Konferenskänsla

Just hemkommen från ESEAC2010 i Gijòn i Spanien tänkte jag försöka sammanfatta den där speciella konferenskänslan.
Jag vet inte om det är samma sak för andra typer av konferenser, men vetenskapliga möten har en viss karaktär. Vissa saker är konstanta; man träffar alltid nya intressanta, trevliga kollegor och möter gamla vänner man bara ser på konferenser; man tvingas alltid lida igenom usla föredrag på knappt begriplig engelska i dåligt ventilerade lokaler; man upplever de där wow-föredragen av genrens superstjärnor som får en att börja fundera på att byta karriär - inte kan jag nånsin mäta mig med X; men framförallt bombarderas man ständigt av nya idéer, nya intryck och man kommer hem full av planer för framtiden. Detta kan lätt leda till post-konferens-depression när den nyvunna entusiasmen möter den obevekliga verkligheten.
Konferensen i Gijon var trevlig, lagom stor men runt 200 personer. Kanske svajade den spanska planeringen och tidshållningen ibland, men på det stora hela avlöpte det mesta bra. Bra väder och ett bra "socialt program" gjorde sitt till. Eftersom konferensen avslutades vid lunch sista dagen och vi hade ett flyg först morgonen efter hanns till och med lite bad och strandsittande med. Asturisk cider i solen kan jag gott rekommendera.

Den dödliga örnleden

Orla Perć - Örnleden - är den svåraste av de markerade lederna i de polska Tatrabergen och är i det närmaste legendarisk. Leden går längs kammen från Zawratpasset till Krzyżne och passerar flera av Polens högsta toppar. På flera ställen går man längs lodrätta väggar flera hundra meter höga och genom djupa klyftor. På många platser finns stegar, kedjor och järnsteg till hjälp. Hela turen tar drygt sex timmar men som belöning bjuds man på makalös utsikt.

Men samtidigt som det är en av de mest kända lederna är det också en av de farligaste. Varje år inträffar flera olyckor och TOPR (Tatrzańskie Ochotnicze Pogotowie Ratunkowe - Tatrabergens frivilliga räddningstjänst) tvingas ofta rädda folk som inte kan fortsätta. I år har det inte skett några dödsolyckor på Orla Perć, men under det sekel leden varit öppen har ungefär hundra personer avlidit i olyckor där. För precis en månad sedan ledde ett väntat och förvarnat väderomslag till att 14 personer satt fast på Orla Perć och fick ledas ner av TOPR. Detta och många liknande tillbud har lett till en debatt om Orla Perć framtid.

En appell på nätet till ledningen för Tatranationalparken, där Orla Perć ligger, tycker att man skall göra om leden till en riktig Via Ferrata med riktiga säkringskablar där man kan klippa in karbiner. Det är dock något som inte gillas av turistguiderna. De skulle förlora kunder, menar de, om man skulle tvingas bära sele.En Via Ferrata innebär kostnader, säger guiden Stanisław Trębacz till Onet.pl, som eliminerar medelturisten.

Den medelturisten har inget på Orla Perć att göra replikerar Adam Marasek från TOPR. Den leden är byggd för Taterniker och mycket erfarna turister. Problemet enligt honom är istället att lederna i Tatrabergen är för välutrustade med hjälpmedel som gör att ovana turister kan ta sig för högt upp. Han skulle gärna se att många av stegarna togs bort och att man stänger delar av bergen och bara tillåter besök av klättrare och folk som har guide, som det är till exempel på Gerlach i Slovakien. Men det håller inte Piotr Mikucki med om. Det skulle vara att smörja guidernas plånböcker och att ta ifrån folk deras rätt att uppleva bergen.

Debatten kommer säkert att gå vidare en längre tid. Jag har själv inte gått/klättrat* Orla Perć, men skulle gärna göra det. För två år sedan när vi var i Tatra så planerade vi att ta den leden, men väderrapporten talade om hård vind den dagen så vi tog en annan, mindre exponerad led. Under dagen hörde vi räddningshelikoptrar och när vi kom tillbaka till härbärget fick vi veta att en person fallit från Orla Perć. Han överlevde inte. Jag skulle inte ha något emot om de gjorde om leden till en ren Via Ferrata, heller inte om de tog bort en del kedjor. TOPR-räddaren ovan har rätt - det är för mycket ovana turister högt uppe i bergen, och på många ställen är det trafikstockning under högsäsong. Tatra är underbart vackert, och jag rekommenderar alla att åka dit, men man bör undvika juli och augusti.



Dagens ord är szczyt och przełęcz - topp och pass.

* Finns det en svensk motsvarighet för ordet scrambling?

Andra bloggar om: Polen, turism, Tatra.

Att bo under en trappa

Bilden ovan visar utsikten från rummet i Lille. Studenthemmet, där jag bor i delen med namnet Marcel Proust, bjuder på 9 m2 med utsikt mot undersidan på en trappa och ett badrum med en storlek som tillåter en att sitta på tronen och samtidigt duscha, om man nu har sådana preferenser. Därtill har man väggar av papper så man hör allt som pågår i resten av huset.

Har ägnat dagen att traska omkring i Lilles centrum. Det är litet och bjuder på en del vackra byggnader, men under en dag hinner man att upptäcka att man ständigt hamnar på ställen man redan sett. Ett plus är dock det digra utbudet av belgisk öl.

Dagens ord är Francja - Frankrike.

Hemma igen

Efter en välförtjänt semester/smekmånad i det magiskt vackra Montenegro är jag nu hemma i Warszawa igen. När jag hunnit gå igenom dem kommer jag lägga upp en del bilder på Picasa.

Jag kan rekommendera ett besök i Montenegro för alla som gillar berg. Kusten är också fin, men det är bergen som är spektakulära. Att paddla längs Tara-floden bjuder på makalösa vyer. Bergen bjuder också på hårresande serpentinvägar, så jag har stor förståelse för Marias kommentarer om bergskörning. Att en av chaufförerna därtill varit rallyförare som tyckte att sms:a och tända cigaretter var aktiviteter som passade simultant med att köra (fort) gjorde det inte mindre spännade.

Dagens ord är Czarnogóra - som är det polska namnet på landet som kallar sig Crna Gora. Språket är likt polska så man kan göra sig förstådd även med icke-engelsktalande.

Från järnridå till Schengen

Idag vaknade vi upp i ett Polen i Schengen. Från och med idag kan polacker, slovaker, ester, letter och andra från de forna östblocket fritt röra sig i Europa utan passkontroll. På mindre än 20 år har man gått från en järnridå där gränsen mot väst var i det närmaste hermetiskt tillsluten till ett helt öppet Europa där du kan sätta dig i bilen och åka till Portugal utan att någon frågar vart du är på väg.

Det är svårt för oss som inte är uppväxta i det sovjet- kontrollerade Europa att föreställa vilken psykologisk betydelse det här har. Både Angela Merkel och Donald Tusk talar om det historiska ögonblicket när de genemsamt öppnade gränsen mellan Tyskland och Polen. Tusk kallade det för en triumf för friheten, och det är sanning. Visst finns farhågor för att den gränsöverskridande brottsligheten skall öka och att därmed 75% av Österrikarna är emot utvidgningen. Men det är viktigare att idag se hur snabbt transformen från det socialistiska stängda samhället till ett fritt har gått, och vara vaksam mot de krafter som försöker att utnyttja rädslan för det nya för att snärja de friheter som vunnits genom lång kamp.

Samtidigt är det en dag då man bör komma ihåg dem som fortfarande lever utanför de nya gränserna. Rapporterna talar om kaos vid gränsövergångarna mot Ukraina, där kontrollerna skärps. I Vitryssland är man fortfarande kvar under en autokratisk järnhand och i Ryssland ser man ut att gå åt fel håll.

Tyvärr kommer passkontrollen på flygplatserna att vara kvar till mars, så jag får se till att ta med mig passet i morgon ändå.

Dagens ord är granica - gräns.

Andra bloggar om: Polen, EU, Schengen, politik.

GPS-(fel)navigering

Peter Englund skrev för ett tag sedan ett blogginlägg där han beskrev den ”vita häxan” som ofelbart navigerade honom rätt genom Skockholm. Samtidigt uttryckte han vemod över att hans kunskaper i navigering med karta nu skulle vara föråldrade. Den tiden kommer när karta är lika omodernt som telefonkiosken, men vi är inte riktigt där ännu.

I vintras försökte vi med GPS-navigatorns hjälp att ta oss fram i Finnskogarna i norra Värmland. Det höll på att sluta i olycka. Navigatorn känner inte skillnaden mellan de mindre landsvägar man nödvändigtvis måste nyttja och de timmervägar som i bästa fall är framkomliga med fyrhjulsdrift. Till slut ville Daniel (så kallas han, den trygga brittiska rösten, som skall visa oss rätt) att vi skulle ta oss över en bro som inte stått på minst 15 år. Det slutade med att vi tvingades backa en kilometer genom skogen innan vi kom någonstans vi kunde vända.

En liknade upplevelse var igår när vi skulle ta oss fram i området runt Siedlce öster om Warszawa. Daniel ville ha ut oss på små vägar över åkrarna farbara endast med traktor. Tyvärr finns så många av dessa vägar att navigatorn i princip blir oanvändbar. Man kan inte lite på att vägen inte slutar i en lerpöl mitt ute på ett fält. Det blev till att plocka fram den gamla pappersatlasen ur stolsfickan och på så sätt leta oss fram längs farbara vägar.

Det här är naturligtvis inte ett fel i GPS-systemet som sådant. Allt det gör är ju att ge den nuvarande positionen. Nej, skulden ligger hos tillverkarna av navigeringsmjukvara och kartor. Kartorna gör ingen skillnad mellan små och pyttesmå vägar och navigeringsmjukvaran, som söker efter snabbaste, eller närmaste, vägen nyttjar pliktskyldigt dessa genvägar istället för att ta vägen runt fältet/skogen. Det bottnar i en vilja från karttillverkarna att vara så kompletta som möjligt, men där man brister i estimeringen av vägarnas kvalitet. Varje väg på kartan har en ”hastighetsfaktor”, annars skulle inte navigatorn kunna räkna ut den snabbaste vägen. Felet är att man satt faktorn alldeles för högt på de kostigar som finns med. Om faktorn varit 100 gånger lägre skulle man kunna undvika dem genom att söka efter snabbaste, och inte närmaste, vägen.

Så, GPS-navigatorn är ett utmärkt hjälpmedel, men Peter Englund kan slappna av ett tag till. Ännu kan det vara nödvändigt att gripa efter kartan emellanåt.

Dagens ord är zaginiony som betyder vilse.

Andra bloggar om: GPS, navigering.

Intryck från Seoul

Tillbaka i stan efter en vecka i Seoul. Jag var där på invigningen av ett samarbetscenter mellan Seoul National University och GU, men det kändes löjligt att ta sig halvvägs runt världen för en och en halv dags seminarier så jag passade på att ta lite semester också.

Seoul är en gigantisk stad; ca 10 miljoner männsikor i själva staden, men över 22 miljoner i stadsområdet, vilket gör den till tvåa i världen efter Tokyo. Och naturligtvis har den sitt mått av av storstadskaos, buller, trafik och smog, men där finns också stilla oaser med fågelkvitter och källvatten, nästan mitt i centrum.

Ungefär 70% av Sydkorea är bergslandskap och koreanerna älskar att vandra i bergen. På helgerna är det långa köer på de populäraste vandringslederna. Jag var iväg en vardagsförmiddag och kunde gå ganska ensam en del sträckor. Berget jag var uppe på heter Gwanaksan och ligger alldeles vid SNUs campus. Det är 629 m högt vilket gav en promenad på 590 höjdmeter. Rätt jobbigt i nästan 90% luftfuktighet. Själv hade jag på mig vanliga joggingskor och t-shirt vilket gjorde mig till mycket dåligt klädd i jämförelse med de koreanska pensionärerna som alla var utrustade för expedition, klädda i funktionsplagg och grova vandrarkängor samt ordentlig vandringsstav. Det var väldigt lugnt och stillsamt uppe på berget och det var svårt att tro att man var bara en halvtimme utanför centrum på en av världens största städer. Det samma gällde när jag gick omkring i den förbjudna trädgården bakom palatset Changdeokgung. Det var en gång kungens egen park men nu kunde man som vanlig dödlig traska runt i relativ ensamhet och lyssna till fågelsång och vindens sus i träden.

Vindsus och fåglar hörde man inte mycket av när man gav sig ut i trafiken i innerstaden; tiofiliga avenyer med tusentals bilar som brummar, tutar och släpper ut avgaser som får staden att uppifrån se ut som om den är höljd i evig dimma; trafikpoliser med visselpipor som frenetiskt visslande inte lyckades göra något för att styra upp trafiken; försäljare som försöker överrösta varandra gav en kompakt ljudbakgrund som bara övermannades av det fantastiska oväsendet om man vågade sig in i en av de otaliga arkadhallarna. Ett litet ljudexempel från Dongdaemung market, ett myllrande marknadsområde med mer än 30000 småbutiker och några stora shoppingcenter som säljer allt mellan himmel och jord, kan man höra här. Ett liknande distrikt finns också för elektronik, där mer än 5000 butiker säljer allt som är trådlöst eller går att plugga in. Med ett sådant utbud och konkurrens och med firmor som Samsung och LG på hemmaplan är det inte konstigt att koreanerna verkar vara kollektivt pryltokiga. Jag har aldrig sett en liknande densitet av EOS-1or och Nikonar nån annanstans, och jag tror att skilja en korean från hennes mobiltelefon måste nog göras kirurgiskt.

Blandingen av gammalt och hypermodernt, stillhet och kaos tillsammans med de fantastiskt trevliga och hjälpsamma koreanerna och den smakrika koreanska maten gör Seoul till en stad väl värd att besöka, om än kanske inte bo i…

Några av mina bilder från Seoul kan man hitta här.

Andra bloggar om: Resor, Seoul, Sydkorea.

Terrorister överallt!

Warszawa har två flygplatser, eller snarare två skiljda terminaler till samma flygplats. Det är den stora, under ombyggnad, Frederic Chopin Airport, varifrån de "normala" flygen avgår, och den (mycket) mindre Etiuda för lågprisflyg.

I söndags kunde vanliga flygpassagerare från Chopin glatt kliva ombord på sina plan med allsköns handbagage såsom telefoner, datorer, kameror, snacks och vatten¹. Men, som vi alla vet flyger ju snåljåpar och terrorister alltid med lågprisflyg, så från Etiuda kunde man bara ha med pass, pengar och dyl. packat i en fånig plaspåse. (De bjöd på plastpåsen.) Varmt, trångt och kvavt är det inne på den lilla, dåligt ventilerade terminalen, när vi plötsligt får höra att planet är en timme försenat. Ingen anledning ges. Vi har inte längre några mobiltelefoner, men framför betaltelefonen på bildas genast en lång kö. Likaså vid försäljningen av läsk, öl och vatten.

Den konspiratoriskt lagde skulle ju kunna få för sig att man tyckte att de där jäkla snåljåparna (och terroristerna) som inte köper det av flygbolaget för dyra pengar tillhandahållna dryckerna, utan som istället medför egna förfriskningar, behöver uppmuntras att utnyttja bolagets generösa erbjudanden. Men som sagt, bara den konspiratoriskt lagde tänker så...

En anledning till att man sällan på vägskyltar ser texten "Nurbibrög grimitürg", betydandes "vänstersväng förbjuden" är att den som inte kan utrikiska skulle svänga vänster och med icke ringa sannolikhet orsaka en olycka. Istället är vägskyltar utformade så att deras budskap är enkelt att förstå. Tills nedanstående skylt dyker upp:
"Varning för bilbomber"? "Terrorister härjar här"? Möjligen i Bagdad, men i Polen? "Ingen infart för brinnande bilar"? Jag tror att rakt fram är en bra riktning i det här fallet.

¹ Inte för att de behöver det sista, för på vanliga flyg bjuder de på vatten.

Tempel, fotboll och flaggor

Kom just tillbaka från en soluppgångsbesök i Zenkōji-templet här i Nagano. Det var en intressant "service" för folk av alla religioner (och utan?) där man skulle uppleva den stora stillheten på morgonen och finna sig själv. Avslappnande var det, och buddhistmunkarnas hummande och trummande var speciellt. Under templet finns en gång där man i totalt mörker skall försöka hitta en nyckel till upplysning. Upplysningen kom istället av något pucko som plockade upp sin mobiltelefon för att lysa sin väg...

En av de intressantaste upplevelserna hittills var att se Japan-Kroatien på en japansk sportbar. Stället var fyllt till bristningsgränsen av japaner som skrek så fort deras lag lyckades ta bollen över mittplan, eller så fort kroatien gjorde detsamma. När den japanske målvakten räddade kroatiens straff blev stämningen nästan hysterisk. Kul var det i alla fall, och det var synd att japanerna inte vann. Jag hade velat se vad som hände om det skulle blivit ett mål för "Samurai blue".
På tal om fotboll så var det ju bra att Sverige lyckades ta oavgjort mot England, men matchen hade varit betydligt mer njutbar om den inte gick klockan fyra på morgonen.

Igår var det konferensutflykt, och en ny insikt i det japanska psyket. Vi vallades runt i grupper av guider med numrerade flaggor. Ve den som vågade försöka gå sin egen väg! Museum efter museum besöktes, med besökarna slingrande genom museet som en tusenfoting, kastandes blickar på konstverken allteftersom man passerade, men utan möjlighet att stanna till och titta noggrannare. Bland annat besökte vi ett museum med konst av Hokusai, med otaliga varianter av hans berömda våg, som hänger i original på Metropolitan i New York.
Under bussresan dit fick vi se en film om den vackra naturen runt Nagano, men den såg vi inget av i verkligheten. Istället lades ytterligare några museer till listan och efter ett tag kändes det att man haft nog. Intressant nog bevakades tillställningen av åtminståne fem kameramän från TV. Så, den som har tillgång till japanska lokaltevekanaler via satellit eller nåt kan försöka se hur det avlöpte.

London calling

Så har man varit London. Några spridda intryck från den stora staden:

Kameror, kameror, kameror... Överallt ser man dem, CCTV-kamerornas vakande argusögon. Kanske kan de skänka en känsla av trygghet för en del, men jag kände mig mest illa till mods när man gick omkring hela tiden sedd. Jag kände mig misstänkliggjord, och ibland blev det skrattretande. På King's Cross (som ju drabbades av en av bomberna i somras) kunde man i (den lilla) entréhallen stående mitt på golvet räkna minst 13 CCTV-kameror. När jag kom hem väntade BBB-nyhetsbrevet i inboxen med rubriker som Polisen sålde nakenbilder tagna med övervakningskamera.

Utställningen om modernisterna och tillika Bauhauslärarna Josef Albers och László Moholy-Nagy på Tate Modern var väl värd att se och mycket snygg. Jag gillade skarpt den tuffa ljusspelmaskinen (bild) som kastade suggestiva skuggor och reflexer över väggarna. Utställning fungerade bra som en berättande resa om två konstnärer som inte hade någon större personlig kontakt, men som gemongick väldigt liknande artistiska utvecklingsbanor. Jag blir alltid lika fascinerad över hur "modern" konsten var redan på 1920-talet.

Missade tyvärr en av de intressantaste upptäckterna som presenteras i veckans Nature, och överallt i pressen (här, bra här, och så klart på Panda's Thumb). Jag menar så klart Tiktaalik roseae, fossilen som fyller en del av fossilspåret mellan vatten- och landlevande djur. En avgjutning av fossilen visas på Science Museum från och med idag.

Sedan var det naturligtvis Depeche Modes konsert på den helt nyrenoverade Wembley Arena som som var syftet med resan. Recention här för den som önskar. Förutom att DM var lysande som alltid och att publiken i London var betydligt mer taggade än i Göteborg, så imponerades jag av den snygga videoväggen under konserten. Den var ett kollage av foto och livebild, mestdels i kornig svart-vitt, som måste kräva en hel del realtidseditering. Jag trodde naturligtvis att den var ett verk av DMs hovfotograf, den makalösa Anton Corbijn, men så var det inte. Flera tummar upp för Blue Leach.