till att hålla jordens temperatur uppe genom växthuseffekten så att liv kunde bildas över huvud taget. Så, kanske har de rätt i alla fall: "We call it life".

¹ N. Dauphas et al. "Identification of chemical sedimentary protoliths using iron isotopes in the > 3750 Ma Nuvvuagittuq supracrustal belt, Canada", Earth Planet. Sc. Lett. 254, 358-376.
Långt och tekniskt papper som jag inte riktigt läst, och inte alls förstått, men en nyckelsats, med många caveats, för slutsaten ovan är nog:

The possible presence of siderite in the primary mineral assemblage supports deposition under high PCO₂ [49] and [50]. Whether this high PCO₂ translates into high PCO₂ in the Eoarchean atmosphere or reflects local conditions of precipitation is open to debate [51] and [52].

Andra bloggar om: vetenskap, växthuseffekten, klimat, geologi

Mer KRAV till jul?

En sak som jag funderat över länge är KRAV-märkt, eller ekologisk, mat. Är den nyttigare? Är den bättre för miljön? Diskussionen dök upp i samband med en middag nyligen. Kanske är det bara för att alla talar så himla positivt om ekologisk och rättvisemärkt mat som min inbyggda "conventional wisdom"-skeptisism sätter in.

Nätet är nedlusat med sidor som slentrianmässigt verkar jämställa ekologiskt odlat med nyttigt. Ingenstans hittar jag några undersökninga som visar att detta faktiskt är fallet.

Än interessantare är naturligtvis frågan om ekologiskt odlad mat är bättre för miljön än "normalt" jordbruk. Frågeställningen togs upp i senaste numret av The Economist (Voting with your trolley (pren. krävs)) där man menar att

There are good reasons to doubt the claims made about three of the most popular varieties of “ethical” food: organic food, Fairtrade food and local food. People who want to make the world a better place cannot do so by shifting their shopping habits: transforming the planet requires duller disciplines, like politics.

Vad är då argumenten för ekologisk odlad mat, och argumenten emot. På KRAVs hemsida skriver man att man skall utforma verksamheten så att "användningen av naturfrämmande ämnen undviks". Kort sagt--inget konstgödsel. Konstgödning framställs ofta av fossila bränslen och en minskning skulle leda till mindre bränsleförbrukning och mer "naturligt gödsel". Men, det leder också till mindre intensiv odling och följdaktligen att mer areal kvävs för odling. En biokemist i Edinburgh menar också att organisk odling kräver mer energi eftersom avkastningen är lägre och man håller ogräs borta genom att plöja mer. KRAV skriver också att man skall minimera användningen av energi. Det kan faktiskt betyda att det är bättre att köpa spanska tomater och köra hit dem i lastbil, istället för svenska tomater som odlas i drivhus.

Ett annat krav är att man inte skall använda GMO-produkter. Men att kategoriskt döma ut GMO tycker jag är att ta i för mycket. Jag tror att det finns stora förbättringar att vinna inom jordbruket genom gen-modifiering. Ta bara exemplet med den giftfria bomullen som rapporterades för ett tag sedan. Skulle det fås att fungera ordentlig skulle det kunna bli en verklig förbättring.

När det gäller rättvisemärkt mat så har jag inte tänkt så mycket på det. Mestadels i linje med: "Det låter väl bra, men rättvist kaffe är inte lika gott som Mollbergs". I Economist-artikeln skriver man

What about Fairtrade? Its aim is to address “the injustice of low prices” by guaranteeing that producers receive a fair price “however unfair the conventional market is” [...] Who could object to that?
Economists, for a start. The standard economic argument against Fairtrade goes like this: the low price of commodities such as coffee is due to overproduction, and ought to be a signal to producers to switch to growing other crops. Paying a guaranteed Fairtrade premium—in effect, a subsidy—both prevents this signal from getting through and, by raising the average price paid for coffee, encourages more producers to enter the market. This then drives down the price of non-Fairtrade coffee even further, making non-Fairtrade farmers poorer.

Med allt detta vill jag inte säga att jag tycker att hela KRAV- och Fairtradekampanjerna är kontraproduktiva. Det finns br och dåliga drag i dem. Det man bör inse, som alltid, är att det inte är så enkelt att säga att ekologiskt=bra; "oekologiskt"=dåligt. Den överhuvudtaget viktigaste förändringen för att göra jordbruket mer rättvist är att slopa den rika världens (och framförallt EUs) tullmurar mot varor från tredje världen och det vansinniga jordbruksubventionerna. Det går dock stick i stäv mot stora delar av miljörörelsen som är anti globalisering och förespråka lokal produktion även då detta inte nödvändigtvis är bättre.

Andra bloggar om: KRAV, miljö, jordbruk, energi. Intressant?

Larmrapporter

Det har varit mycket tal om larmrapporter på sistone. Många har kommenterat Vetenskap och Allmännhets undersökning om folks attityd till vetenskap där larmrapporterna i framförallt kvällspressen drar ner förtroendet för forskarna. I dagens brännpunkt i SVD varnar Björn-Ola Linnér för att domedagsprofetsiorna om klimatet kan leda till att folk tröttnar och att belackarna får vatten på sina kvarnar. Likaså kritiserar PJ Anders Linder rättmätigt en synnerligen apokalyptisk ledare i Journalisten.

Men vem ligger bakom alla dessa larmrapporter? Fritt spekulerandes skulle jag vilja säga att det är ett tredelat ansvar, där de olika delarna har helt olika syften. En del är naturligvis journalister som älskar bra, dramatiska rubriker. Så länge som skrikiga klimatrubriker säljer lösnummer lär vi få leva med dem, vare sig de är befogae eller ej. En annan del är olika särintressen, som miljörörelser och lobbyorganisationer av mer eller mindre extrem grad¹. När man vill få ut sitt budskap är det lätt att ta till de allra värsta scenarierna för att öppna folks ögon. Det är det som händer nu när man talar om smältande polisar och klimatkatastrofer. Samtidigt finns det lika liten anledning att tro dem som hävdar att inga fara finns. Att vi kan köra på som vi tidigare. Sanningen ligger väl som alltid någonstans mittemellan². Den tredje delen är forskarna på vilkas resultat larmrapporterna (till större eller mindre del) bygger. Oftast är de vetenskapliga delarna av forskningsrapporter mycket försiktigt och avvägt formulerade. Däremot är det vanligt att populärvetenskapliga sammanfattningar saknar de randvillkor som ligger bakom förutsägelser. Eller att dessa är vagt eller otydligt formulerade.

Men man får inte glömma att larmrapporter i många fall har haft verkan. Men, när de är underbyggda av solid forskning. Titta på ozonhålet; det är i år större än någonsin, men tack vare de globala insatserna mot CFC så räknar man med en betydande återhämtning under det kommande halvseklet. En del av de värsta scenarierna i klimatdebatten nu bygger på antagandet att vi inte gör något utan fortsätter som om inget hänt. Dessa har relevans, men måste presenteras i rätt kontext, och inte som oundvikliga. När det gäller klimatet finns, som Linnér skriver, egentligen inga skäl att vara apokalyptisk, situationen är allvarlig nog ändå. I en ledare i The Economist³ skriver man

[G]overnments should act not on the basis of the likeliest outcome from climate change but on the risk of something really catastrophic [...] Just as people spend a small slice of their incomes on buying insurance on the off-chance that their house might burn down, and nations use a slice of taxpayers' money to pay for standing armies just in case a rival power might try to invade them, so the world should invest a small proportion of its resources in trying to avert the risk of boiling the planet. The costs are not huge. The dangers are.

Om man nu skall kasta skuld på någon för alla larmrapporter så får lejonparten naturligtvis gå till de journalister som genom okunskap eller andra skäl väljer att skriva på ett onödigt alarmistiskt vis (och inte bara om klimatet), men en liten del också till de forskare som i pressmedelanden och andra fora försöker göra sina resultat lite sexigare och spekulerar lite utanför vad deras resultat egentligen ger vid handen. Lobbygrupperna kan man inte lägga någon skuld på, de finns för att förespråka en linje och det är deras uppdrag att göra så. den som använder information från dem måste vara medveten om det. Caveat lector.

¹ För extremister i olika riktningar jämför Jordens vänner med Competitive Enterprise Institute.
²Tage Danielsson: Grallimatik. Struntpratets fysiologi och teknik, 1966
³ Som ju de senaste åren under den vetenskapliga bevisbördan svängt från att vara "klimatskeptiker" till att förorda en förändring av klimatpolitiken.

Andra bloggar om: politik, vetenskap, klimat, larmrapporter. Intressant?

En pålitlig leverantör!

Titta österut och vi ser oroväckande moln på himlen. Vi fick en obehaglig påminnelse i förra veckan i och med mordet på Anna Politkovskaja och det minst sagt ljumma intressed från den ryska ledningen att kommentera. I fjärran östern, på Sachalin, pågår en strid mellan den ryska staten och internationella energibolag om vem som skall få utvinna gas där. Det lutar åt att Shell sparkas ut och att statliga monopolet Gazprom tar över. Det är ett led i en utvecklig där staten (läs: Putin) tar kontroll över energitillgångarna och gärna nyttjar dessa som politiska påtryckningsmedel. Tänk bara på de mystiska explosionerna som stängde gasförsörjningen till Georgien i vintras, eller på gasbråket mellan Ryssland och Ukraina som kostade EU stora delar av dess gastillförsel.

I dagarna har ekot rapporterat att EU uppmanat Ryssland att sluta trakassera Georgien, och frånga väntas också komma upp på morgondagens EU-toppmöte i Finland, där Putin också skall delta. Men, så länge Ryssland vet att stora delar av Europa är helt beroenda av Ryssland för sin energiförsörjning kan de glatt strunta i protesterna. En dip i gastrycket en kall vintervecka tystar de flesta upprörda rösterna.

Och här kommer energipolitiken in. Vi behöver en stabil energipolitik som kan göra Europa mindre beroende av fossila bränslen från Ryssland, inte bara för miljöns skull utan också för en möjlighet att påverka utveckling inom vårt närområde. Det betyder att ett energisystem behöver byggas upp på (åtminståne) EU-nivå, med en gemensam energimarknad liknande Nordpool. En utveckling av kärnkraften är också nödvändig, liksom satsningar på forskning inom förnyelsebara energisystem såsom vind-, sol-, våg- och bioenergi.

Detta verkar den nuvarande regeringen förstått bättre än den gamla. I regeringsförklaringen kan man läsa att

Alla samhällssektorer berörs av snabbt stigande priser, ökande otrygghet i energiförsörjningen och konsekvenserna av ett mer instabilt klimat. En bättre energisäkerhet blir allt mer viktig för Europa, som världens största importör av olja och gas

Tyvärr kommer förbudet för byggnad av kärnreaktorer att bestå, men kanske kan vi hoppas om en förändring av den linjen under nästa mandatperiod, när den finska EPR-reaktorn kommit online och vi sett ytterligare utveckling inom reaktorteknologin.

Om ytterligare argument behövs för att inte lägga alla våra ägg i den ryska korgen så fanns en intressant artikel i The Economist.

A murder, a grudge, deportations and what they say about Russia's worrying political direction. Is it time to use the f-word?
[...]
History also offers a term to describe the direction in which Russia sometimes seems to be heading: a word that captures the paranoia and self-confidence, lawlessness and authoritarianism, populism and intolerance, and economic and political nationalism that now characterise Mr Putin's administration. It is an over-used word, and a controversial one, especially in Russia. It is not there yet, but Russia sometimes seems to be heading towards fascism.

Andra bloggar om: politik, energipolitik, ryssland, eu. Pingad till intressant.se.

Bensin -> CO2 -> Bensin ->...

En av de stora frågorna för dagen, och framtiden, är ju vad man skall göra av koldioxiden som bildas vid förbränning av fossila bränslen. New Scientist rapporterar att en grupp forskare från Tyskland, Italien, Grekland och Frankrike har upptäckt en metod för att omvandla koldioxiden tillbaka till bränsle. Vad man gjort är att man på photoelektrokemisk väg kan omvandla CO₂ till kolväten. Det är en gammal metod känd som Fischer-Tropsch processen. Det nya är att genom att använda katalyspartiklar av platina och paladium instängda i kolnanorör så har man lyckats få processen att dels fungera i gasfas, dels producera större kolväteföreningar än tidigare (upp till C₈).

Naturligtvis är det inte gratis att göra avgaser till bränsle, det är ingen evighetsmaskin utan energi måste tillföras till processen. Men den energin kommer från solen! Genom fotokatalytisk sönderdelning av vatten till syre, protoner och elektroner har man byggstenarna för omvandling av CO₂ till kolväten. Visserligen omvandlas endast 1% av koldioxiden till kolväte vid rumstemperatur i de presenterade resultaten, men Professor Gabriele Centi från universitetet i Messina menar att det borde vara möjligt att öka effektiviteten betydligt.

Kanske blir omvandling av CO₂ en lovande process, kanske inte, men i vilket fall som helst så är det ju hoppfullt för framtiden.

Andra bloggar om: vetenskap, miljö, kolnanorör, energi, nanovetenskap. Pingad till intressant.se.

Klimatförändring - rekommenderad läsning

Som jag skrev för några dagar sedan skulle The Economist ägna en del av kommande nummer till en överblick över klimatfrågan. Det numret är nu ute, och det är en rad välskrivna artiklar som rekommenderas till alla med intresse i frågan. Överblicken inleds med en ledare som konstaterar att då vår planets klimatsystem är oerhört komplext och svårmodellerat så har förutsägelserna om framtidens klimat haft så stora onoggrannheter att de varit av begänsat värde för "policymakers". Men, skriver man, sedan IPCC:s senaste rapport för fem år sedan "har vetenskapen gått mot ett konfirmerande att något allvarligt är på väg att hända". Man menar att trots den kvarvarande osäkerheten så tycker man att

the chances of serious consequences are high enough to make it worth spending the (not exorbitant) sums needed to try to mitigate climate change.

Och här kommer man in på en av de mest intressanta delarna i överblicken, en artikel med titeln "Dismal calculations" (endast för prenumeranter) om "ekonomin med att leva med klimatförändingar eller att lindra dem". Det är en aspekt som sällan kommer fram i diskussionen om klimatet. Vad kostar ett förändrat klimat, i dollar och socialt. Och minst lika viktigt, vad är kostnaderna för att mildra klimatförändringarna. Om klimatförutsägelser är svåra, så är kostnadsberäknar om möjligt ännu svårare. För det finns vinster med ett varmare klimat: Mer odlingsbar mark t ex i Ryssland, och lättare att utvinna de stora naturtillgångarna fär, men samtidigt kommer stora delar av Afrika att få det mycket svårare. Olika modeller ger olika förutsägelser, men någonstan mellan 0,1 och 3% av världens BNP bör man räkna med. Den kostnaden skall ställas mot kostnaden för en lindring av effekterna av växthusgasutsläppen. Set låter kanske som en enkel ekvation att miljontals människors hem i t ex Bangladesh måste räddas till varje pris, men följande paragraf är tänkvärd:

After all, the reason why Bangladesh is so vulnerable to a one-metre rise in the sea level is not just its flatness; it is also its poverty, as a result of which too many of its people live on subsistence agriculture around the Bay of Bengal. If Bangladesh were South Korea, more people would be working in offices and factories and living in cities. The best protection for Bangladesh, in other words, is development. And anything (including climate-change mitigation) that reduces the global rate of economic growth is likely to slow development in Bangladesh, thus making the place more vulnerable to climate change than it otherwise would be.

Mot detta kan man ställa försiktighetsprincipen, som uttrycks i artikeln så här:

[M]itigating climate change becomes correspondingly more attractive [...] partly through economics—that the consequences of not taking action may be so catastrophic that normal economic growth cannot be assumed—and partly through ethics—that the interests of future generations are worth as much as those of the current one.

Det kan tyckas att det är väl krasst att prata ekonomi när det möjligen är planetens framtid det handlar, och visst är det så. Men samtidigt är det ju så verkligheten ser ut. Vi vill ha våra plasma-TV-skärmar och våra solsemestrar, och det vill två miljarder kineser och indier också. Så att säga till dem att "Tyvärr, vi körde planeten åt helvete så nu kan ni inte få nya kylskåp, som vi." är inte realistiskt. Faran är att i känslomässiga frågor som denna kommer de som förespråkar rationalitet att hamna i underläge under de mest passionerade ideologerna.

Artikeln i The Economist avslutas

Global warming poses a serious risk, and the costs of mitigation are not so large as to be politically unthinkable. Mitigation is better done gradually than swiftly, because the faster it is done, the more it will cost. That said, the economics of the subject are too uncertain for policymakers to lean heavily upon them, so in the end it will be the politicians who decide.

När jag ändå är inne på tänkvärd läsning om klimatet kan jag också passa på att rekommendera den nyligen bortgågne Nobelpristagaren Richard E. Smalleys artikel "Future Global Energy Prosperity: The Terawatt Challenge"¹ där han bland annat tar sig an både biobränsle och vätesamhället.

¹ MRS Bulletin 30, 412-417.
Andra bloggar om: klimat, global uppvärmning, politik, ekonomi, vetenskap. Pingad till intressant.se.

Energi och klimat

Nu när klimatet verkar komma tillbaka på den mediala agendan har jag äntligen fått tag på en kopia av Al Gores "An Inconvenient Truth" om den globala uppvärmningen. Det är en pedagogiskt upplagd film som mestadels består av en föreläsning av Gore med en del känslomässigt finstämda inslag som ger filmen en väldigt personlig känsla. Visst innehåller den några mindre faktafel och spekulationer, men på det stora hela är det en bra film. "En obekväm sanning" har premiär i Sverige till helgen, lagom till att börja talas om strax innan valet. För klimatet är en fråga som bör tas upp mer och mer.

Det har börjat läcka uppgifter om den kommande rapporten från IPCC, men rapporten kommer att genomgå grundliga förändring under det kommande årets review-förfarande och en del uppgifter som kommenterats har uppenbarligen missförståtts så bäst är nog att vänta till nästa år när den officiella rapporten släpps. Men i vilket fall som helst så finns det liten anledning att tvivla på att den globala uppvärmningen är ett allvarligt problem, och ett problem som vi behöver adressera nu. Till och med den utåt så hårdföra "klimatmatskeptikern" Richard Lindzen verkar i smyg hålla med om det mesta som sägs om klimatet. I The Economist kan man läsa om hur republikanen Arnold Schwarzenegger går emot sitt parti genom att introducera lagar för att skära i utsläppen av växthusgaser, och i papperstidningen annonseras att man i nästa nummer kommer att ha en specialrapport on den globala uppvärmningen och dess möjliga lösningar. Det blir intressant läsning.

En av de vanliga missuppfattningarna som Gore tar upp, och avfärdar, i sin film är att vi måste välja mellan miljö och ekonomi. Det är en myt som sprids till stor del av den industri som lever på utsläppstung verksamhet, och som ser förändring som ett hot. Se t ex på följande idiotiska video från "Competitive Enterprise Institute"



eller den här artikeln från Detroit Free Press som menar att man måste köpa amerikanska SUV:er om man är amerikansk patriot. En miljösatsning kan istället vara en stor boost för industrin, men då behövs en vettig miljö- och energipolitik.

Vi behöver en satsning på forskning om olika förnyelsebara energikällor och effektivare användning av energin, vi behöver ett stabilt energisystem som helst inte är beroende av fossila bränslen och som helst kan skapa ett överskott av energi som kan exporteras till de länder i Europa som inte har Nordens möjligheter till t ex vattenkraftproduktion. I dagsläget betyder det att vi inte har råd att avveckla kärnkraften, utan tvärt om är en utbyggnad troligtvis nödvändig. När förnyelsebara alternativ finns kommer kärnkraften att fasas ut av ekonomiska skäl. Men vi skall inte tro att i en värld där stora delar av mänskligheten saknar tillräckligt med föda kan vi ta dyrbar åkermark för att plantera energibränsle för att ersätta kol, olja och kärnkraft. Vi kanske skulle klara det i Sverige, men miljöproblemen och energifrågan är globala och en lösning måste komma på samma skala.

UPPDATERING: Hittade en artikel i Seed om kampen mellan bränsle och mat. Mycket läsvärd.

Andra bloggar om: Global uppvärmning, klimat, miljöpolitik, energipolitik. Pingad till intressant.se.

Dogman faller, eller fastställs

Den goda nyheten i svensk politik i veckan är att Centern verkar öppna för nya förhandlingar om energipolitiken. Partiet menar inte längre att kärnkraften måste avvecklas till varje pris. Jag anser att det kan vara en bra idé att bygga ut kärnkraften, men jag ser det inte som en principfråga. Den dagen kärnkraften kan fasas ut på ett miljövänligt, ansvarsfullt och ekonomiskt vis så må det ske, och jag tycker det är bra att centern väljer att också släppa avvecklingen som en oomkullrunkelig princip. Centerpartiet har gått ytterligare ett steg mot en ny röst i valet.

En annan riktning tog miljöpartiet, vars kongress i dagarna ställde krav på "strålningsfria zoner" till hjälp för de elallergiska. Miljöpartisten Ulf Flodin argumenterade visserligen att inga vetenskapliga belägg finns för att elallergi existerar*, men han fick mothugg av bland andra Per Garthon som menade att motstånd mot strålningsfria zoner inte är miljöpartistiskt, utan att partiets skepsis [mot den etablerade vetenskapen] är grundläggande. Visst är skepsis bra, men inte när det går till överdrift.

För övrigt finns mycket att säga om elöverkänslighet. Läs till exempel VoF:s utmärkta artikel om hur olika allergier har dykt upp och försvunnit genom tiderna, från skrivkramp av stålpenna till dagens elöverkänslighet. Därtill verkar elöverkänsligheten ha ändrat struktur. För något år sedan var det problem med bildskärmar och elnätet i allmännhet, medan det verkar som att idag är det mobiltelefonin som är den stora boven. Det som skiljer de båda formerna av strålning är frekvensen. Elnätet har en frekvens på 50 Hz, medan mobiler ligger i runda slängar på ~1GHz. Däremellan i det elektromagnetiska spektrat finns bland annat radiosändningar (~300kHz-300MHz) som ingen verkar klaga på. Och "strålningsfria zoner"? Vilka frekvenser skall förbjudas? Vad sägs om området runt 500 THz, mycket mer energirik än mobiltelefonerna, eller kanske strålningen runt 10¹⁵ Hz som ju är bevisat cancerframkallande. Det hela är ett illa genomtänkt förslag av folk som inte vet vad de pratar om, men det är ju inte första gången (miljöpartistisk) politik är i konfikt med naturvetenskapen.


* Även om han uttryckte sig lite klumpigt och sa att det är bevisat att det inte finns någon elallergi. Vetenskapen kan mycket sällan "bevisa" att något inte finns!

Global uppvärming - bara en myt?

Idag råder det, i media i alla fall, en i det närmaste absolut konsensus om att mänskliga utsläpp leder till en ökad växthuseffekt och att detta kommer att leda till en möjligen dramatisk höjning av jordens medeltemperatur. Men hur ser det ut i verkligheten? Finns samma konsensus i forskarvärlden, och kan det vara så att majoriteten av forskarna, av rädsa för minskade medel, presitige, eller nåt annat, försöker att undertrycka en minoritet som inte håller med¹? Det menar den amerikanske oceanografen meteorologen Richard S. Lindzen, som idag håller seminarium på Timbro. Lindzen menar att varningarna om en global uppvärming är ett ett utslag av alarmism och opportunism, och i bästa fall bygger på missförstånd, men i mycket på rena bedrägerier.

Jag var igår och lyssnade på professor Lindzen när han talade på Göteborgs universitet, i egenskap av mottagare av ett nyinstiftat pris, The Leo Prize for Independent Thinking. Priset är instiftat av Prof. emeritus vid GU Gösta Walin, själv en kontroversiell figur², och skall gå till "independent research in natural sciences and medicine, in particular when the results of such research are in conflict with conventional wisdom". Det låter som ett pris som skall belöna utanförskap; där utanförskapet i sig ses som positivt³. Att Walin, själv motståndare till tanken på att koldioxid kan vara skadligt, instiftar ett pris, sitter i prisstyrelsen och belönar sin vän och likatänkande Lindzen luktar lite illa.

Vad sa då denne Lindzen? Bara titeln avslöjar en del "Climate Alarm and Scientific Illiteracy, or The Revenge of Underappreciated Scientists". Lindzens huvudtes är att "alarmismen" rörande den globala uppvärmningen har två huvudpunkter: Att media inte vet vad de pratar om och vill ha stora rubriker, och att forskare försöker att undertrycka den osäkerhet som finns i klimatmodellerna. Han menar att i huvudsak består argumenten av dels falska utsagor, dels av missuppfattade utsagor. Han ger en rad exempel, men övergår till att skjuta in sig mot klimatmodellerna. Han hävdar att osäkerheten i modellerna, bland annat tveksamheten i hur man skall hantera aerosolernas effekt, gör dem mer eller mindre värdelösa som vetenskapligt argument. Aerosolernas effekt är signifikant för att modellernas resultat skall matcha mätvärden, och Lindzen hävdar att denna effekt kan användas som någon form av fit-parameter för att "fixa till" resultaten. Om detta vore sant så skulle det sätta ett stort frågetecken för modellernas tillförlitlighet, men aerosolerna används inte som fria parametrar, utan låses efter observationer till begränsade intervall innan modellerna körs. Till stor del verkar Lindzens föreläsning följa den han gav brittiska House of Lords nyligen, vars punkter genomgås i detalj här.

Lindzen publiserade nyligen en debattartikel i Wall Street Journal där han presenterar några av sina argument, men också ondgör sig över den förföljelse som de icke-konforma utsätts för:

Scientists who dissent from the alarmism have seen their grant funds disappear, their work derided, and themselves libeled as industry stooges, scientific hacks or worse. Consequently, lies about climate change gain credence even when they fly in the face of the science that supposedly is their basis.

Knappast det språk som används av seriösa debattörer. Debattartikeln bemöts punkt för punkt av en tidigare medarbetare till Lindzen här⁴.

Jag tycker det är bra att klimatfrågan tas upp till debatt, och även jag slås ofta om hur förenklade förklaringar som media ofta erbjuder. Men när man som forskare vill sätta sig upp mot den överväldigande majoriteten, som Lindzen vill, krävs det att man har ordentligt på fötterna. Det tycker jag inte att "klimatskeptikerna" har.

Uppdatering: Råkade benämna Lindzen oceanograf istället för meteorolog och atmosfärsfysiker som han är.

¹ Jämför detta med argumentationen för ID: "Teach the controversy!"
² Se t ex hans inlägg i SVT Debatt och artikeln i Timbros tidskrift Smedjan.
³ Faktum är ju att i de allra flesta fall har majoriteten rätt. Men argumentet att jag är ensam och undertryckt är emotionell effektivt; alla älskar en under-dog. Dessutom är ju de som inte håller med med i konspirationen eller inte smarta nog att se igenom den.
⁴ Naturligtvis ses dessa bemötande bara som ytterligare ett bevis på den pågående konspirationens omfattning.

Energidebatten återupplivas.

Satt och tittade på SVT:s Debatt om kärnkraften*. Jag tycker att debatten i TV-programmet var ganska dålig**, bland annat var det för mycket folk, så det blev aldrig något längre åsiktsutbyte, utan ganska upphugget. Därtill sa alla parter precis vad som förväntades av dem. Undantaget var Fredrick Federley som representerade en mycket mer odogmatisk energipolitik än vad man vant sig vid från centern. Om hans linje går igenom i partiledningen så lutar det åt att centern har min röst i höst. Tyvärr verkar det inte så efter morgonens meningsutbyte i radio mellan C:s Eskil Erlandsson och Folkpartiets Eva Flyborg.

Flyborg, liksom Federley i Debatt, var inne på en sak som jag tycker att många missar i energidebatten: Varför ser vi bara till vårt eget land. Visst, Sverige kanske kan, enligt Naturskyddsföreningens optimistiska energipussel, ersätta kärnkraften med förnyelsebar energi inom överskådlig framtid. Jag tror inte riktigt på den kalkylen, men även om den stämmer finns det inget skäl att vara nöjda så. Sverige har med den utbyggda vattenkraften, den stora arean och de stora skogarna en unik möjlighet att kombinera vind-, vatten- och biokraft till att täcka en stor del av vårt energibehov i framtiden. Denna möjlighet finns inte idag, och framförallt inte i stora delar av Europa. Med en mer avreglerad och internationell energimarknad kan Sverige bli en stor elexportör, som kan hjälpa till att bryta det oerhörda behov som finns på kontinenten av import av framförallt rysk gas. Ryssland, under Putin, har visat sig alltför villigt att använda energin som ekonomiskt och politiskt påtryckningsmedel. Jag är säker på att t ex Polen hellre skulle se en del av sitt energibehov täckt av import från väst istället för öst.

Det är, enligt min uppfattning, vansinnigt att inte utnyttja de många landvinningar som skett inom kärnkraftsområdet i och med tredje och fjärde generationens reaktorer, för att kunna fasa ut en del av kontinentens beroende av fossila bränslen.

Därmed inte sagt att vi inte skall införa så mycket förnyelsebar energi som det bara är möjligt. Och därmed inte sagt att vi inte skall forska på nya energilösningar, både inom effektiviseringar och enegikällor såsom sol-, vind-, våg- och bioenergi. Liksom att fortsätta våra ansträngningar att få fram fungerande fusionskraftverk.

När det gäller säkerhetsaspekten så kan man konstatera att dagens kärnkraftverk är mycket säkra. Risken för olyckor är mycket liten, och verken är konstruerade så att liksom i Three Mile Island skall reaktorinneslutningen hålla vid en härdsmälta, som är det värsta som kan hända. En sådan inneslutning saknades i Tjernobyl***. Därtill är det viktigt att man inte ser enkom till kärnkraften utan ställer energikällornas risker mot varandra. Oljeindustin leder till otaliga dödsoffer varje år, både i form av olyckor och a genom för tidiga dödsfall på grund av hälsovådliga utsläpp. Bland annat förespås en ökad användning av biobränslen öka mängden stoft i luften, vilket kan leda till allvarliga lungproblem.

För att kontra Mikael Karlssons idiotiska påstående (i Debatt), att tillfrågade som fick välja mellan förnyelsebar energi kontra kärnkraft valde förnyelsebar, så är väl det en självklar slutsats. Det är som att fråga om du vill ha gratis tårta eller betala för den, och sedan dra slutsatsen att priset på tårta är för högt. Den dag valet är möjligt, utan obehagliga konsekvenser som skyhöga energipriser, väljer jag också bort kärnkraften. Men där är vi inte idag. Och inte heller imorgon.

Det är glädjande att energidebatten äntligen kommit tillbaka på kartan, dock är det oroväckande att många parter, liksom 1980, jagar röster med skrämselpropaganda och fagra löften och förhoppningar.

UPPDATERING:
Det verkar som om tankeförbudsparagrafen försvinner. Hurra! Via.

* Mycket för att en god vän satt i panelen.
** För att inte tala om att "introduktionsfilmerna" som visades var rätt hårt vinklade.
*** Argumentet, som många kärnkraftsmotståndare framför, att ingen innan Tjernobol trodde att en sådan olycka var möjlig och att vi därför inte skall vara för säkra nu faller på det faktum att man faktiskt förutsåg rekatorhaverier som en möjlig fara, och att kärnkraftverk i väst var konstruerade på annat vis än de sovjetiska, bland annat med detta i åtanke. Det fungerade i Harrisburg.