Flytt

Den här bloggen har flyttat till ett nytt hem. Uppdateringar kommer i fortsättningen ske på www.jonsson-niedziolka.pl, förhoppningsvis med lite högre uppdateringsfrekvens än hittills.

Mer kvalitet i forskningen...?

Vetenskapsradions veckomagasin innehöll förra veckan (ja, vad jag är långsam) ett reportage med titeln "Krav på bättre kvalitet i forskningen". Där tog man upp problemet med att kravet på att få ut många publikationer gör att kvaliten sjunker och att många experiment därför är svåra att upprepa utifrån beskrivningarna i artiklarna.

Det är ett allvarligt problem, och i stort var reportaget bra. Det var dock ett par saker jag reagerade på. En sak var Mats Ulfendahl från Vetenskapsrådet som sa att man i framtiden kommer att titta på kvalitén i artiklarna istället för kvantiteten. Betyder det att man verkligen haft en officiell, eller i alla fall inofficiell, princip att belöna kvantitet utan att bedöma kvalitén? Det är ganska anmärkningsvärt.

Det andra jag reagerade på var hur det framställdes som enbart positivt att Eric Betzig kunde vänta i två år med att publicera sina resultat* för att han inte hade krav på snabb publikation från sitt institut. Han säger sig ha ägnat den tiden för att bjuda in biologer att använda instrumentet och testa det. Säkerligen kommer det att leda till många nya artiklar med Betzigs namn. Är det verkligen bättre för kvalitén på forskningen att Betzig håller sin, enlig egen utsago färdigutvecklade teknik, hemlig i två år istället för att göra den tillgänglig till forskarsamfundet?

* Vetenskapsradion ger ingen referens, men jag antar att det är den här artikeln det handlar om: Chen, et al., "Lattice light-sheet microscopy: Imaging molecules to embryos at high spatiotemporal resolution", Science 346, 6208 (2014). doi: 10.1126/science.1257998

Sverige snart ett tredje-världen-land

Enligt en mycket spridd artikel på Onet Biznes* (en av de stora webbportalerna i Polen) är Sverige i kris. Landet blir snabbt fattigare och redan 2030 riskerar landet att räknas till ett tredje-världen-land**. Enligt artikeln rasar Sverige i Human Development Index, från 15 plats 2010 till uppskattningsvis plats 25 nästa år och 45 år 2030. Anledningen är

Winna jest multikulturowość i próba zbudowania idealnego społeczeństwa na bazie wielkiej fali imigrantów.
Skyldigt är multikultur och försöket att bygga ett idealt samhälle baserat på en väldig immigrationsvåg.

Att en enkel titt i HDI-rapporten visar att det inte stämmer stoppar inte artikelförfattaren Agata Kołodziej. I själva verket låg Sverige 2010 på plats 9 för att i årets rapport "rasat" till tolfte plats.

Andra intressanta observationer är att invandrare inte bara inte behöver lära sig svenska, det är till och med förbjudet. Efter jul kommer tydligen lagen i Sverige att ändras så att kritik av invandring blir förbjudet... o.s.v.

Det hela verkar vara en ovanligt kackhändig översättning av en redan usel artikel som publicerades på Cristian Broadcasting Network i april i år. Den bygger i sin tur på utsagor från bland andra Ingrid Carlqvist från Dispatch International.

Jag gjorde misstaget att titta i kommentarerna till artikeln och ångrade mig genast! Naturligtvis är de fyllda av trams som varnar om invandring och "vad-var-det-vi-sa!"

* Det verkar som om artikeln tagits ner. Sparade ett screenshot här.

** Bortsett från det där att tredje världen är ett rätt förlegat begrepp.

Batteri eller superkondensator

Ok ursäkta för att det här är en rätt smal post. På senaste tiden har jag varit granskare för några artiklar om superkondensatorer (eller elektriska dubbelskiktskondensatorer (EDLC)). Det är inte riktigt mitt forskningsområde, men närliggande nog för att jag skall kunna granska artiklarna.

EDLC* och batterier har mycket gemensamt - de använder liknande material med stor yta, de är båda elektrokemiska celler. Men i stort har den fundamentala skillnaden mellan ett batteri och en kondensator varit att i ett batteri lagras energi genom elektrokemiska reaktioner (Faradaiska processer) medan i en kondensator lagras energin genom att det elektrokemiska dubbelskiktet laddas upp. Det är fortfarande den bilden man får om man söker på kondensatorer. Men med begreppet pseudokapacitans börjar gränsen suddas ut. I en pseudokapacitans får man energi ur electrokemiska reversibla processer. Så, är det då ett batteri eller en kondensator? Ok, man kan fortfarande ladda kondensatorn antingen positivt eller negativt. Ett batteri har en bestämd positiv pol och en negativ. Men ännu luddigare blir det med assymetriska kondensatorer där de båda elektroderna har olika egenskaper... Nu börjar det verkligen likna ett batteri.

Enlig någon form av definition skall en pseudokapacitans inte bygga på att kemiska bindningar skapas eller bryts, allt för att processen skall bli väldigt snabb, till skillnad från ett batteri som är långsammare men som har högre energitäthet. Men skillnaden blir mindre och mindre och nya hybridsystem försöker plocka det bästa ur de båda världarna.

Kondensatorer är intressanta att följa utvecklingen av. När jag gick i skolan hörde vi inte ett ord om superkondensatorer och Farad ansågs som en löjligt stor enhet. Nu kan man köpa en 10000F-kondensator på alibaba för ca 50$.

*Mer av mig om EDLC kan man läsa på den insomnade vetenskapsbloggen Under lagerbladet.

Vad får man forska om?

Igår laddade jag ner och lyssnade på Vetenskapsradions granskning av Andrea Rossis kall-fusionsmaskin och de svenska forskarnas inblandning i de testerna. Det är en fascinerande historia om en antagligen väldigt manipulativ person och ett antal forskare och journalister, som borde veta bättre, som villigt låter sig manipuleras. Man kan inte säga att någon kommer ur den granskningen helt oskadd. Sämst ser nog Hanno Essén, före detta ordförande i Vetenskap och folkbildning, och Mats Lewan, reporter på Ny Teknik, ut. Det är två personer som i egenskap av sina roller som ledare för ett skeptiskt sällskap* respektive teknikjournalist verkligen borde haft en mer skeptisk inställning.



Programserien var mycket välgjord, och tittade på flera aspekter av Rossifallet, även hans summa historia, men den som vill grotta in sig i detaljer kan läsa de svenska forskarnas artikel på arxiv och den utmärkta nedtagningen av Ericsson och Pomp.



Men, i del två av Vetenskapsradions granskning, som till stor del handlar om hur Rossis maskin testades på The Svedberg-labbet i Uppsala, tycker jag att reportern Marcus Hansson hamnar lite fel. Han pressar Gunnar Ingelman flera gånger om det verkligen är forskning som UU borde göra. Och jo, det tycker jag att det är. Forskare vid universitet och högskolor har stor frihet att forska om det som intresserar dem. Jag tycker inte att universitetet skall gå in och styra det. I det här fallet var det ju en eller flera forskare som tyckte att Rossis maskin var så intressant att de ville titta närmare på den. Det tycker jag inte är fel. I reporterns exempel med tidsmaskinen så skulle mitt svara vara att om han kan hitta en forskare som är villig att lägga ner sin tid på att undersöka den närmare så varsågod. Däremot så kan forskningsfinansiärerna styra vad deras pengar skall användas till. I det här fallet var ju det inget problem, eftersom det fanns en finansiär med i bilden. Så länge man är öppen men vem som finansierar forskningen och håller på de etiska reglerna så ser jag inget fel i att en forskare tar sig an en del udda projekt.** De flesta forskare har en (liten) mängd pengar som de kan lägga på (nästan) vad de vill. Vilka projekt de använder de pengarna till tycker jag att institutionen skall var försiktig med att blanda sig i.



Med det vill jag inte säga att hanteringen av Rossis maskin inte är märklig och uppseendeväckande. Det finns massor att kritisera i det här specifika fallet, men den allmänna principen om forskningsfrihet är inte en av de sakerna.

UPPDATERING 2014-06-03 Fann just Stephan Pomps bloggpost om samma program. Mycket läsvärt.





* Som även jag är medlem i.

** Det är ju egentligen samma sak med "bjudresan" till Italien. Om nu Rossi vill ha forskare som kommer och undersöker hans maskin är det väl inte mer än rimligt att han betalar för deras resa. Det hade varit konstigare om forskarna betalat sin resa själva, det var ju ändå ett uppdrag de fick i egenskap av forskare.

Svårt att rösta

Idag är vallokalerna öppna i EU-valet även här i Polen. Om man får tro ondersökningar så kommer kanske en tredjedel av de röstberättigade ta sig iväg till en lokal. Det beror till största delen på att EU-valet inte är särskilt intressant för de flesta, som man kunde höra i Daniel Allings reportage från Poznań för någon vecka sedan. Men det är också svårt för många att rösta. I Ekot sade man att i Sverige har 1,1 miljoner personer förtidsröstat. Här är det ingen alls. I Polen röstar man på valdagen, i den vallokal som finns där man är registrerad. Eftersom många polacker, särskilt studenter och tillfälliga arbetare, inte bor där de är registrerade behöver de åka hem, ofta till sina föräldrar, för att kunna delta i valet. Jag har minst två kollegor som inte röstar pga att de är registrerade långt från Warszawa och inte vill åka hem bara för att rösta. Ytterligare tre personer, inklusive fru mjn, missar valet för att de är borta på konferenser.

Man skulle tro att i ett land där valdeltagandet, framförallt i EU-valet, fallit dramatiskt över åren skulle försöka göra det lättare att rösta, men inte ännu. Kanske är jag bortskämd med att myndigheter i Sverige ofta försöker underlätta för folk - det är en utveckling som i Polen börjat ta babysteg, men som fortfarande har långt att gå. Svårigheterna att rösta är bara ett exempel på det.

"Kvinnan med skägg" och de fula trynena

Not the choice he wanted - Från Donatans FB-wall.

Concita Wursts vinst i Eurovision har fått många i Polen att visa sina fula trynen. Det är framförallt inom den katolska konservativa kretsen som svavlet osat. Bland dem har "genderideologin" blivit ett skällsord som innefattar allt som är fel med den dekadenta, fallna västvärlden där pojkar på dagis tvingas leka med dockor och sexualundervisningen i förskolan leder till pedofili, aborter och familjens undergång. Många ser nu Conchitas vinst som det slutgiltiga beviset på att västvärlden är på väg att gå under. I Rzeczpospolita citeras PiS talesperson Adam Hofman:

Conchita Wurst to symbol kierunku, w którym idzie Europa. Nasi europosłowie nie pozwolą, by w tym kierunku szła.
Conchita Wurst är en symbol för riktningen i vilken Europa är på väg. Våra MEPar kommer inte att tillåta det att gå åt det hållet.

I sann PiS-anda, att allt som är dåligt är regeringens fel, passar han också på att slänga in att premiärminister Donald Tusk är indirekt ansvarig för Conchitas seger.

I den ultrakatolika radiostationen Radio Maryja går man på samma tema. I en artikel med titeln Eurovision, genderisternas vision binder man samman Conchita, gender och LGBT till ett hot mot familjen och västvärldens framsteg, som bygger på antikens kultur och kristendomen. Man citerar förre premiärministern och PiS-ledaren Jarosław Kaczyński:

W Europie dzieją się rzeczy bardzo niepokojące, które wskazują na dekadencję, na schyłkowość Europy i my byśmy chcieli ten trąd odrzucić.
I Europa händer väldigt oroande saker som visar på dekadens, på Europas förfall, och vi skulle vilja avvisa den spetälskan.

Är han inte charmig, så säg.

Men inte bara tokkatolikerna visar sitt rätta jag. Även hos självutnämnt toleranta personer, som Polens representant Donatan*, visar sig det fula trynet om man skrapar lite på ytan. I ett inlägg på Facebook** skriver han om Eurovision bla:

Ja jestem w miarę tolerancyjny nie mam nic do gejów, lesbijek ( do nich szczególnie nic nie mam :)) transwestytów - każdy robi to co lubi i jest jaki chce być...ale przecież nie doprowadzajmy do sytuacji że hetero mają się wstydzić być sobą! :)
Jag är tämligen tolerant och har inget mot bögar, lesbiska (i synnerhet inget mot dem :) ) transvestiter - var och en för göra vad den gillar och vara hur den vill vara - men låt det inte komma till situationen att heteros skäms för att vara sig själva! :)

Många har naturligtvis också argumenterat mot intoleransen in otaliga pratprogram på TV och i media, men hätskheten i debatten har med all tydlighet visat att Polen ligger långt bakom när det gäller tolerans för det avvikande - i synnerhet i ämnen där kyrkan kan understödja de reaktionära krafterna.

* Vars nummer, tillsammans med Cleo, mest verkar gått ut på att visa "slaviskors" urringningar. Fruktansvärt pinsam intervju med Cleo på engelska här.
** Argh! Läste kommentarerna under inlägget och påmindes omedelbart om det här.

Heligare än påven

Förstasidan på Polens största tidning.

Idag kanoniserades två tidigare påvar, Johannes XXIII och Johannes Paulus II. Det som följer rapporteringen här i Polen kunde lätt missat den förstnämnda; allt handlar om den polske påven, den allmänt älskade Jan Paweł II.

I Sverige är det lätt att missa dagens tillgivelser - några enstaka artiklar i pressen, något inslag på tv-nyheterna. Många artiklar fokuserar även på de kritiska rösterna mot kanoniseringen, framförallt av JPII. Här i Polen är rapporteringen naturligtvis av en helt annan magnitud, hela veckan har kanoniseringen diskuterats i TV och press, Polens största tidning, Gazeta Wyborcza - som vanligen är ganska antikyrklig, har en specialutgåva om kanoniserinen, på TV har man direktsänt från Rom hela morgonen. Under veckan har ett otal filmer och serier om JPII visats och nyligen hade den tecknade barnfilmen Karol, który został świętym (Karol som blev helgon), premiär på bio.

Det är svårt för oss sekulariserade icke-katoliker att förstå hur stort det här är för så många (polska) katoliker. JPII var verkligen älskad av en majoritet av polackerna, även de som inte ser sig som särskilt religiösa. Visst finns det saker, mycket, att kritisera med JPIIs påvetid; hans oförsonliga syn på preventivmedel som bidrog till att förvärra AIDS-epidemin i Afrika; hans konservatism, i kontrast mot den mer liberale Johannes XXIII; att han inte gjorde något åt övergreppen mot barn inom kyrkan; hans svaghet för Fidel Castro; att han bara har ett och inte två mirakel... och säkert mer. Men det är inte därför han kanoniserats. Det är för att han som ingen påve tidigare reste runt och träffade människor i hela världen. Att han såg till att Vatikanen blev en global angelägenhet och inte en italiensk. Men inte minst också för hans roll i kommunismens fall. Detta är naturligtvis inte de officiella anledningarna till kanoniseringen, men i det här fallet visar kyrkan att den också böjer sig för opinionen. Det var omöjligt att ignorera de hundratusentals, om inte miljoner, troende som krävde "santo subito" - "helgon nu"!

Det är nog också svårt för oss svenskar att förstå vilken ställning JPII hade... har... i Polen. Han är i allra högsta grad närvarande som en fixstjärna mot vilken andras insatser mäts. När han besökte Polen kom miljoner polacker till mässor och möten. Säkerhetstjänsten SB uppskattade att under pilgrimsresan 1983, mitt under undantagstillstånden, deltog 7 miljoner polacker i möten med påven. Det är nästan en femtedel av befolkningen. I nästan varje stad i Polen fanns en Aleja eller Ulica Jana Pawła II redan när han fortfarande var i livet. När presidenten, Bronisław Komorowski, kallar JPII för frihetspåven är det precis vad många minns. Påven som hjälpte dem ur Sovjetunionens grepp. Men man minns med sympati även den man som svårt härjad av Parkinsons ändå kämpade in i det sista för att uppfylla sina plikter och fortsätta sina resor. Visst delar många kritiken av honom. Men den väger ändå lätt jämfört med hans förtjänster.

En kortfattad historik över nästan allting

Var ute och åkte tåg för ett tag sedan och började läsa Bill Brysons A Short History of Nearly Everything, för att det var den enda boken jag hade i telefonen. Brysons bok har hyllats av kritiker och vunnit det prestigefyllda Aventispriset från Royal Society för bästa populärvetenskapliga bok. Det är en mycket amibtiös bok, att förklara allt... nästan... Med egna ord skriver Bryson i inledningen: ​

...I was on a long flight across the Pa­cif­ic, star­ing idly out the win­dow at moon­lit ocean, when it oc­curred to me with a cer­tain un­com­fort­able force­ful­ness that I didn’t know the first thing about the on­ly plan­et I was ev­er go­ing to live on. [...] I didn’t know what a pro­ton was, or a pro­tein, didn’t know a quark from a quasar, didn’t un­der­stand how ge­ol­ogists could look at a lay­er of rock on a canyon wall and tell you how old it was, didn’t know any­thing re­al­ly. I be­came gripped by a qui­et, un­wont­ed urge to know a lit­tle about these mat­ters and to un­der­stand how peo­ple fig­ured them out. That to me re­mained the great­est of all amaze­ments-​how sci­en­tists work things out. How does any­body­ know how much the Earth weighs or how old its rocks are or what re­al­ly is way down there in the cen­ter? How can they know how and when the uni­verse start­ed and what it was like when it did? How do they know what goes on in­side an atom? And how, come to that-​or per­haps above all-​can sci­en­tists so of­ten seem to know near­ly ev­ery­thing but then still can’t pre­dict an earth­quake or even tell us whether we should take an um­brel­la with us to the races next Wednes­day?

Just den delen - diskussionen om hur vet vi saker - var det som fick mig att läsa boken. Tyvärr är det ganska lite om just det in Short History. Bryson älskar lustiga historier, och inget är mer lockande än hur excentriska forskare var förr. Nästan varje ny upptäckt som diskuteras inleds med ett porträtt av den eller de galna forskare som gjorde den. Det blir lite tröttsamt i längden, och en del av porträtten är ordentligt tillspetsade.

Bryson skriver underhållande, även om hans stil inte är i min smak, och jag är säker på att Short history lockat många Bryson-fans att läsa om vetenskap som annars inte gjort det. Boken innehåller en hel del mindre felaktigheter (t.ex de här), men ändå inte så många som man kunnat tro. Vad jag tycker mindre om är den lite hånande tonen i beskrivningarna av tidigare erors teorier, eller brister på teorier. Bryson verkar inte alls bry sig om att en hel del av den okunskapen berodde på att vetenskaliga framsteg både följer och leder teknisk utveckling. Många undersökningar var helt enkelt inte tekniskt möjliga tidigare.

En kortfattad historik... är framförallt en underhållande översiktsbild. Det är utmärkt till att locka in läsare populärvetenskap. Man måste bara vara medveten om att Bryson är ute efter att underhålla lika mycket som att undervisa. Han skruvar till historier, överdriver hur mycket vi inte vet, överdriver hur mycket vi vet i andra fall och tar vissa friheter i att skapa en bra historia. Man skall inte leta förklaringar i En kortfattad historik... utan inspiration till fortsatt lärande. Då är den utmärkt.

Stockphotos...

Vad är det med folk som vill verka "vetenskapliga" och det där med att kludda kemi (eller ekvationer) på glasvägg? Ni har säkert sett tusen varianter av stockbilden på en person i labbrock som ritar någon kemi på en glasvägg framför sig.

Bilden ovan var på omslaget till en klämmig brochyr om programmet "SME Instrument Horyzont 2020" som skall hjälpa att finansiera samarbete mellan akademin och SMEs. Men om den nu är riktad till forskare (och det är den) varför då inte ta en bild som faktiskt visar forskning, såsom det faktiskt går till och inte en tramsfantasi av vad en "forskare" är?
För det första: Det är skitsvårt att läsa text skriven på glasvägg. Allt i bakgrunden stör... för att inte tala om text och strukturformler som hänger fritt i luften.
För det andra: Vad är det för jättestora organometalliska molekyler på bilden? Med massa kadmium av alla ämnen.
För det tredje: Vad fan är Ew? Och Yn?

Min tanke när jag ser den här och likande bilder är bara att det är material skriven av någon som inte har en aning om vad hen skriver om. Det måste finnas hundratals andra bilder att välja bland... den här börjar bli lite trött nu!

UPPDATERING: Och varför läser hon spegelvänt.

Patenttrams

För ungefär tre år sedan skickade vi in en patentansökan från vår forskargrupp. Ansökan handlade om en ny typ av elektrod för att binda enzym till en yta (publicerat här), men det är egentligen inte så viktigt. Anledningen till ansökan var inte att vi ville kommersialisera idén, eller att vi ens trodde att den hade någon kommersiell potential. Anledningen var att regeringen vill satsa på innovation och därför räknar patent som meriterande när man ansöker om forskningsmedel. Så, vi valde att söka patent på vår "uppfinning". Jag har skrivit förr om vad jag tycker om den typen av patenthets.

Nåväl, så nu har vi alltså en ansökan om patent på en "uppfinning" utan särskilt värde, men ändå en nyhet. Vad händer.... först ingenting på mycket länge. Sedan kommer ett omdöme där vi uppmanas svara på hur vår uppfinning skiljer sig från några andra, till synes liknande system, som handläggaren hittat. Detta görs. Sedan, igen, ingenting. Så i veckan fick vi nytt omdöme - avslag. Två bifogade dokument sägs visa att vår "uppfinning" redan är känd. I en artikel har någon använt ITO-partiklar som material på elektroder. I ett amerikanskt patent har någon använt enzymer i en sensor. That's it! Alltså, någon har använt ett liknande material i ett annat syfte och någon har använt enzymer för sensorer... Med den generösa tolkningen skulle nog allt vid det här laget vara uppfunnet. Nästan alla material har använts för något... Vi blev tillsagda att abbans snabbt komma in med en förklaring om vi ville att vår ansökan skulle bedömas igen. Jag undrar om det verkligen är värt tiden.

Vi har alltså här ett exempel på dubbelt trams. För det första att vi ens försöker söka patent på något vi inte är alls intresserade av att kommersialisera. För att någon fått för sig att många patentansökningar är ett mått på kreativitet. Det kanske det är - den klassiska polska formen av kreativitet som finslipades under kommunistsystemet; den att alltid försöka böja och kringgå regler, hitta kryphål och utnyttja luckor. Knappast den form av kreativitet som man vill framhäva. För det andra så är patentansökan bedömd av någon som absolut inte förstått ämnet. Någon som skrivit in några söktermer i google och fått fram resultat som ytligt kan verka relaterade.

Är det konstigt att min syn på patent är ganska mörk. För något som sägs vara av så avgörande vikt för ett lands ekonomiska framtid verkar det ligga rätt mycket godtycklighet bakom.

Sista gången klättring i Tatra?

Titeln lät väl mer dramatisk än nödvändigt - jag tänker inte sluta att åka till bergen. Det jag skall sluta med är att åka dit för att klättra långa leder. Tre gånger har jag varit iväg nu... Ingen gång har det gått precis enligt planerna. Första gången var det sådan dimma att vi inte ens hittade leden. Andra gången, i somras, var jag i Slovakien med en ukrainsk kollega och klättrade en 450m hög vägg. För mig var det första riktiga klättringen på större vägg, så min något mer erfarne partner ledde och jag gick som andreman. Leden var ganska enkel, men vi klättrade för långsamt och tvingades att övernatta på toppen. Det var fint väder men temperaturen sjönk ändå till 5 grader och i bara windstopper blev det en kylig natt. Aldrig har soluppgången varit vackrare.

Förra helgen så var det då dags igen. Denna gång mixedklättringspremiär och jag var återigen andreman bakom Żenia*. Leden var Filar Świnica. Det borde varit en enkel led, men sent på säsongen var snöläget rätt dåligt och det blev lite jobbigare än vi räknat med. Den här gången slapp vi övernatta på toppen, men nedgång i mörker blev det i alla fall.

Fina utsikter och härliga upplevelser till trots så är jag nog för feg för de här långa lederna. Jag tradklättrar gärna, och mixedklättring var kul om än svårt. Men jag vill ha en nödutgång. Några få replängder... om man inte tycker att det går bra kan man fira sig ner och gå hem och ta en öl!

Den här väggen klättrade vi i Slovakien. Leden går längs mittsprickan snett upp mot vänster och följer sedan rampen.

På väg upp.

Ful repkorsning

Den efterlängtade soluppgången!

MJN på approach mot Świnica. Foto: Żenia

MJN kämpar med isyxan. Det är brantare än vad bilden visar. Foto: Żenia

Utsikt halvvägs. Kasprowy wierch ligger gömd i molnen. Foto: Żenia

Perfekt väder dock. Soligt, någon minus. Świnica är toppen till vänster om passet till höger i bild.

Tatry från Zakopane. I byn var det redan vår och snöfritt. Foto: Żenia

Świnica från Zakopane. Leden går längs kanten som delar den soliga och skuggiga sidan av berget. Foto: Żenia

.

* En intressant bonus var att Żenia är ryskspråkig från östra Ukraina och trodde benhårt på den putinska propagandan om den nya facistiska regeringen, hoten mot ryssarna osv. Vi undvek snabbt det ämnet.

Var publicera?

Where to publish? Det var titeln på ett mail vi fick av vår institutionsledning. Polska vetenskapsministeriet har en lista där de poängsätter vetenskapliga tidskrifter, http://www.czasopismapunktowane.pl/. Tidskrifter med mindre än 35 poäng räknas inte med när pengar skall fördelas till de olika vetenskapsinstituten. Vi uppmanas därför att inte publicera i sådana tidskrifter. Helst skall vi försöka på dem med 40 poäng eller mer. Lite sympatiskt är i alla fall att listan har ett max på 50 poäng och att ganska många tidskrifter når detta tak, så IF-hysterin är inte såååå total.

Därtill är IF inte vara den enda faktorn bakom poängen. Tex har Lab on a chip (IF=5.7) 40 poäng, medan Electrochemistry Communications (IF=4.4) 45 poäng. Det spelar roll var tidskriften är rankad inom sitt fält. EC är en topp-tidskrift inom elektrokemi, medan LoC är en allmän tidskrift och därmed har mer konkurrens. Rättvist... jag vet inte...

Vad gäller systemet som sådant så kan man ju jämföra det med det kinesiska systemet med publiceringsbonusar. Det här är ju i princip samma sak, bara mindre direkt. Som vår chef uttryckte det

Our future (read our budget, size of our groups and our salaries) depends very strongly on the evaluation

Jag kan inte säga att jag tycker om systemet, men jag är, som "ung" forskare, knappast i positionen att förändra det. Vill jag ha kvar min finansiering så gäller det att spela med. Men det är i alla fall ett plus om vi känner till reglerna.

Mer tankar om Open Access

Graffiti på dörr på UCL. Foto: Alice Bell

I dagarna har SvD publicerat en Brännpunkt av Piratpartiet och en ledare av Sanna Rayman som båda slår ett slag för att offentligt finansierad vetenskap skall göras tillgänglig för alla via open access. Att skattebetalarna som redan betalat för forskningen igen skall betala för att tillgängliggöra sig den är naturligtvis inte helt logiskt att förstå. Att många forskare inte heller har access till tidskrifter gör också vetenskapen mer stängd och elitistisk. Därav open access-rörelsen. Jag tycker det är en utmärkt idé. Tyvärr publicerar jag mestadels bakom paywalls i traditionella tidskrifter för att jag inte har pengar till OA-avgifterna, men jag gör de artiklar där jag är "corresponding author" tillgängliga gratis via min lista med publikationer och på diverse portaler som ResearchGate. Så, OA är något bra!

Men, innan man hastigt beslutar om att "all forskning som produceras av skattemedel också ska bli tillgänglig för skattebetalarna", som Anton Nordenfur skriver, så bör man tänka efter vad man menar och vilka konsekvenserna blir. Jag kommenterade detta 2010 när Piratpartiet publicerade sitt valmanifest, och mycket av det jag skrev då gäller fortfarande. Bland annat är det frågan om vilken modell som skall gälla för OA.

Är "green OA" nog? Vad borde gälla om karenstid? Vem skall stå för kostnaderna? Det är inte gratis att hålla igång ett fungerande arkiv, att editera, peer review, o.s.v. Skall privata aktörer få finnas eller är det ett statligt arXiv som eftersöks?

Att betala för publicering gör att incentivet för att acceptera vilket skräp som helst blir stort. Det här är ett argument som är intimt förbundet med peer review-systemets framtid. I många uppmärksammade fall har det visat sig att peer review fungerar ganska dåligt, men är vi beredda att kasta ut den modellen?

Frågan om hur och var (och kanske om) forskning skall offentligöras hänger ihop med många andra aktuella frågor. Som peer review, som nämndes ovan. Som frågan om hur forskning rankas. Som frågan om vem som upptäckte något först? (Kommer vi få se nya Newton-Leibnizfejder?) Osv...

Jag vill med detta inlägg inte säga att vi inte bör införa krav på publicering av offentligt finansierad forskning, bara att det är en komplicerad fråga och att den som ställer sådana krav också bör tänka igenom alternativen innan. Har PP gjort det?

Slarvig analys

För dem som arbetar med sensorer är dataanalys något av det viktigaste som finns. Tyvärr verkar de flesta inte veta det. Efter en sejour in bland kemiska sensorer har jag upptäckt att analys tyvärr ofta är både slentrianmässig och önsketänkande. Kalibreringskurvor är i princip alltid linjära, även när det passar sådär till datapunkterna.
Det är i det närmaste standard att se en beräknad detektionsgräns (ofta slaviskt definierad så att signal/brus-kvoten är högre än tre) 10 eller 100 gånger lägre än den lägsta faktiskt mätta analytkoncentrationen.
Kemister skulle, i allmänhet, behöva en dos kunskap om statistik. Jag är långt ifrån en expert på statistisk analys, men för många inom kemin verkar en linjär fit och r²>0.95 (typ) vara ett tillräckligt kriterium i alla lägen...
Ytterligare en gång tvingas man uppmana folk att ta publicerad forskning med en nypa salt, och att titta noga på om datan verkligen stödjer slutsatserna.

Denna rant är motiverad av ett manuskript som jag just reviewade - ett som du inte kommer att se i tryck om de följer min rekommendation.

Mpemba paradoxen löst - eller?

Över hela internet (I fucking love science, Daily Mail, Gizmodo, ...) har man kunnat läsa om hur forskare från NTU i Singapore löst mysteriet med att varmt vatten ibland fryser snabbare än kallt. Effekten kallas Mpemba-effekten efter en student från Tanzania som publicerade en artikel om det 1979*. Men trots mycket uppmärksamhet har man inte kunnat enats om en förklaring. En anledning är att effekten inte alltid är reproducerbar och att det finns många möjliga parametrar som spelar in, som konvektion, upplösta gaser m.m.

Det som nu fått internet att gå i spinn är en artikel på arXiv, dvs ett pre-print. Den är inte peer-reviewad och enligt min mening borde den inte publiceras i nuvarnade form. Utan att gå in på detaljer (de kan ni hitta på andra ställen) så innehåller artikeln en förklaring som menar att energi lagras i vattnets kovalenta O-H bindning. Ju mer energi bindningen har desto styvare är den och desto långsammare relaxerar den.

Kanske är det så... Jag är ingen expert i molelylärkemi (och det är inte de som skriver tvärsäkra nyhetsartiklar heller) men efter att ha läst artikeln är jag inte alls övertygad. Artikeln är uselt skriven. Författarna anpassar en exponentiell kurva till avkylningen, ansätter handviftande en relaxationstid och en bindningsutvidgning... och ... (a miracle occurs) ... problemet är löst.

Jag säger inte att lösningen är fel. Jag säger bara att den här artikeln, på sättet den nu är skriven, inte visar att forskarna löst problemet... alls!

Moralen, som alltid, är att akta sig för "science by press-release" och försöka att kolla upp originalartikeln.

* E.B. Mpemba and D.G. Osborne, Cool? Phys. Educ. 14, 410-413 (1979). (Älskar titeln!)

Säger din historia något om din framtid?

Mitt h-index kommer att sluta någonstans runt 30 om Acuna har rätt.

Idag fick jag en intressant press-release skickad till mig* från Aalto-universitetet i Helsingfors om bibliografiska data och vad de säger om din framtida karriär. Hela poängen med att ranka forskare är ju att i en värld med begränsade resurser måste man på något sätt bestämma hur dessa skall fördelas. Lockelsen med bibliografiska data är två: först och främst är det ett enkelt nummer. Om någon har 11 och en annan 63 på en skala är det lättare att jämföra dem än i en lång granskande text. Den andra grundstenen är att bibligrafiska data säger något om din framtid! Man vill kunna titta på din poäng idag och kunna säga något om hur produktiv du blir imorgon.

Ett särskilt nummer som fått mycket uppmärksamhet de senaste åren är h-indexet, eller Hirsch-faktorn, som introducerades av Jorge Hirsch år 2005**. Hirsch definierar sitt index som

A scientist has index h if h of his/her N_p papers have at least h citations each, and the other (N_p − h) papers have no more than h citations each.

Alltså, många artiklar med många citeringar = högt h. Det är ganska allmänt accepterat att ett högt h-index är en god indikation på att en person är en framstående forskare. De allra främsta fysikerna (värdena varierar kraftigt med vetenskapsfält) har ett h-index strax över hundra. Indexet var tänkt för att ge en indikation om hur framstående en forskare är.

Based on his calculations, Hirsch suggests that, for physicists, a value for h of about 12 might be a useful guideline for tenure decisions at major research universities. A value of about 18 could mean a full professorship, 15–20 could mean a fellowship in the American Physical Society, and 45 or higher could mean membership in the National Academy of Sciences.

En kritik som riktas mot användandet av h-indexet som prediktor är att det enbart handlar om vad du redan gjort, men beslutet att ge dig en tjänst, eller ett stipendium e.dyl. måste ju baseras på hur du kommer att utvecklas i framtiden. Så frågan är: Säger ditt nuvarande h-index något om hur lyckad din framtida karriär blir?

En artikel i Nature [1] från förra året verkar ge stöd åt argumentet att en enkel modell baserad på bibliografiska data kan ge ganska god förutsägelse om framtida prestationer. Baserat på dagens h-index och några andra lättåtkomliga parametrar visade Daniel Acuna och kollegor att de kunde förutsäga framtida h-värden med ganska god säkerhet (R²=0.67). Så det kanske inte är orimligt att använda h för i alla fall en första utsållning vid tjänstetillsättningar och liknande.

Icke, säger Professor Santo Fortunato och hans medarbetare i en ny, statistiskt tung, men läsvärd artikel i Scientific Reports [2]. Istället bygger den höga determinationskoefficienten på en falsk korrelation i och med att h aldrig kan sjunka. Man konstuerar slumpmässiga karriärer och visar att förutsägelserna för dessa också har hög korrelation med nuvarande h. Alltså har modeller baserade på h-värdet en väldigt låg potenital för att kunna plocka ut framtida framstående forskare. Men, de finska forskarna går inte så långt som att döma ut förutsägelsemodeller helt och hållet.

...our effort to examine the correlation between the impact of a scientist's past papers and future papers shows there may be a relationship to be discovered, but doing so will require a highly sensitive and powerful approach.

För oss som ofta kritiserar överdrivet fokus på bibligrafiska data är det skönt att se att vi har en viktig poäng.*** Men samtidigt är det naturligtvis viktigt att inse att en rankning av forskare är nödvändig ibland, hur illa man än kan tycka om det. Om nu ren bibligrafisk bedömning inte håller måttet, och en djupare, individuell granskning av varje forskare är omöjlig, om inte annat av ekonomiska skäl. Var hamnar vi då? Jag vet inte svaret, men här ser vi att det allt populärare sökandet efter enkla lösningar inte leder oss rätt.


* Varför jag får en press-release skickad till mig har jag ingen aning om!
** Är det inte längre sedan? Det känns som om det alltid funnits, tyckte jag. Å andra sidan är ju 2005 typ början av min karriär, så på så vis har det alltid funnits.
*** Detta helt bortsett från att ensidigt fokus på forskningsresultat kanske inte är det bästa urvalskriteriet för undervisnings- eller handledningstunga universitetstjänster.
 
[1] D. E. Acuna, S. Allesina och K. P. Kording, Future impact: Predicting scientific success, Nature 489, 201–202. (länk - bakom paywall) 
[2] O. Penner, R. K. Pan, A. M. Petersen, K. Kaski och S. Fortunato, On the Predictability of Future Impact in Science, Science Reports 3, 3045. (Open access)

En polsk tragedi blir till fars

Tragedin är flygkrashen i Smolensk den 10 april 2010 då Polens president och 95 andra omkom. Farsen är det som nu händer i Anotoni Macierewicz kommission som utreder olyckan, separat från den officiella kommissionen. Jarosław Kaczyński, tvillingbror till den döde presidenten, har aldrig accepterat den officiella teorin om olyckan, utan är övertygad om att det var ett attentat. Alltså tillsatte PiS en kommission ledd av Macierewicz som skall undersöka frågan, oberoende av den officiella utredningen.

Macierewicz är i tidningarna nästan varje vecka med nya resultat som visar på hur den officiella versionen inte stämmer. Berättelserna blir mer och mer absurda: Man har hävdat att tre personer överlevt kraschen och att dessa sköts av säkerhetstjänst på plats. Man hade experter som visade att björken som vingen slog i inte skulle kunna förstöra ett flygplan... En av "experterna" baserade sin expertis, enligt egen utsago, på att han ofta varit passagerare i flygplan och då observerat hur motorer och vingar arbetar. Det senaste är att en professor från USA, Chris Cieszewski, hävdar att enligt satellitfoton skall björken varit fälld redan 5 dagar innan olyckan. Varje gång har dessa teorier snabbt motbevisas, men till ingen nytta.

Det är en konspirationsteori av typiskt snitt; man riktar in sig på små detaljer, och varje liten avvikelse sägs välta omkull hela den officiella teorin. Men inga bevis mot den egna framlagda hypotesen accepteras. Självklart finns det numera många webbsidor dedikerade till Smolenskkonspirationen, en del på engelska som på "nyhetssajten" Freepl.info.

I december skall den officiella polska kommissionen lägga fram sina resultat. Jag tror inte att mycket kommer att ändras av det.

Märkliga incitament - ranking av forskningsinstitutioner

I slutet av september presenterades rankingen av Polens alla forskningsinstitutioner. Av de 963 institutionerna fick 37 det högsta betyget, A+, och kallades av forsknings- och utbildningsminister Barbara Kudrycka för "eliten, Polens visitkort i världen." Vilken ranking institutionerna får är mycket viktigt, eftersom tilldelningen av forskningsmedel från staten till stor del kommer att baseras på rankingen. Mitt institut hamnade just utanför de 37 - av lite oklara skäl.

Rankingen baseras till stor del på bibliografiska data (vilket jag ofta uttryckt skepsis mot) där varje institution får en egen Hirsch-faktor. Denna modifieras på olika sätt för att få fram olika mätvärden där. Sedan jämför man hur mycket som olika institutioner citeras*. Därtill jämförs Polska vetenskapsakademiens (PAN) institut och universitetsinstitutionerna separat. Listan för Hirschvärden för PAN-instituten (bilden till vänster) toppas av Institutet för fysik. Min arbetsplats ligger fyra på listan.

Exakt vilka regler som gäller för den officiella rankingen från Kommitten för utvärdering av vetenskapliga institut är lite oklart, men åtminståne ett är klart - det är inte en helt transparent affär. Vår direktör har försökt ta reda på vad som gäller och inte lyckats. Bland annat så är den bibliografiska rankingen beroend av antalet anställda. Vi drabbas av det eftersom vi har ovanligt många anställda doktorander. Det har fått till följd att vår ledning nu överväger att anställa färre doktorander och låta fler gå på stipendium. Alltså precis tvärt emot utvecklingen i resten av Europa. Och ett mycket oönskat alternativ.

Jag läste i Tidningen Curie att man i Sverige vill införa en form av peer-review system för att bedöma forskningskvalitet hos lärosätena. Det är så klart mycket bättre än en ren bibliografisk bedömning, men det finns risker även där. Granskningen kommer att behöva vara åtminstone till del hemlig. Ett av de bedömningkriterier där vårt institut fick lågt betyg var "övriga effekter av det vetenskapliga arbetet". Det är oklart vad som menas med det. Med reservation för att det är uppgifter från en irriterad chef för ett institut som petades ur topplistan så ryktas det om att det finns en ganska stark korrelation mellan institutionerna på A+-listan och kommittemedlemmarnas hemmainstitutioner. Det kan ju vara oskyldigt - man väljer medlemmar bland de främsta forskarna. Men, vem vet...

På något sätt måste en ranking göras, för medlen att fördela är begränsade. Och hur man än gör kommer det att finnas vinnare och förlorare. Det minsta man kan kräva är att processen skall var så öppen som möjligt. Och att den inte skall leda till taktikspel med studenters liv.

* Att det är idiotiskt att ens försöka jämföra citeringstal mellan vetenskapsfält är ytterligare ett argument mot bibliografihetsen.

Är forskarvärlden trasig?

The Economist slår upp stort på omslaget den här veckan om "Hur vetenskap går fel". Det handlar om hur publicerade studier inte kan upprepas. Inte bara i det bottenträsk av tidskrifter som Bohannon nyligen "avslöjade" hade problem med peer review. Nej, det här gäller även, eller kanske i högsta grad, topptidskrifter som Nature och Science.

Artiklarna i The Economist, som är läsvärda, menar att den vetenskapliga processen i sig är trasig. Istället för att publicerade resultat upprepas och dåliga dras tillbaka ligger en stor mängd dåliga resultat kvar och slösar bort tid och pengar när de tas för sanna.

Problemen är två som The Economist ser det. För det första fungerar peer review dåligt och för det andra är det är få som arbetar med replikering av experiment och att det är svårt att göer även i goda fall. En lösning, menar man, vore att fler forskare arbetade med att reproducera publicerade resultat. Ett annat att även negativa resultat publiceras.

Det är ett problem att så mycket dåliga artiklar publiceras och att tid och kraft läggs ner på att försöka använda de resultaten. Men det är knappast ett okänt problem som överraskar forskare. Snarare är det så att de flesta som själva forskar är ganska cyniska och tar rapporter med både en och två nypor salt. (Och pressnotiser om forskning med en hel tunna!) Artiklarna i Economist är nog mer riktade till de som inte själva forskar och inte ser "bakom scenen". Därmed inte sagt att systemet vi har är perfekt, eller kanske ens godtagbart. Men man måste vara väldigt försiktig med stora förändringar så man inte kastar ut barnet med badvattnet. Som inom alla andra områden gäller det att vara misstänksam mot dem som kommer med enkla lösningar på svåra problem.

Om det är något som är pådrivande i den onda utvecklingen är det fokuseringen på bibliometriska data när det handlar om att fördela forskingsmedel o.dyl. Mot detta står den pågående trenden med alternativa kanaler för diskussion om forskning, som bloggar, arXiv, twitter. En underlättande faktor vore om det blev lättare att kommentera publicerad forskning. Ett försök till det finns till exempel på PubPeer, men än så länge är antalet användare begränsat, och som alltid på internet är tonen ofta onödigt hård, vilket gör det mindre angeläget för författare att faktiskt vilja delta i diskussionen. Men än mer angeläget vore att kommentarerna var synliga i anslutning till artikeln. Annars är det väldigt svårt att veta vilka artiklar som har kommentarer.

I kort är The Economists artikel en bra påminnelse om att allt inte står rätt till i forskarvärlden. Men så chockerande att det slås upp på omslaget är det knappast.

Folkomröstning i Warszawa

Idag är det folkomröstning i Warszawa - ett stort slöseri med tid och pengar. Målet med omröstningen är att kasta ut borgmästaren Hanna Gronkiewicz-Waltz innan hennes mandatperiod är över. Bakom omröstningen står Warszawska Wspólnota Samorządowa (Warszawas lokalstyresunion) som är en "självständig" organisation. I verkligheten är det ytterligare ett av PiS försök att sabotera för PO (även om omröstningen stöddes även av Ruch Palikota (som sedan förra veckan bytt namn till Twój Ruch)).

Man vill kasta ut HGW för att man inte är nöjda med hennes politik för huvudstaden. Man pekar på utbyggnaden av lokaltrafiken som går för långsamt; att stora delar av staden är igenkorkad av trafik; att sjukhusen har stora skulder... osv. Det är saker som borde diskuteras inför valet till borgmästare nästa år, och inte i en meningslös omröstning.

För att omröstningen skall vara giltig krävs att 60% av antalet röster i borgmästarvalet deltar. 2010 röstade 649 049 personer. Det krävs alltså att 389 430 personer deltar i folkomröstningen för att den skall vara giltig och att en majoritet röstar mot HGW. Borgmästaren och PO har satsat på en taktik där de uppmanar folk att stanna hemma och inte delta i "det politiska spektaklet". Det är en riskfylld strategi, lite som en offsidefälla - om det fungerar är det utmärkt men om det misslyckas är det nästan öppet mål. En stor majoritet av de som avser rösta tänker rösta för att avsätta HGW. Vi får se i kväll hur det går med deltagandet. Från i går kväll tills när vallokalerna stänger råder förbud mot opinionsrapporter, men innan dess visade rapporterna att det var tight kring gränsen.

Det ironiska, som ännu mer gör omröstningen meningslös, är att opinionsundersökningar visar att om det vore val så skulle HGW vinna ytterligare en mandatperiod i Warszawas borgmästarpalats.

Att få verktygen att dansa

I can see you! Ett lusöga i elektronmikroskop.
Eye of a louse. Picture: Martin Jönsson-Niedziolka

Svepelektronmikroskop (SEM) tillhör standardutrustningen på många forskningsinstitutioner idag. I och med att instrumenten har blivit allt mer automatiserade har antalet potentiella användare ökat dramatiskt. Numera kan en ovan användare ta helt ok bilder av enkla prover efter bara några timmars träning. SEM ses därför som en "enkel" teknik, inte så olik vanlig ljusmikroskopi*.

Situationen var helt annan bara för 10-15 år sedan. Då gjordes de flesta inställningarna manuellt, ofta med mikrometerskruvar direkt på elektronkanonen. Ofta kunde det ta en erfaren användare en halvtimme att över huvud taget få fram någon som helst bild. Att slänga in ett prov och tio minuter senare gå därifrån med ett gäng bilder i 500k förstoring var inte att tänka på.

Den här veckan befinner jag mig hos FEI i Eindhoven för en avancerad kurs i användande av mikroskopet vi köpt till institutet. Jag har sett mig som en hyfsat erfaren användare - långt ifrån specialist, men inte en nybörjare - men det är en fröjd att se hur kursledaren får sitt instrument att dansa. Vi får mängder av tips och tricks som gör det möjligt att ta bilder vi tidigare trodde att vårt instrument inte klarade av.

Demokratiseringen av teknologier är nästan till fullo av godo, men det finns åtminstone två nackdelar. Den första är att publikationer idag är fulla av medelmåttiga till usla SEM-bilder (eller AFM, Fluorescens, etc) på samma sätt som digitalkameran (och framförallt mobilkameran) fick oss att drunkna i usla foton på folks husdjur/barn/frukostar. Den andra nackdelen, och den som är tristare, är att den allmänna tillgången gör att vi tappar respekten för hantverket. Vi ser oss alla som experter och glömmer de verkliga experterna. Veckans kurs är en påminnelse att det finns ett steg bortom peka-klicka-kameran. Det är härligt att se FEIs specialist hantera sitt mikroskop på samma sätt som det är att se en skicklig fotograf eller målare.

All respekt till dem som verkligen får sina verktyg att dansa.

* Jämförelsen är passande på mer än ett sätt. Den som någon gång arbetat med ett avancerat ljusmikroskop i händerna på en kunnig operator vet vilka möjligheter som finns, och vilket kunnande och erfarenhet som krävs för att locka fram dem. Det är ljusår från skolans tubmikroskop.

En ömtålig förbindelse

Photo by Beige Alert.

Ädelgaserna är, som namnet antyder, extremt obenägna att reagera med några andra ämnen. Länge sågs det till och med som en kemisk princip att de var helt inerta. Det beror på att alla deras elektronskal är helt fyllda, vilket gör det extremt svårt - närapå omöjligt - att få dem att vare sig ta emot en ge bort en elektron. Först 1962, över 60 år efter de första ädelgaserna isolerats, lyckades Neil Bartlett vid University of British Columbia i Vancouver med konststycket att få xenon att reagera med det oerhört starka oxideringsmedlet platinahexaflourid (PtF₆) och bilda ett salt av xenonhexafluorplatinat.
Idag har runt hundra olika ädelgasföreningar framställts. De allra flesta flesta med just xenon som är den tyngsta av de stabila ädelgaserna och därmed den mest reaktiva av dem.

Ju mindre atomerna är, desto hårdare håller de fast i sina elektroner, och ju svårare är det att få de att reagera med något. För neon har inga stabila föreningar lyckats identifieras ens teoretiskt. Helium har en ytterst svagt bunden dimer (He₂) som lyckades mätas indirekt 1966, och till och med det är ifrågasatt. Men i PRL i veckan publicerades en artikel där forskare vid University of Nevada at Reno lyckats tillverka LiHe genom att kollidera litiumatomer med ett heliumgasmoln i vakuum vid en temperatur runt 4 K. I den stabila miljö lyckades de inte bara tillverka LiHe, utan också undersöka det spektroskopiskt. Man bestämde bindningenergin för molekylen till löjligt lilla 6 mK (ca 0,05 J/mol för kemister, och nej, jag har inte glömt ett k).

Det måste vara något av den mest delikata omfamningen man kan tänka sig. Typiska bindningsenergier ligger runt några hundra kJ/mol dvs ca 10000 gånger starkare är hos LiHe. Det gäller att vara försiktig om man skall kunna göra experiment med sådana molekyler.

Källor:

• Spectroscopic Detection of the LiHe Molecule, Naima Tariq, Nada Al Taisan, Vijay Singh, and Jonathan D. Weinstein, Phys. Rev. Lett. 110, 153201 (2013) (gratis pdf)
• A Fragile Union Between Li and He Atoms, Bretislav Friedrich, Physics 6, 42.
• Neil Bartlett and Reactive Noble Gases - ACS International Historic Chemical Landmark.
• Impossible chemistry: Forcing noble gases to work, Philip Ball - New Scientist.

"Det progressiva Polen"

I söndags sändes, med ovanligt god timing, i Godmorgon, världen! ett reportage av Daniel Alling om det "Progressiva Polens nya ansikten". Det handlade om sejm-ledamöterna Robert Biedroń och Anna Grodzka, öppet homo- respektive transsexuella. I reportaget säger Biedroń att han ute i samhället inte får höra så mycket antihomosexuella påhopp som i kammaren. Polackerna är mer progressiva än deras representanter.

Vad som inte nämndes i reportaget är det klavertramp den förre presidenten och frihetshjälten Lech Wałęsa gjorde i en intervju* i fredags. Wałęsa uttryckte sitt missnöje med hur en minoritet retar majoriteten med sina marscher  demonstrationer ... Han är demokrat till hundra procent, men inte när en minoritet går ut över majoriteten  De homosexuella är en liten minoritet som bör veta sin plats. På frågan om homosexuella ledamöter bör sitta på sista bänken i sejmen svarar han "Självklart." Pressad på varför sexuell läggning skall ha något inflytande på placeringen i kammaren säger Wałęsa att de bör sitta längst bak, eller ännu hellre bakom väggen - "för det är så mycket de representerar."

Uttalandet har fått massiv kritik i Polen - mest från de vänsterliberala Palikotrörelsen och SLD - men även från annat håll. Lech Wałęsas son, Jarosław, som är EU-parlamentariker, sa att han tog sig för pannan när han hörde intervjun. Janusz Palikot och Wanda Nowicka kommer i veckan att byta platser i sejmen med Biedroń och Grodzka så att de hamnar på första raden och inte bakom väggen.

Och kanske är det inte Wałęsas uttalande som är det viktiga, utan protesterna mot den gamle hjälten Wałęsa** som ett tecken på utveckling. Wałęsa, Kaczyński, Gowin och Pawłowicz må representera majoriteten i dag, men toleransen kommer obevekligen till Polen också. Det som för 25 år sedan var det progressiva Polens ansikte är nu en bild av en reaktionär föredetting som inte inser att tiden springer ifrån honom.

Andra bloggar om Polen, politik, homofobi

* Det aftonbladska "rasar" i rubriken är väl dock ganska överdrivet. Om man ser intervjun är det knappast en rasande, utan ganska, lugn Wałęsa man ser.
** Man bör dock komma ihåg att Wałęsas ställning är betydligt starkare i utlandet än i Polen. De flesta polackerna tröttnade på honom när han misskötte arbetet som president. Man tolererar honom som kommentator, men väldigt få skulle rösta på honom till en politisk position idag.

Kvinnliga toppforskare

Alltför ensam - Anne L'Huillier.

Vi har ett EU-finansierat projekt för att höja visibiliteten för forskningsinstitut i de nya EU-länderna. En del i projektet är att vi bjuder in europeiska toppforskare att hålla en presentation hos oss stanna en dag för att tala med de olika forskningsgruppledarna. På så vis hoppas vi, förutom att vi får höra intressanta föredrag, också att besökarna skall eventuellt komma ihåg oss.

De flesta inbjudna, och nästan alla har tackat ja, har varit mottagare av Europeiska forskningsrådets Advanced Grants (ERC AdG).  Det forskningsmedel som enligt ERC själva:

...allow exceptional established research leaders of any nationality and any age to pursue ground-breaking, high-risk projects that open new directions in their respective research fields or other domains.

Institutet har sett det som ett kriterium på att en forskare är erkänd som toppforskare. (Och det gör det lättare att försvara specifika inbjudningar vid en eventuell revision.) Tyvärr är könsfördelningen på de inbjudna talarna ungefär den förväntade... eller värre. Alla inbjudna talare har varit män.* Så, häromdagen satte jag mig ner för att titta på vilka som fått ERC AdG och om det finns några intressanta kvinnliga forskare bland dem. Det var en rätt deprimerande läsning. Efter att gått igenom knappt halva listan av 1200 mottagare uppskattade jag att ca 10% av PIs (Principal investigator - forskningsledare) var kvinnor - de flesta inom medicin, genetik och humaniora. Alltså inte sånt som passar på ett fysikalkemiinstitut. Jag lyckades hitta två kvinnor som jag gärna skull bjuda in och höra (om jag var ansvarig för inbjudningar vill säga); Anne L'Huillier som sysslar med attosekundlasrar i Lund och Marie-Paule Pileni som forskar om nanokristaller i Paris.

Det borde finnas fler! Reservation för att många kanske döljer sig bland de sista 700 projekten, men ERCs lista suger - man måste klicka sig fram 10 projekt i taget med 10s laddningstid mellan varje sida. Så, om någon läsare känner till en passande föreläsare så hojta.

För övrigt var min uppskattning av 10% kvinnliga PIs inte så illa. Enligt statistik från ERC är andelen kvinnliga PIs med accepterade AdG 11,8%. Men, det är inte hela historien, kvinnliga forskare har även en lägre successrate än manliga. 14% av ansökningarna inkom med kvinnliga PIs. Inom Physical Sciences och Engineering (PE) är det 7% av anslagen som har kvinnlig PI (av 8% av ansökningarna).

Man kanske kan glädja sig åt att andelen kvinnor bland Starting Grant-mottagarna är något högre, ca 24% (20% inom PE). Å andra sidan har den andelen varit konstant under flera år.

Andra bloggar om vetenskap, forskning, kvinnliga forskare, könsfördelning, ERC, forskningsfinansiering

* Nu har vi ju haft 9 föreläsningar, så tyvärr motsvarar det i princip fördelningen av AdG-mottagare.

Funkar en hävert i vakuum?

Bild från Wikipedia.

Jag snubblade över en kul artikel* häromdagen. Det handlar om huruvida en hävert fungerar i vakuum. Vid en första anblick verkar det ju som om svaret självklart vore "nej". En hävert fungerar ju genom att luften trycker på ytan i det övre kärlet och det tvingar ny vätska upp i röret när den töms ut på en lägre nivå än ytan. Det är samma princip som när vätska pressas upp i ett barometerrör. Det ger en maximal häverhöjd på Z_max = P/gρ, där P är trycket på vätskeytan, g är gravitationsaccelerationen och ρ är vätskans densitet.

I vakuum skulle alltså maxhöjden vara exakt 0. Men, det finns en annan kraft som kan hjälpa vätskan att flyta över kanten - vätskans dragkraft. Det finns en viss attraktionskraft mellan molekylerna i en vätska, och när man tömmer ut vätskan ur hävertröret drar den med sig mer vätska över kanten. Men, det kräver att inga bubblor uppstår som bryter vätskekedjan. Just det här är ett problem i vakuum - vätskor tenderar till att avdunsta när man sänker trycket. Alltså krävs en vätska med mycket lågt ångtryck. Exempel på sådana vätskor är t.ex. kvicksilver eller silikonolja. Ett annat exempel, som används i den här artikeln är s.k. jonvätskor som i princip är flytande salt. Det krävs också att vätskan gasas ur noggrant. Alla vätskor innehåller en viss mängd lösta gaser, och de frigörs i form av bubblor när man sänker trycket.

Trots alla de här problemen lyckas man visa** att det går utmärkt att använda en hävert i vakuum, förutsatt att höjden över kanten inte är alltför stor.

Vad jag verkligen gillar med den här artikeln är hur mycket jobb författarna har lagt ned på ett experiment bara för att det är kul. En vakuumhävert lär knappast ha en stor praktisk nytta. Däremot är det ett utmärkt sätt att demonstrera olika fysikaliska principer, samt värdet av att faktiskt genomföra experiment för att testa hypoteser. En video som visar experimentet finns naturligtvis på YouTube.


* Boatwright, A. L., Puttick, S., Licence, P. (2011). Can a Siphon Work In Vacuo? Journal of Chemical Education, 88(11), 1547–1550. doi:10.1021/ed2001818 (Som vanligt går det bra att fråga om en kopia.)
** Nu var Boatwright et al. inte först att visa det. M.C. Nokes genomförde ett liknande experiment redan 1948, men han hade problem med bubbelbildning i hävertslangen.

PiS: Homosexuella är värdelösa

Förevisar det moraliska förfallet.

I veckan debatterades homosexuella partnerskap åter i sejmen, och åter röstades det nej till att tillåta homosexuella att registrera partnerskap. Det var ett mycket begränsat förslag som togs upp till diskussion. Det var inte frågan om homoäktenskap utan att homosexuella* skall kunna registrera sig som partners och bland annat kunna få information om partnerns tillstånd om denne är på sjukhus och liknande saker, ungefär som ett svenskt samboförhållande. Förslaget har kritiserats från liberalt håll för att inte vara tillräckligt; förutom att det inte är ett giftermål innehöll det inte heller möjlighet att taxeras gemensamt (vilket gifta kan i Polen), naturligtvis inget om homoadoptioner o.s.v. Förslaget kritiserade också från konservativt håll för att det.... nämnde homosexuella, antar jag.

Det var den liberala (nåja) delen av Medborgarplattformen som lade fram förslaget. I ett hårt nederlag för premiärminister Tusk och en seger för justitieminister Jarosław Gowin röstade partiets konservativa ledamöter ned förslaget. Likaså regeringspartnern bondeförbundet PSL För var SLD och Palikotrörelsen. PiS var så klart jättemot!

Men det mest anmärkningsvärda med omröstningen var det som sades i kammaren under debatten. Från framförallt PiS ledamöter gavs uttryck för ultrakonservativa, nästan gammaltestamentliga, åsikter. Värst var Krystyna Pawłowicz, professor i rättsvetenskap, från PiS. Ett urval av hennes medmänskliga kärlek:

W relacjach homoseksualnych nie ma żadnego pożycia, jest najwyżej jałowe użycie drugiego człowieka, traktowanego jak przedmiot.
I homosexuella relationer finns inget samliv. Det är på sin höjd ett ofruktbart utnyttjande av en annan person, behandlad som ett föremål. 

Hon tycker inte heller att homosexuella borde få synas, av estetiska skäl:

Zjawisko związków jednopłciowych jest sprzeczne z naturą, projekty są sprzeczne z konstytucją, zmierzają do jej obejścia, są szkodliwe, niesprawiedliwe, naruszają zasadę równości, prawo do intymności, ekshibicjonistycznie pozwalają obnosić w przestrzeni publicznej skłonności seksualne, czyli naruszają poczucie estetyki i moralności większości Polaków. 
Fenomenet med enköniga partnerskap är emot naturen, projekten [att tillåta homosexuella partnerskap] är emot konstitutionen och försöker kringgå den, är skadliga, orättvisa, i strid med jämställdhetsprincipen och rätten till privatliv, tillåter exhibitionistiskt att ståta med sin sexuella läggning i offentligheten vilket retar de estetiska och moraliska känslorna hos en majoritet av polackerna.

Men framför allt så tycker hon inte att homosexuella tillför samhället någonting:

Społeczeństwo nie może fundować słodkiego życia nietrwałym, jałowym związkom osób, z których społeczeństwo nie ma żadnego pożytku
Samhället får inte sponsra det sköna livet i obeständiga, sterila partnerskap mellan personer som samhället inte har minsta nytta av.

Artur Górski från Solidarna Polska vet tydligen ett och annan om homosexuella förhållanden:

Nie ma wątpliwości, że pomiędzy dwoma mężczyznami czy dwiema kobietami może istnieć jedynie przyjaźń, a nie miłość, a już zupełnie nie miłość małżeńska. To nie jest tylko kwestia religii, lecz także biologii...
Det råder ingen tvekan om att mellan två män eller två kvinnor endast kan existera vänskap, inte kärlek, inte och rakt inte den äktenskapliga kärleken. Detta är inte bara en fråga om religion, utan också biologi... 

Och för att understryka allvaret frågade han retoriskt "varför vill ni legalisera samhällets moraliska förfall?" Górski var för övrigt den som när Obama valdes till president för fyra år sedan förklarade att det var "slutet på den vite mannens civilisation".
Jag kan fortsätta hur länge som helst, men ett sista citat, från en intervju med PiS-ledamoten Anna Sobecka som förklarar varifrån bögar kommer:

Homoseksualizm to choroba. To są nieszczęśliwi, chorzy ludzie. Wyyobraźcie sobie rodzinę, w której dziecko nie znajduje miłości. Ojciec pije i bije, a matka w obawie przed mężem pozwala mu na to. Takie dziecko szuka miłości poza domem. Gdy ma pecha, może trafić na innego mężczyznę. I stąd się biorą geje.Homosexualitet är en sjukdom. De är olyckliga, sjuka människor. Föreställ er en familj där barnet inte finner kärlek. Pappan dricker och slår, och mamman i fruktan för sin man tillåter honom att göra det. Ett sådant barn söker kärlek utanför hemmet. Har det otur, kan det stöta en annan man. Och därifrån kommer bögar.

En av mina favoritledamöter, den öppet homosexuelle Robert Biedron från Palikotrörelsen, som egentligen var missnöjd med det begränsade partnerskapet som var föreslaget, har haft det hektiskt, med dussintals framträdanden i TV och radio. Han presenterar en sund röst som motvikt till den konservativa homofobin.

Wielu z państwa posłów i posłanek żyje przecież w takich szczęśliwych związkach małżeńskich. Stąd mój apel dzisiaj: podzielcie się tym szczęściem z innymi.
Många av ni parlamentsledamöter lever i just sådana lyckliga äktenskap. Därav min vädjan idag: dela denna glädje med andra.

Vad man hör från den reaktionära falangen är ett språkbruk man hoppades tillhörde en annan tid. Inte ett modernt samhälle i dagens Europa. Det är nästan obegripligt att en person som Pawłowicz inte är paria. Bara föreställ er att hon istället för homosexuella talade om judar. Tyvärr visar sig Polen här från sin sämsta, mest oförlåtande sida.


* I själva verket vem som helst, oavsett kön. Dvs heterosexuella som inte vill gifta sig skulle också kunna ingå partnerskap. På det viset var förslaget mycket likt ett svenskt samboskap.

Andra bloggar om Polen, partnerskap, homoäktenskap, homofobi, politik

Bilköp - ytterligare en övning i byråkrati

Att köpa ny bil i de flesta länder innebär att man: 1. Bestämmer sig för en bil, 2. betalar den och 3. åker hem med den nya bilen. Ok, det kan finnas ett väntesteg mellan 1 och 3 där bilen levereras till handlaren.

Polska myndigheter tycker att det här är för enkelt. Efter steg 1 och 2 åker man till bilhandlaren och får registreringspapper* på bilen samt faktura. Med dessa åker man till sin kommuns (gmina) kommunikationsavdelning för att registrera bilen och få sina nummerplåtar. Man fyller i ett formulär (för hand) med uppgifter om ägarens namn, adress och personnummer samt bilens modell och VIN-kod. Detta lämnar man tillsammans med ID-kort och pappren från bilförsäljaren till en dam i en lucka som skriver in allt i datorn, samt tar kopior på alla dokument**. Därefter får man ett inbetalningskort på ca 80 zlotys som man tar med sig till kassan. När man betalat tar man med sig kvittot tillbaka till damen som lämnar över registreringsskyltar samt ett temporärt registreringsbevis som man alltid måste ha med sig när man kör.

Med nummerskyltarna åker man igen till bilhandlaren och kan hämta ut sitt nya fordon. När man fått bevis på att man betalat sin trafikförsäkring åker man återigen till myndigheten för att byta ut det temporära registreringsbeviset mot ett permanent.

Naturligtvis kan saker gå fel på vägen. I vårt fall hade bilförsäljaren missat att skriva in mitt namn på fakturan. Där stod bara fru mjn. Alltså kunde jag inte stå som ägare till bilen. Efter en extra tripp till bilhandlaren för att ordna ett rättelsetillägg till fakturan med underskrift av handlaren, fru mjn och mig själv kunde vi återvända till myndigheten för att få rätt registreringsbevis.

Ytterligare ett besök behövs om man säljer sin gamla bil. Naturligtvis måste man fylla i ett formulär även om detta som skall lämnas in till myndigheten.

Jag vet inte om man skall se all administration byråkrati som en arbetsmarknadsåtgärd för tjänstemän/kvinnor, men jag är inte förvånad över att Polen hittas först på plats 55 i Världsbankens Ease of doing business-index. Detta trots kraftiga förbättringar de senaste åren.

* Papper i plural. Vi fick en hög med dokument att lämna över - jag vet inte vad allt var.
** I det här fallet slapp man i alla fall själv ombesörja kopior. 

Andra bloggar om Polen, byråkrati

Är grafenforskning slöseri med pengar?

It's a miracle. Bild från
University of Maryland.

I en artikel på BBC kunde man nyligen läsa att en "very senior" brittisk professor menade att grafen är slöseri med pengar.

It might be useful to a few applications, he complained, but graphene will never be revolutionary: the technology is too limited - it is interesting but not a game changer.

Detta med tanke på att den brittiska regeringen satsat drygt 60 miljoner pund på ett nytt grafenforskningscenter i Manchester. I Nature* publicerade Novoselov och medarbetare nyligen en review-artikel om "A roadmap for graphene" där de inleder med raderna

Could graphene become the next disruptive technology, replacing some of the currently used materials and leading to new markets? Is it versatile enough to revolutionize many aspects of our life simultaneously? In terms of its properties, graphene certainly has the potential.

Positionerna känns igen från varje ny teknologi; det finns alltid optimisterna som lovar revolution och manna från himlen, och pessimisterna som suckar allt är bara luft. Efter att arbetat med flera tidigare mirakelmaterial som fullerener och kolnanorör har jag väl blivit lite luttrad**. Grafen, liksom kolnanorör, har många potentiella användningsområden. Hur många som kommer att bli verklighet återstår att se. Det finns många problem, inte minst med tillverkningen av högkvalitativt grafen, som måste lösas för att det skall bli möjligt, och ekonomiskt, att utnyttja materialets goda egenskaper. I sin roadmap förlägger Novoselov introduktionen av grafenbaserade logiska kretsar till efter 2025 och exotiska applikationer som terahertzgeneratorer till ännu senare.

Jag skulle vara försiktig med att kalla forskning inom ett område med så mycket potential som grafen för ett slöseri med pengar. Om ens en liten del av de olika möjligheterna kan utnyttjas är det nog väl investerade medel. För övrigt är det väl nästan garanterat att de 60 miljonerna som investeras i grafencentret inte kommer att vara bara grafenforskning till godo. Mycket annan liknande forskning kommer att använda de resurser som finns i centret i form av kunnande och infrastruktur.

Däremot kanske man också skall vara försiktig med hur mycket man tror på de allra mest optimistiska utsagorna. Det är ju på sätt och vis en forskares uppgift att vara optimist - att jaga långsökta idéer och inte ge upp bara för att något är svårt. Men ibland kanske steget från hälsosam optimism till bilförsäljarentusiasm överskrids. Det är bra att komma ihåg att idag är grafen det sexigaste materialet i stan. Igår var det kolnanorör. Vad är det i morgon?

* Tyvärr bakom paywall, men som vanligt skickar jag en pdf till den som frågar.
** Fast jag hade ju rätt i min förutsägelse från 2007 att grafen skulle bli det nya stora forskningsområdet efter kolnanorör.

Andra bloggar om grafen, kolnanorör, nanoteknologi, nanovetenskap, vetenskap, forskning