Intressanta möten

I går var lundafysikern Hans-Uno Bengtsson på besök i Göteborg och höll ett föredrag under titeln "Einstein på patentverket - Einstein och hans uppfinningar". Föredraget fokuserade på Einsteins roll som uppfinnare, en karriär som inte riktigt plockade hem för brödfödan, men det rörde också vid de patentansökningar Einstein handlade under sin tid som "technischer Experte III. Klasse" på patentbyrån. Om dessa vet vi inte så mycket, handlingarna förstördes när patenttiden på 18 år gått ut, och endast två kända fall föreligger. Det ena för att det gick till domstol och det andra för att patentansökan lämnades in av en betydande person.

Den personen var Ignacy Mościcki, polsk kemist, uppfinnare och sedermera president. Hans patent var en variant på William Crookes idé om att tillverka salpetersyra ur luft via en elektrisk urladdning¹. Mościcki byggde upp tillverkning i industriell skala, och en stad i Polen, Mościce är namngiven efter honom. När Józef Piłsudski tog makten i Polen 1926 installerades Mościcki som president. Han satt kvar på den posten till den tysk-sovjetiska ockupationen 1939.

Intressant är att Einstein och Mościcki träffades år 1905, Einsteins Annus Mirabilis, för att diskutera patentet. Einstein stod då på tröskeln till berömmelse medan Mościcki fick vänta ytterligare några år på sin. Att det här mötet mellan två då tämligen okända, just då var väl Mościcki den mer framstående, personer finns dokumenterat är lite lustigt och man undrar hur många liknande möten som förloras i historens dimmor.

¹ Men det var tillgången på i det närmaste obegränsade mängder av billig vattenkraft som gjorde Norsk Hydro världsledande inom tillverkning av konstgödsel.

Språkdebatt utan verklighetsförankring.

DN ger sig på ledarplats in i den bittra språkdebatten som främst verkar föras mellan Ebba Witt-Brattström och Gringos Zanyar Adami. DN har rätt i sak när de menar att "miljonsvenskan"¹ är en dialekt som många andra och inte kommer att rubba vardagsspråkets ställning. Adami pratar om att visa respekt för de som pratar miljonsvenska och acceptera att det låter annorlunda. Det är skitsnack! Om jag kommer till en arbetsgivare och tjôtar breaste götebosskan så kommer jag att få en stämpel. Man måste anpassa sitt språk efter situation, och för att kunna det måste man kunna språket ordentligt. Så är det. Men i Sverige skall allt och alla accepteras och ingen tvingas till något. Vi är alla lika bra och ingen får sticka ut. Jag tror inte att vi gör någon en tjänst genom att säga att "Jomen, prata du som du vill. Det är ok." Witt-Brattström har rätt när hon säger att det är att luras. Därmed inte sagt att miljonsvenskan skall stigmatiseras. Den fungerar bäst i vissa sammanhang, men för att kunna ta ut de språkliga svängarna, som de "avant-gardistiska poeter" DN skriver om, måste man känna till hur "normalspråket" fungerar. Carlos Rojas träffar rätt när han skriver

Guss och keff kom in i Svenska akademins ordlista och jag är ganska säker på att miljonsvenskan snart ses som vilken dialekt som helst, med samma status som sina syskon i svenska språket.

Kanske är det så, eller också är det som Witt-Brattström menar, att miljonsvenska inte ens finns som begrepp. I vilket fall som helst så är den inte ett språk att använda vid varje tillfälle, och inte ett språk att nöja sig med.

DN försöker däremot byta strid till att kämpa för mer svenska inom forskningen. Jag har tidigare skrivit om de problem som dyker upp när man talar om sin forskning på engelska, men inte riktigt kan översätta den till svenska. Men att som DN fråga

varför ska en forskare förvanska sina idéer på ett språk som han eller hon inte behärskar i stället för att skriva på sitt modersmål och sedan ta hjälp av en professionell översättare?

visar på en dålig insikt i hur forskningskommuniktion fungerar. Det är inte en framkomlig väg att bara kunna tala eller skriva om sin forskning på svenska². Och att alltid använda översättare är inte en realistisk möjlighet. I den fullkomligt internationaliserade forskarvärlden presenteras resultat på konferenser och workshops³ inför en språkligt diversifierad publik, och då behövs ett genomsamt språk. Detta lingua franca har gått från latin till tyska till engelska, men om vi tror att vi kan stänga öronen och fortsätta prata enkom svenska så kommer vi att få en mycket liten publik. Svenska forskare behöver, och kommer att behöva, presentera sina resultat på utrikiska, och det är inget vi kan göra för att ändra på det.

Kanske är lösningen inte att gnälla över att vi inte pratar tillräckligt med svenska, utan att förbättra undervisningen i andra- och tredjespråk. Vem fan kom på idén att låta eleverna välja bort ett tredje språk i skolan? Engelskan kommer vi inte undan idag, men vem vet, om 50 år kanske kinesiskan är vetenskapens lingua franca.

¹ Är inte det årets mest meningslösa nyord?
² Därmed inte sagt att professionell språkgranskning inte är nödvändigt.
³ se :-) Och inte bara där. I vårt labb har vi forskare från Skottland, Ryssland, Vitryssland, Korea och Frankrike. Några helsvenska forskargrupper finns knappast utanför svenska-institutionen.

Interplanetär kidnappning

Titeln har jag stulit från en artikel i Nature¹. Den handlar om de fyra gasjättarnas i solsystemet månar, och speciellt om Saturnus måne Triton. Månarna kommer i två klasser; de med fina reguljära banor, liksom vår måne, och de med irregulära banor, t ex med stor eccentricitet, inklination eller "fel" rotationsriktning. Man har länge ansett att de reguljära månarna bildats tillsammans med sina moderplaneter, emedan de irreguljära fångats in av planeten när de råkat komma för nära. Visst verkar det enkelt. Planeterna med sin gravitation kan ju fungera som interplanetära dammsugare.

Problemet är bara var man skall göra av med överskottsenergin. Gravitationskraften är konservativ, vilket innebär att om en blivande måne har egen rörelseenergi att närma sig planeten, så har den också nog energi att bryta sig loss. Någonstans måste energin ta vägen. Många spekulationer finns, som att månarna fångades tidigt under planetens bildande och att den bromsades av den gas som planeten bildades av. Ett annat scenario är att den blivande månen bromsades up av en kollission med en annan himlakropp. Problemet med teorierna är att händelserna är väldigt osannolika, och bara kan ha inträffat under speciella förhållanden.

Den senaste tidens upptäckt att många av alla småplaneter i det så kallade Kuiperbältet är binära, dvs ett par rymdstenar som dansar kring varandra, har fått två forskare från USA att föreslå en ny modell för måninfångning²; att bryta isär ett binärsystem. I binären rör sig planeterna iband snabbare och ibland långsammare än systemets medelhastighet i banan. Om binären passerar nära en större planet kan den ena parten ha en hastighet som är lägre än flykthastigheten, och då kan binären slitas sönder. Det här scenariot är mer sannolikt än de andra föreslagna och kan dessutom inträffa under många olika förhållanden.

Vad jag finner fascinerande är att sådana beräkningar är oerhört komplicerade. Inte ens de enkla fallet med tre kroppar som rör sig runt varandra endast under inverkan av gravitationen kan man lösa analytiskt. Därför kan man t ex inte ens säga vilken bana Triton har följt historiskt för att se vilket scenario som är mest troligt.

¹ News and views, Nature 441, 162-163, (2006)
² C. B. Agnor, D. P. Hamilton, Neptune's capture of its moon Triton in a binary–planet gravitational encounter, Nature 441, 192-194 (2006).

Underkänt i samhällskunskap

Rektorn på Ytterbyskolan liksom Skolverket underkänns omedelbart, retroaktivt, i samhällskunskap. Detta enligt ett beslut av Skolverket att felaktiga åsikter kan vara grund för att inte ge betyg i detta ämne. I betygsbedömningen i samhällskunskap sägs bland annat att eleverna skall "...förstå de gemensamma och grundläggande demokratiska värden som vårt samhälle vilar på samt kunna tillämpa ett demokratiskt arbets- och beslutssätt". Eftersom både rektor och Skolverket visat en slående oförståelse för de grundläggande demokratiska värdena bör de underkännas i samhällskunskap!

En av demokratins alra mest grundläggande principer är åsiktsfriheten. Man har rätt att vara idiot! Man har rätt att tycka att att invandrare borde kastas ut och att "den vita rasen" är överlägsen andra. Att förbjuda dessa åsikter får dem inte att försvinna. Det är inte en bra strategi för att bekämpa rasism. Likaså betyder det inte att man inte kan "tillämpa ett demokratiskt arbets- och beslutssätt" bara för att man inte gör det. Man har rätt att tycka att diktatur är bättre än demokrati.

I sitt förtydligande till beslutet skriver skolverket att

Det är elevens kunskaper och förmåga som ska bedömas vid betygsättningen - inte elevens åsikter eller beteende [...] Betygssystemet måste tillämpas på ett för alla elever rättssäkert sätt.

Men skolverket skriver också i sin "Frågor och svar-avdelning" att "När betyget väl är satt finns ingen möjlighet att överklaga det." Vem skall då garantera att systemet är rättssäkert?

Det mest slående i hela diskussionen är att alla ständigt talar om vikten av demokrati. Demokrati hit, demokrati dit. Samtidigt verkar samma personer inte förstå att demokrati i sig bygger på rätten att få utrrycka sina åsikter, också kontroversiella sådana. Man vill främja demokrati, men förstår inte att man hackar sönder dess fundament när man skär i yttrande-, press- och åsiktsfrihet.

Jag vidhåller, underkänt skolverket!

Global uppvärming - bara en myt?

Idag råder det, i media i alla fall, en i det närmaste absolut konsensus om att mänskliga utsläpp leder till en ökad växthuseffekt och att detta kommer att leda till en möjligen dramatisk höjning av jordens medeltemperatur. Men hur ser det ut i verkligheten? Finns samma konsensus i forskarvärlden, och kan det vara så att majoriteten av forskarna, av rädsa för minskade medel, presitige, eller nåt annat, försöker att undertrycka en minoritet som inte håller med¹? Det menar den amerikanske oceanografen meteorologen Richard S. Lindzen, som idag håller seminarium på Timbro. Lindzen menar att varningarna om en global uppvärming är ett ett utslag av alarmism och opportunism, och i bästa fall bygger på missförstånd, men i mycket på rena bedrägerier.

Jag var igår och lyssnade på professor Lindzen när han talade på Göteborgs universitet, i egenskap av mottagare av ett nyinstiftat pris, The Leo Prize for Independent Thinking. Priset är instiftat av Prof. emeritus vid GU Gösta Walin, själv en kontroversiell figur², och skall gå till "independent research in natural sciences and medicine, in particular when the results of such research are in conflict with conventional wisdom". Det låter som ett pris som skall belöna utanförskap; där utanförskapet i sig ses som positivt³. Att Walin, själv motståndare till tanken på att koldioxid kan vara skadligt, instiftar ett pris, sitter i prisstyrelsen och belönar sin vän och likatänkande Lindzen luktar lite illa.

Vad sa då denne Lindzen? Bara titeln avslöjar en del "Climate Alarm and Scientific Illiteracy, or The Revenge of Underappreciated Scientists". Lindzens huvudtes är att "alarmismen" rörande den globala uppvärmningen har två huvudpunkter: Att media inte vet vad de pratar om och vill ha stora rubriker, och att forskare försöker att undertrycka den osäkerhet som finns i klimatmodellerna. Han menar att i huvudsak består argumenten av dels falska utsagor, dels av missuppfattade utsagor. Han ger en rad exempel, men övergår till att skjuta in sig mot klimatmodellerna. Han hävdar att osäkerheten i modellerna, bland annat tveksamheten i hur man skall hantera aerosolernas effekt, gör dem mer eller mindre värdelösa som vetenskapligt argument. Aerosolernas effekt är signifikant för att modellernas resultat skall matcha mätvärden, och Lindzen hävdar att denna effekt kan användas som någon form av fit-parameter för att "fixa till" resultaten. Om detta vore sant så skulle det sätta ett stort frågetecken för modellernas tillförlitlighet, men aerosolerna används inte som fria parametrar, utan låses efter observationer till begränsade intervall innan modellerna körs. Till stor del verkar Lindzens föreläsning följa den han gav brittiska House of Lords nyligen, vars punkter genomgås i detalj här.

Lindzen publiserade nyligen en debattartikel i Wall Street Journal där han presenterar några av sina argument, men också ondgör sig över den förföljelse som de icke-konforma utsätts för:

Scientists who dissent from the alarmism have seen their grant funds disappear, their work derided, and themselves libeled as industry stooges, scientific hacks or worse. Consequently, lies about climate change gain credence even when they fly in the face of the science that supposedly is their basis.

Knappast det språk som används av seriösa debattörer. Debattartikeln bemöts punkt för punkt av en tidigare medarbetare till Lindzen här⁴.

Jag tycker det är bra att klimatfrågan tas upp till debatt, och även jag slås ofta om hur förenklade förklaringar som media ofta erbjuder. Men när man som forskare vill sätta sig upp mot den överväldigande majoriteten, som Lindzen vill, krävs det att man har ordentligt på fötterna. Det tycker jag inte att "klimatskeptikerna" har.

Uppdatering: Råkade benämna Lindzen oceanograf istället för meteorolog och atmosfärsfysiker som han är.

¹ Jämför detta med argumentationen för ID: "Teach the controversy!"
² Se t ex hans inlägg i SVT Debatt och artikeln i Timbros tidskrift Smedjan.
³ Faktum är ju att i de allra flesta fall har majoriteten rätt. Men argumentet att jag är ensam och undertryckt är emotionell effektivt; alla älskar en under-dog. Dessutom är ju de som inte håller med med i konspirationen eller inte smarta nog att se igenom den.
⁴ Naturligtvis ses dessa bemötande bara som ytterligare ett bevis på den pågående konspirationens omfattning.

Den svenska maffian

Via Dennis på Sänd mina rötter regn uppmärksammades jag på nästa avsnitt i den svenska gangsterserien Bläckfisken Byggnads. Inte nog med att Marcin Zaremba i sin serie om Den polske rörmokaren redan ställt Byggnads smutsiga metoder i Vaxholm under strålkastarljuset; nu är de återigen ute efter de stackars utnyttjade letterna. Nu finns ett kollektivavtal. Letterna får betalt enligt grundnivån i avtalet, 112 kronor, därtill kost och logi. Inte tillräckligt enligt Maffian, medellönen är 130 kronor, det är också lägsta acceptabla nivå. Inte nog att med att "de utnyttjade" arbetarna är nöjda*, att kräva att minsta lön skall vara medellön är en matematisk omöjlighet, om man inte menar att alla skall ha exakt samma lön.

Den svenska avtalsmodellen är sjuk, men så länge LO har sina tentakler långt in i Näringsdepartementet lär det ju inte bli någon förändring. Och om Vanja blir ny (s)-orförande blir det ju helt omöjligt att se någon som helst skillnad mellan LO och (s).

Efter moderaternas publikfriande vänstergir framstår centern återigen som det vettigaste alternativet i svensk politik. (Jag har fortfarande inte kommit över hur konstigt det låter att säga det :-)

* De blev säkert än mer nöjda när Laval kursade efter blockaden i Vaxholm och de inte fick nåt betalt alls.

Roten till all ondska?

SVTs temakvällar är ofta intressanta, och i lördags blev det mer så än vanligt. Ett tema som ligger mig nära om hjärtat, förhållandet mellan vetenskap och religion, behandlades, och inte ur den vanliga mjäkiga kan-vi-inte-alla-tycka-om-varandra-stilen. Nej, man inledde med en riktig råsop, Richard Dawkins dokumentär Roten till all ondska? vars huvudtes är att religion och vetenskap inte kan samexistera fredligt, emedan religionen motsätter sig vetenskapens främsta verktyg; det ständiga ifrågasättandet¹. Visst kan jag hålla med Dawkins, jag är inte religiös och anser att inga "vettiga" skäl finns att tro på Gud, Allah, Shiva eller Zeus. Sant är att religionen ligger bakom många av de mest svårlösta konflikterna i världen, och många av dess förespråkare inte bara nöjer sig med att tro själva, utan försöker påtvinga alla andra deras värderingar. Men om nu en tro ger mening till folks liv, kan man då inte låte dem ha sin tro, ungefär som att låta folk tro att GAIS någonsin kommer att vinna allsvenskan. Jag tänker inte gå in och försöka förbjuda någon att tro, men tro måste vara privat. Enligt min mening bör inte (någon) religion ha en särställning enligt lagstiftning på något vis alls. Vi har yttrandefrihet, församlingsfrihet och tryckkfrihet; vi behöver inga lagar som skyddar religioner.

Och vad gäller påtvinga folk dess värderingar; kan man inte säga att vi ateister gör samma sak med vår "yttrandefrihetsfundamentalism", vår tolerans och vår uppfattning att den vetenskapliga metoden är så överlägsen? Det tycker vetenskapsfilosofen Paul Feyerabend som står för en ödmjukare inställning hos vetenskapsmän att inte sätta sig själva på pidestal². Jag anser att naturvetenskapen metod att testa teorier, utsätta dem för experimentella försök och att kassera eller ändra de teorier som inte håller måttet³ är den enda vägen mot ny kunskap. Att hävda att bibeln är sann, ord för ord, får inget internet att fungera.

Tyvärr tyckte jag att diskussionen som fördes mellan Peter Sylwan och den katolske prästen var ganska undermålig. Mycket som sades var oinitierat. Mångdubbelt bättre diskussioner om evolution hittar man på t ex talk.origin eller Panda's thumb. Jag tyckte också att den andra filmen var lite för snäll mot ID-anhängarna, och att de argument som ID framkastar har vederlagts tydligare än vad som gjordes här.

På det hela taget tyckete jag dock att det är positivt att SVT tar upp den här diskussonen, och kanske kanske kan det få några fler att motstå det så lockande argumentet "Teach the controversy".


¹ Det ständiga ifrågasättandet skall dock inte tolkas som att allt behöver ifrågasättas hela tiden. En del saker, som evolutionen, är så väl underbyggda att förnekande bara är dumt.
² Även om Feyerabend i mångt och mycket blivit både feltolkad i många sammanhang, och tagit avstånd från en del av sina mest extrema ståndpunkter, t ex tanken om alla lärotraditioners likhet inför samhället.
³ Här anser jag dock att Popper, med sin falcifieringsteori, missar målet lite. Naturligtvis utförs den allra största delen av vetenskapligt experimenterande inte med den specifika avsikten att falcifiera teorier, utan det mesta görs av den enkla anledningen att vi kan och ingen har gjort det förut. Därmed inte sagt att teorier som inte håller måttet verkligen kasseras, och att alla vetenskapliga teorier verkligen måste kunna falcifieras.

Ett litet men viktigt steg

När AIDS dödar runt tre miljoner människor om året, företrädelsevis i de fattigaste delarna av världen, kan man inte starkt nog uttrycka sin avsky för den katolska kyrkans cynism att bannlysa ett av de bästa medlen för att hjälpa till att bromsa epidemin: kondomen.

Det verkar nu vara på väg att ändras. I en krönika i P1-morgon berättar den alltid intressante Kjell-Albin Abrahamsson om en möjlig förändring i kyrkans inställning. Det skulle i så fall handla om användande enkom i etablerade parrelationer där den ena partnern är HIV-positiv. Kondom skulle i så fall kunna ses som "a lesser evil". Även om kyrkans ställning verkar vara en fortsatt mycket restriktiv, så är det ett stort steg framåt, bort från den oerhört dogmatiska inställningen att avhållsamhet är den enda lösningen, och att AIDS-döden är att föredra framför kondom. Det är också en ande som om den väl släpps ut, kan vara mycket svår att stoppa tilbaka i flaskan, och ett litet avsteg från den benhårda dogmatismen kan mycket väl leda till ytterligare uppluckring.

Kanske dags att uppdatera texten hos Monty Pythons klassiker; (Almost) every sperm is sacred.

Vad händer i filterpappret?

DN rapporterar idag från en amerikansk långtidsstudie om hälsovanor, att bryggkaffe inte har någon menlig påverkan på hjärtat. Något som annars är vanligt att höra. Sex koppar om dagen eller mer skall tydligen vara okej. Men, som synes finns i artikel ett caveat att studien enkom gäller kaffe som filtrerats genom ett pappersfilter. Dåliga nyheter för mig som njuter mitt kaffe ur en fransk bryggare med metallfilter.

Frågan är alltså: Vad händer i filtret?

Det mäktiga Google hjälper till att snabbt vaska fram en förklaring. Det visar sig att en studie publicerad 2001 visar på förhöjda halter av total kolesterol och LDL vid hög kaffekonsumtion. Trots alla varningsrop om koffein, så är det inte koffeinet som är boven i dramat, snarare en grupp av terpenoljor, som tydligen fastnar i filtret.

Det vore intressant att undersöka skillnaden i kemisk sammansättning mellan pappersfiltrerat kaffe och ofiltrerat. En sökning på Chemical Abstracts hittade inga exakta sådana undersökningar¹, men det kan vara svårt att genomföra då kaffe är en mycket komplex kemisk blandning.

En genomgång av olika kaffestudier publicerades i år² och kom till slutsatsen:

Coffee is a complex mixt. of chems. that provides significant amt. of chlorogenic acid and caffeine. Unfiltered coffee is a significant source of cafestol and kahweol, which are diterpenes that have been implicated in the cholesterol raising effects of coffee. The results of epidemiol. research suggest that coffee consumption may help prevent several chronic diseases, including type 2 diabetes mellitus, Parkinson's disease and liver disease (cirrhosis and hepatocellular carcinoma). Most prospective cohort studies have not found coffee consumption to be assocd. with significantly increased cardiovascular disease risk.[...] For adults consuming moderate amts. of coffee (3-4 cups/d providing 300-400 mg/d of caffeine), there is little evidence of health risks and some evidence of health benefits.

Som en riktig junkie tar jag naturligtvis fasta på de positiva effekterna och ignorerar eventuella negativa dito³.

¹ Även om Tilmann Märk naturligtvis mätt också på kaffe med sin PTR-MS. Lindinger et al, Unambiguous Identification of Volatile Organic Compounds by Proton-Transfer Reaction Mass Spectrometry Coupled with GC/MS. Analytical Chemistry 77, 4117-4124 (2005).

² Higdon, J. V., Frei, B., Coffee and Health: a review of recent human research. Critical Reviews in Food Science and Nutrition 46, 101-123 (2006).

³ Visst bör man ha en skeptisk inställning till resultat publicerade på hemsidor som COSIC (Coffee Science Information Centre) där inget negativt alls skrivs. Och är det inte underligt att studier om vinets positiva effekter så ofta verkar komma från Frankrike och Spanien?

Bråda tider

I morgon är det dags igen. Ansökningarna till Vetenskapsrådet (VR) skall in. Det betyder så klart bråda dagar, för ingen har väl någonsin varit ute i god tid med att lämna in, vare sig det gäller läxor, hemtentor eller ansökningar.

För oss med utländska forskningsledare gäller det att gnugga geniknölarna lite extra. Ansökningarna skall ha en populärvetenskaplig sammanfattning på svenska. Det är svårare än man kan tro att översätta sin forskning till svenska. Så mycket av kommunikationen på jobbet sker ju på engelska och många uttryck smyger man med på engelska även i svenska samtal. Tex uttryck som "in the bulk", "nucleation particles" är svåra att översätta snyggt, liksom engelskans staplade substantiv* "time-resolved imaging photoelectron spectrometer". Det går, men låter väldigt avigt. Svenskans, liksoms tyskans, sätt att sammanskriva ord gör att man kan få långa fina ord**. Smaka på laserdesorptionsflykttidsmasspektrometer!

Samtidigt funderar man över det där med språk. Ju mer vi anpassar oss till engelska, desto fattigare blir vår svenska vokabulär, men inte till priset av en adekvat engelsk dito. De flesta svenskars engelska faller långt under den av en medelmåttig modersmålstalande engelsman, något som lysande poängteras av Berglin. Dessutom visar det ju sig att den som arbetar på ett annat språk än sitt modersmål faktiskt gör sämre ifrån sig än annars. Jag har dock svårt att se riktigt vad man kan göra åt det. Sluta publicera i engelskspråkiga tidskrifter och sluta prata med chefen?


* Skräckexempel från Avigsidan: "System Logging Service error-log device driver entry alert notification buffer"
** Som Mark Twain skriver i The Awful German Language: "These things are not words, they are alphabetical processions. And they are not rare; one can open a German newspaper at any time and see them marching majestically across the page [...] Of course when one of these grand mountain ranges goes stretching across the printed page, it adorns and ennobles that literary landscape"

Välkomna friande domar

Hörde på ekot igår (ursäkta den sena postningen) att HD-domen mot Åke Green, med hänvisning till Europadomstolens inställning till hetslagstiftning, har lett till att Göta hovrätt friat ett uttalande om homosexuella på en nynazistisk hemsida från att bedömas som hets mot folkgrupp. Även några flygbladsutdelande nassar i norrland har friats med hänvisning till Green-domen.

Jag tycker att det är bra. Lagstiftningen om hets mot folkgrupp är väldigt vag, där det räcker att man "uttrycker missaktning" för att det skall vara olagligt. Det är ett alldeles för stort ingrepp i en av de allra viktigaste rättigheterna vi har. Att få säga vad vi tycker, även det som är kontroversiellt. Det hela blir ju bara löjligt när massa polisanmälningar rasar in mot Per Ledin för att han i ilska kallat någon för tattare.

Han skrek inte bara tjockis utan "din tjocka jävla tattare" och drog in en hel folkgrupp i sin egen ilska.Sånt kallas hets mot folkgrupp på juristsvenska.
Det var inte bra, men jag hoppas att den utsatta gruppen kan förlåta en hetsporre som Ledin.
Han riskerar faktiskt att fällas.
Men han gjorde avbön i går och jag tycker inte det finns några principiella skäl att driva frågan vidare.
Hans gatlopp är straff nog.

skriver Mats Wennerholm i Aftonbladet. Helt rätt! Att inte tiga om korkade uttalanden, utan låta de som gör dem skämmas i strålkastarljuset är det som behövs. Inte ingrepp i yttrandefriheten. Jag har sagt det förut, och säger det igen: Det är nämligen så, att med yttrandefrihet kommer också ett ansvar: Vi tillåter diverse fanatiker (eller korkade hetsporrar i det här fallet) att uttala sig, men vi får inte låta dem stå oemotsagda.

Sven-Erik Alhem, överåklagare med särskilt ansvar för så kallade hatbrott, ser fram emot vägledning från Högsta domstolen.

– Idag är det rätt stor oklarhet om var gränsen egentligen ska dras, vilket är mycket olyckligt, därför att varje form av påhopp mot till exempel homosexuella i samhället är av ondo, säger överåklagare Sven-Erik Alhem.

Visst är de av ondo, men är verkligen lagstiftning rätt väg att gå? Jag tror inte det, men den andra vägen kräver att vi andra vå säga emot.

Jonas Morian skriver ofta och bra om yttrandefrihet. Läs hans blogg här.

Tidernas blogginlägg.

Snubblade över det här. En blivande klassiker! Via CV.

Energidebatten återupplivas.

Satt och tittade på SVT:s Debatt om kärnkraften*. Jag tycker att debatten i TV-programmet var ganska dålig**, bland annat var det för mycket folk, så det blev aldrig något längre åsiktsutbyte, utan ganska upphugget. Därtill sa alla parter precis vad som förväntades av dem. Undantaget var Fredrick Federley som representerade en mycket mer odogmatisk energipolitik än vad man vant sig vid från centern. Om hans linje går igenom i partiledningen så lutar det åt att centern har min röst i höst. Tyvärr verkar det inte så efter morgonens meningsutbyte i radio mellan C:s Eskil Erlandsson och Folkpartiets Eva Flyborg.

Flyborg, liksom Federley i Debatt, var inne på en sak som jag tycker att många missar i energidebatten: Varför ser vi bara till vårt eget land. Visst, Sverige kanske kan, enligt Naturskyddsföreningens optimistiska energipussel, ersätta kärnkraften med förnyelsebar energi inom överskådlig framtid. Jag tror inte riktigt på den kalkylen, men även om den stämmer finns det inget skäl att vara nöjda så. Sverige har med den utbyggda vattenkraften, den stora arean och de stora skogarna en unik möjlighet att kombinera vind-, vatten- och biokraft till att täcka en stor del av vårt energibehov i framtiden. Denna möjlighet finns inte idag, och framförallt inte i stora delar av Europa. Med en mer avreglerad och internationell energimarknad kan Sverige bli en stor elexportör, som kan hjälpa till att bryta det oerhörda behov som finns på kontinenten av import av framförallt rysk gas. Ryssland, under Putin, har visat sig alltför villigt att använda energin som ekonomiskt och politiskt påtryckningsmedel. Jag är säker på att t ex Polen hellre skulle se en del av sitt energibehov täckt av import från väst istället för öst.

Det är, enligt min uppfattning, vansinnigt att inte utnyttja de många landvinningar som skett inom kärnkraftsområdet i och med tredje och fjärde generationens reaktorer, för att kunna fasa ut en del av kontinentens beroende av fossila bränslen.

Därmed inte sagt att vi inte skall införa så mycket förnyelsebar energi som det bara är möjligt. Och därmed inte sagt att vi inte skall forska på nya energilösningar, både inom effektiviseringar och enegikällor såsom sol-, vind-, våg- och bioenergi. Liksom att fortsätta våra ansträngningar att få fram fungerande fusionskraftverk.

När det gäller säkerhetsaspekten så kan man konstatera att dagens kärnkraftverk är mycket säkra. Risken för olyckor är mycket liten, och verken är konstruerade så att liksom i Three Mile Island skall reaktorinneslutningen hålla vid en härdsmälta, som är det värsta som kan hända. En sådan inneslutning saknades i Tjernobyl***. Därtill är det viktigt att man inte ser enkom till kärnkraften utan ställer energikällornas risker mot varandra. Oljeindustin leder till otaliga dödsoffer varje år, både i form av olyckor och a genom för tidiga dödsfall på grund av hälsovådliga utsläpp. Bland annat förespås en ökad användning av biobränslen öka mängden stoft i luften, vilket kan leda till allvarliga lungproblem.

För att kontra Mikael Karlssons idiotiska påstående (i Debatt), att tillfrågade som fick välja mellan förnyelsebar energi kontra kärnkraft valde förnyelsebar, så är väl det en självklar slutsats. Det är som att fråga om du vill ha gratis tårta eller betala för den, och sedan dra slutsatsen att priset på tårta är för högt. Den dag valet är möjligt, utan obehagliga konsekvenser som skyhöga energipriser, väljer jag också bort kärnkraften. Men där är vi inte idag. Och inte heller imorgon.

Det är glädjande att energidebatten äntligen kommit tillbaka på kartan, dock är det oroväckande att många parter, liksom 1980, jagar röster med skrämselpropaganda och fagra löften och förhoppningar.

UPPDATERING:
Det verkar som om tankeförbudsparagrafen försvinner. Hurra! Via.

* Mycket för att en god vän satt i panelen.
** För att inte tala om att "introduktionsfilmerna" som visades var rätt hårt vinklade.
*** Argumentet, som många kärnkraftsmotståndare framför, att ingen innan Tjernobol trodde att en sådan olycka var möjlig och att vi därför inte skall vara för säkra nu faller på det faktum att man faktiskt förutsåg rekatorhaverier som en möjlig fara, och att kärnkraftverk i väst var konstruerade på annat vis än de sovjetiska, bland annat med detta i åtanke. Det fungerade i Harrisburg.

Politiskt nyspråk

Efter Nuders senaste budget, och skrytet om den, har jag insett att en nyspråksordlista behövs för att förstå vad politikerna pratar om. De tre första orden kommer här:

• reform - ord utan betydelse, "men rösta på oss i alla fall!"

Bodström har också lämnat sina bidrag till nyspråklistan.

• frihet - avlyssning
• skydda utnyttjade kvinnor - avlyssning

Hoppande ägg.

Lagom till Påsk hittas i Nature News en artikel om hoppande ägg. Det är en version om den kända paradoxen om varför ett ägg som snurras med symmetriaxeln horisontellt reser sig på högkant om ägget snurrar tillräckligt fort. Experiment utförda på parkettgolvet hemma hos föräldrarna (se bild) visar att detta är en realitet. Det till synes paradoxala består i att ägget, när det reser sig på högkant, faktiskt ökar sin potentiella energi, precis som den berömda tippe-toppen som vänder upp-och-ner när man snurrar den. Lösningen till ägg-problemet publicerades i Nature¹ lagom till påsk så sent som 2002. Det är friktionen som är viktig. Om friktionen är för låg eller så hög att ägget snurrar utan att glida kommer det inte att ställa sig upp. Artikeln ger en ekvation som beskriver villkor för att "gyroskopisk balans" skall uppnås. T ex måste ägget rotera med större hastighet än ca 10 rpm.

Men, man kom också till en annan slutsats, att stigningen till stående position inte sker som en mjuk rörelse, utan ryckigt. Om ägget snurrades tillräckligt fort skulle kanske denna ryckiga rörelse få ägget att hoppa. An grupp japanska forskare satte igång att undersöka fenomenet. De byggde upp en maskin som kan snurra ägget på ett mycket välbestämt vis, bland annat för att sökerställa att det inte var uppåtrörelser från snurrningen som kanske skulle få ägget att hoppa. Först började de att testa med att snurra ett aluminiumägg. När "ägget" snurrades med 1500 rpm började det hoppa. Hoppen var små, endast någon tiondels millimeter höga och varade bara några millisekunder. Genom detektion med höghastighetskamera kunde man konstatera att det förutspådda hoppandet faktiskt skedde. För säkerhets skull dubbelkollade man med hjälp av en mikrofon som uppfattade ljudet av det hoppande ägget, och man mätte skillnaden i kapacitans när metallägget lämnade metallbordet. Naturligtvis genomförde man också mätningarna med ett riktigt, hårdkokt ägg. Vid 1800 rpm lyckades man få även det att hoppa. Eller som man skriver i sitt abstract:

Simultaneous three-way observation of optical, acoustic and electric properties demonstrates a theoretical prediction that a spinning prolate spheroid can spontaneously lose contact with the table in the course of its rising motion when the contact friction is weak and the spin is large enough. The durations of the first loss of contact are measured for various initial spin rates and for three aspect ratios. The measurements show good agreements with numerical simulations. It is also visually shown that a spinning hard-boiled egg can jump.

Fantastikt! En film (som min dator vägrar spela) finns också här (8 MB). Och folk hävdar att fysiker inte sysslar med viktiga saker...

¹ Nature 416, 385-386 Classical dynamics: Spinning eggs — a paradox resolved

Sossarna visar hur en slipsten skall dras

Efter att ha läst jämförelsen, hos Global Juggler, mellan centerns förslag på uppluckring av LAS för unga och regeringens plusjobb inser jag att jag missbedömt sossarna. Jag har tidigare argumenterat för en försvagning av LAS, och kritiserat regeringen för att blunda för problemet, men uppenbarligen är Persons pack mer slipade än man kan tro.

Då plusjobben så uppenbart är en sämre lösning än att peta i LAS, så uppenbart att inte ens vår regering kan missa det, så så måste det ju vara så att (s) har förstått att reglerna måste förändras. Av rädsla för att stöta sig med LO inför man därför plusjobb. De är ju inte "riktiga jobb", så man behöver inte förädra arbetslagstiftningen. Men det fina i kråksången kommer om ett år eller så. Då kan man försämra LAS med hänvisningen till att man vill skydda alla de tiotusentals som ser sina plusjobb rinna mot slutet. Inte ens LO kan klaga; man förbättrar ju situationen för massor av potentiella fackmedlemmar.

Göran Person har läst på sin Mahciavelli ordentligt. Jag bugar inför visheten.

Att lyssna på folket, eller att backa för pöbeln

Ett underligt land, Frankrike. De har en regering med betydande majoritet i parlamentet, och dessutom en president, med mer makt än de flesta stadschefer, tillhörande samma parti. Ändå lyckas regeringen inte få igenom ett av sina mest omhuldade nya lagförslag. Högljudda demonstrationer och upplopp tvingade till slut de Villepin att bita i det sura äpplet, kyssa sin politiska framtid hejdå, och dra tillbaka lagförslaget. Man kan se det som en seger för demokratin, folket reste sig upp, sa sin mening, och vann. Men man kan också se det som ett hot om en form av pöbeldemokrati, där den som skriker högst vinner, som inte vare sig Frankrike eller resten av Europa gagnas av. Protesterna i Frankrike hade haft betydligt mer trovärdighet om det inte vore så att allmänna protester* och våldsamma strejker vore standardsättet att protetera. Sympatistrejkande verkar vara en rygggmärgsreflex för många Fransmän.

Vem skall i fortsättningen våga lägga fram ett omtvistat lagförslag? Vem skall i fortsättningen vågagenomföra smärtsamma, men nödvändiga reformer? Med det inte sagt att det är fel att lyssna på folkliga protester, engagemang i politiken är väl inget vi är bortskämda med. Men, när man sitter som regering gäller det att ibland våga stå över de tillfälliga opinionsyttringarna för att genomföra den politik man blivit vald att genomföra.

En del av de som protesterat i Frankrike borde ta och öppna ögonen. Den franska arbetsmarknaden behöver reformeras. Jobb på livstid är inte längre ett realistiskt krav. En bra kommentar till den senaste tidens utveckling i Frankrike finner man i förra veckans nummer av The Economist, där man bland annat konstaterar:

three-quarters of young French people today would like to become civil servants, and mostly because that would mean “a job for life”.

Men, fortsätter man

Students, as well as unqualified suburban youngsters, do not today face a choice between the new, less protected work contract and a lifelong perch in the bureaucracy. They, by and large, face a choice between already unprotected short-term work and no work at all. And the reason for this, which is also the reason for France's intractable mass unemployment of nearly 10%, is simple: those permanent life-time jobs are so protected, and hence so difficult to get rid of, that many employers are not creating them any more.

Vi har en liknande situation i Sverige, där det är så svårt att bli av med en anställd, att många väljer att inte anställa alls, utan söker andra lösningar, som projektanställningar och andra korttidslösningar. Liksom i Frankrike handlar det inte om att välja mellan fasta jobb eller osäkra jobb. En ny undersökning beställd av Företagarna visar att en majoritet av svenskarna håller med om att en viss uppluckring av LAS är nödvändig. Socialdemokraterna å sin sida, ivrigt påhejade av LO**, fortsätter att upprepa sitt mantra om att stärka arbetsrätten och att anställa fler i offentlig sektor.

Vd vi behöver är en arbetslagstiftning som uppmuntrar arbetsgivare att våga ta risker, tillsammans med ett utbyggt system av riskkapitalstöd för småföretagare och innovatörer som vill starta eget.

Frågan är om Maud Olofsson, som klivit fram som den verkliga liberalen i Sverige, vågar stå på sig, eller kommer hon också tvingas böja sig. Om Centern bara antar en mer resonlig inställning i energipolitiken så har de en ny röst.

* Dock var de större än vanligt nu.
** Eller är det tvärt om? Det är så svårt att hålla reda på vad som är vad.

Fotboll, prostitution och trafficking

JämO Claes Borgström var på radio i morse och förklarade sitt utspel* om bojkott av fotbolls-VM. Som vanligt blandade han bort korten i debatten. Det finns två frågor, som hör samman, men ändå inte är samma sak i debatten. Den ena rör trafficking, den andra rör prostitution. Den ena är en polisiär fråga, den andra i högsta grad en politisk fråga.

Alla är väl rörande överens om att den slavhandel som pågår i världen i form av trafficking är avskyvärd och måste stoppas, men alla är inte lika överens** om att förbud av prostitution är den rätta vägen att gå. Det tyska kvinnorådet (Deutscher Frauenrad) skriver på sin hemsida om kampanjen mot tvångsprostitution:

Prostitution soll nicht verboten werden, sondern Frauen, die dazu gezwungen werden, müssen geschützt werden.

(Prostitution bör inte förbjudas, utan kvinnor, som tvingas därtill, måste skyddas) Prostitution är lagligt i Tyskland, och att bojkotta fotbolls-VM på grund av prostitutionen där är en meningslös gest. De tyska lagarna är stiftade av en demokratiskt vald förbundsdag. Svenska politiker må ogilla dessa lagar, och får i så fall försöka påverka tysk opinion och tyska politiker att ändra dem. Man bör i så fall överväga att komma med bättre argument än att det är fel och att vi moraliskt högtstående svenskar vet minsann bättre.

Än mer obegripligt blir det om man vill bojkotta fotbolls-VM för att protestera mot trafficking. Det är väl knappast någon som stöder människohandel, och inplicit skickar en bojkott meddelandet att vi anser att Tyskland stödjer den verksamheten. I likhet med drogliberalismen i Nederländerna har vi (Sveriges offentliga position) en annan uppfattning i prostitutionsfrågan, men svensk indignation och moralpanik är ingen lösning.

Som mål med sin kampanj mot tvångsprostitution skriver tyska kvinnorådet:

Sie [die Kapangne] will niemandem das (Fußball-)Spiel oder den fairen Sex verderben. Sie wendet sich nicht gegen Männer, Fußballfans, Freier, Prostituierte oder Prostitution generell. 2002 wurde Prostitution in Deutschland legalisiert. Die bestehenden Rechte für Prostituierte müssen weiter ausgebaut werden. Sie müssen zu verbesserten Arbeitsbedingungen führen, die Selbstbestimmung von Prostituierten fördern und ihre gesellschaftliche Stigmatisierung abbauen. Ein respektvoller Umgang mit Prostituierten muss aber einhergehen mit der konsequenten Bekämpfung der Zwangsprostitution.

Det är alltså långt ifrån ett prostitutionsförbud de är efter. De efterlyser starkere rättigheter för de prostituerade och ett bekämpande av den samhälleliga stigmatiseringen av prostituerade. De poängterar att kampen mot tvångsprostitution är det de trycker på. Kanske borde de högljudda svenska rösterna stödja den kampanjen istället för att bidra till stigmatiseringen.

PS: Många har upprörts över att det byggs mängder av nya bordeller i Tyskland nu inför VM. Det gnälls på regeringen i Tyskland för att de inte stoppar detta, och på den svenska regeringen för att den inte protesterar tillräckligt hos tyskarna. Det är inte den tyska regeingen som bygger bordeller. I en marknadsekonomi styrs affärer av tillgång och efterfrågan, och under VM spås efterfrågan stiga, varför en kapacitetsökning är naturlig. Så länge prostitutionen är legal är detta inget staten bör lägga sig i.

PS2 För mer information om prostitution i Tyskland se t ex Answers.com . Läs också DNs ledare om detta.

* Alltså, det är ett utspel även om JämO inte vill betäckna det som ett.
** Förutom i offentliga uttalanden av konflikträdda svenska politiker.

London calling

Så har man varit London. Några spridda intryck från den stora staden:

Kameror, kameror, kameror... Överallt ser man dem, CCTV-kamerornas vakande argusögon. Kanske kan de skänka en känsla av trygghet för en del, men jag kände mig mest illa till mods när man gick omkring hela tiden sedd. Jag kände mig misstänkliggjord, och ibland blev det skrattretande. På King's Cross (som ju drabbades av en av bomberna i somras) kunde man i (den lilla) entréhallen stående mitt på golvet räkna minst 13 CCTV-kameror. När jag kom hem väntade BBB-nyhetsbrevet i inboxen med rubriker som Polisen sålde nakenbilder tagna med övervakningskamera.

Utställningen om modernisterna och tillika Bauhauslärarna Josef Albers och László Moholy-Nagy på Tate Modern var väl värd att se och mycket snygg. Jag gillade skarpt den tuffa ljusspelmaskinen (bild) som kastade suggestiva skuggor och reflexer över väggarna. Utställning fungerade bra som en berättande resa om två konstnärer som inte hade någon större personlig kontakt, men som gemongick väldigt liknande artistiska utvecklingsbanor. Jag blir alltid lika fascinerad över hur "modern" konsten var redan på 1920-talet.

Missade tyvärr en av de intressantaste upptäckterna som presenteras i veckans Nature, och överallt i pressen (här, bra här, och så klart på Panda's Thumb). Jag menar så klart Tiktaalik roseae, fossilen som fyller en del av fossilspåret mellan vatten- och landlevande djur. En avgjutning av fossilen visas på Science Museum från och med idag.

Sedan var det naturligtvis Depeche Modes konsert på den helt nyrenoverade Wembley Arena som som var syftet med resan. Recention här för den som önskar. Förutom att DM var lysande som alltid och att publiken i London var betydligt mer taggade än i Göteborg, så imponerades jag av den snygga videoväggen under konserten. Den var ett kollage av foto och livebild, mestdels i kornig svart-vitt, som måste kräva en hel del realtidseditering. Jag trodde naturligtvis att den var ett verk av DMs hovfotograf, den makalösa Anton Corbijn, men så var det inte. Flera tummar upp för Blue Leach.

Allting, överallt...

Det är titeln på en artikel i senaste numret av Nature. Den är del av en specialserie som fokuserar på datorutvecklingen fram till år 2020, och framförallt om datorernas användning inom vetenskapen. Specialserien innehåller ca 10 artiklar om olika aspekter på datorutnyttjande i framtiden; serien är tillgänglig för alla, alltså inte bara prenumeranter, och finns tillgänglig här. Man konstaterar bland annat att

During the twenty-first century, it is clear that computers will continue to play an increasingly central role in supporting the testing, and even formulation, of scientific hypotheses.

och

...a single high-throughput experiment in biology can easily generate more than a gigabyte of data per day, and in astronomy automatic data collection leads to more than a terabyte of data per night.

Det är det väl ingen som har något att protestera mot. Datorutvecklingen är ingenting som vi kan, eller ens vill bromsa eller stoppa. Men det finns vissa saker, som inte direkt handlar om utvecklingen per se, som vi måste hålla ett vaksamt öga på. Det är här Declan Butlers artikel Everything, Everywhere kommer in i bilden. Den artikeln handlar trådlösa sensornätverk. Sådana nätverk hjälper forskare att övervaka komplexa miljöer, dygnet runt, för att undersöka samband där manuell datainsamling inte är ett tillräckligt alternativ. Som exempel i artikeln nämns foskning om jord, där fuktighet och andra parametrar övervakas i realtid. Och sensorerna kan kommunicera med varandra för att utbyta information, t ex att sensorerna skall stängas ner när inget intressant händer för att spara batteri. Endast en sensor hålls vaken och kan väcka de andra vid behov. Enkla sådana nätverk är redan en realitet, och det kommer att komma mer i framtiden.

Millions or billions of tiny computers — called 'motes', 'nodes' or 'pods' — would be embedded into the fabric of the real world

skriver Butler. Det är inte att undra på att DARPA, och Department of Homeland Security är intresserade av sådana nätverk som övervakningssytem. Kris Pister, grundare av företaget Dust Networks

...coined the term smart dust to describe his vision of sensors smaller than the eye could see joined into networks larger than the mind could comprehend.

Utan att bli alarmistisk har vi här en framtid som ger övervakningsmöjligheter långt bortom något som Orwell någonsin kunnat tänka sig. Den ultimata utsträckningen skulle vara gigantiska nätverk som, tillsammans med avancerad automatisk databehandling, övervakar i princip alla, överallt, hela tiden...

Jag håller med om att det är ett ganska långsökt scenario, och inte det vi behöver oroa oss för idag, men det kan tjäna som grund för förståelsen att bara för att något är tekniskt möjligt, och ovanstående kommer troligtvis att bli möjligt inom en inte alltför avlägsen framtid, så behöver det inte tillåtas och genomföras. Detta är en anledning till att vi måste vara vaksamma mot den utbyggnad av automatiska övervakningssystem som sker i samband med trafikövervakning och uppförande av kameror i stadsmiljön. Här är Storbritannien en ledande aktör, med förslag om automatisk övervakning av alla bilar i landet, men Sverige har under Bodströms ledning intagit en drivande postition i övervakningssamhället. Se bara på polisens vilja att utnyttja trafiktullstationernas bilder i Stockholm för att lösa brott.

Det här är en form av ändmålsglidning som är viktig att se upp med. Argumentet kan låta som följande: Om vi nu har kamerabilder på alla bilar som passerar Stockholm så vore det ju väldigt dumt att inte använda dem för att lösa grova brott. Svårt att argumentera mot. Nästa steg är att använda bilderna i utredningen av mindre grova brott, bilstöld t ex. Om det är ok för grova brott, så varför inte för andra. Inom kort kommer någon att föreslå att utnyttja den befintliga teknologin för förebyggande av brott*, tänk på den stackars flickan som blev våldtagen, vi kunde ha stoppat hennes gärningsmän redan innan brottet var begånget... eller tänk på terroristfaran... eller den organiserade brottsligheten... eller... För att klara hantera den stora mängd data som systemet samlar in måste man införa ett automatiskt övervakningssystem, och voila... här har vi det engelska trafikövervakningsförslaget.

Det hela "marknadsförs" med argumentet att vi mste vara hårda mot brottsligheten, och att den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta...

Kontentan är att den tekniska utvecklingen kommer att möjligöra övervakning mer långtgående än någon av oss är villig att underkasta oss. Men när stenen väl satts i rullning är den svår att stoppa. Därför måste vi hålla emot redan nu och inte acceptera alla nya buggnings- och avlyssningsförslag utan en allvarlig fundering över vart det kan leda och vilka konsekvenser den totala volymen av övervakningsåtgärder kan få, alltså inte bara titta på varje enskilt förslag för sig.

Som avslutning vill jag bara säga att Natures artikelserie är fascinerande ur ett vetenskapligt perspektiv också, och rekommenderas.

*"De tvångsmedel som polisen ska kunna använda för att förhindra att mycket allvarliga brott begås är hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning, hemlig kameraövervakning och postkontroll." Pressmeddelande 16 mars 2006, Justitiedepartementet. Kampen mot allvarlig brottslighet intensifieras.

Yttrandefrihetsfundamentalist, javisst!

Ett nytt ord introducerades i svenskan av religionsociolog Johan Gärde i en artikel i SVD:s Brännpunkt. Gärde menar att Laila Freivalds visade prov på kurage då hon medverkade till stängningen av Sveridemokraternas hemsida. Gärde menar att

[UD:s] handlande och kraftfulla insats i detta ytterst svåra läge kännetecknades av gott omdöme och just det som behövdes för att inte försätta Sverige och svenskar på kollisionskurs med en stor del av arab- och muslimska världen.

Vidare kritiserar han Johan Norberg och Mattias Svensson för en artikel i SVD:s Brännpunkt den 16 mars där de ondgör sig över EU:s krökta rygg jämtemot den FN-resolution* som skall förbjuda kränkning av religioner. Gärde citerar medhållande en dansk islamolog som tycker att man måste "finna former för att balansera yttrandefrihet med religionsfrihet". De som inte håller med kalla Gärde (citerandes dansken) för yttrandefrihetsfundamentalister. Gärde kritiserar därtill Göran Person för att han inte stod sitt UD bi och att han inte stod "upp mot extremism", implicit genom att inte förvägra dem att uttala sig.

Den syn som Gärde har på yttrandefriheten, som något som bör underställas andra politiska** hänsyn, är en i första anblick attraktiv ståndpunkt när det gäller att undvika konflikter och hålla ryggen fri. Men det finns många felaktiga antagande inplicerade i denna syn. Det första är att det på något sätt finns en objektiv syn på vad som är respektfullt respektive kränkande. Naturligtvis är det inte så! Det jag anser harmlöst kan näste se som en djup oförätt. Vem skall bestämma. Om det upplevs som en kränkning är det en kränkning hör man ofta, men att annamma en sådan syn är att lämna fältet öppet för de mest fanatiska och repressiva elementen att strypa allas vår frihet. En annan invändning är att det inte finns någon konsensus om vad som skall försvaras mot kritik respektlöshet. Religioner? Vilka då? De stora? Alla? Det finns många diktatorer och religiösa ledare som inte gärna öppet låter sig kritiseras. Ett idealiskt sätt att förbjuda kritiska röster blir ju att kräva respekt, och att sedan jämställa respekt med samtycke.

Nu har vi ju inte en absolut yttrandefrihet i något land. Det finns förbud mot förtal, mened mm, och i ganska många länder finns förbud mot att förneka förintelsen. Så var skall man dra gränsen? Den allmänna principen måste vara att yttrandefriheten skall vara så vid som möjligt. Som jag skrivit tidigare så är yttrandefriheten inte till för att man skall kunna säga allmännt accepterade saker, utan för att kunna säga saker som är kontroversiella, illa omtyckta eller till och med hatade. Som Norberg och Svensson uttrycker det:

Man kan inte ha yttrandefrihet och samtidigt diktera att den bara får användas till att betyga full respekt för andras föreställningar.

Gränsdragningen är dock svår. Uppenbart är att gränsen måste vara klart definerad. Det är lätt att annars hamna på ett sluttande plan, där till slut inte bara det som är klart förbjudet bestraffas, utan också det som bara är misshagsamt och obekvämt. Direkta uppmaningar till våld bör förbjudas, medan allmänn hatpropaganda, hur otrevligt det än må vara, bör tillåtas. Det är nämligen så, att med yttrandefrihet kommer också ett ansvar: Vi tillåter diverse fanatiker att uttala sig, men vi får inte låta dem stå oemotsagda. håller du inte med att grupp X är en svulst på människosläktet, eller att grupp Y borde brinna i helvetet som otrogna hundar, så gör din stämma hörd! Det är lika sant nu som för 200 år sedan att det är de godas tystnad som möjliggör det ondas seger.

Så, att stå upp mot extremismen innebär att vi tar klart och tydligt avstånd ifrån den, att vi gör våra röster hörda, inte att vi tystar dess. Yttrandefrihetsfundamentalist? Självklart! Det är vi som måste bära upplysningens fackla vidare in i mörkret.

* Jag har skrivit om denna resolution i ett tidigare inlägg.
** För låt oss inte lura oss. Hänsyn till religion är ett politiskt ställningstagande.

En bra vecka för vetenskapen.

I veckan har två mycket intressanta vetenskapliga resultat presenterats, i två helt skiljda sammanhang. Ingetdera är särskilt överraskande, men de är ändå betydelsefulla. Vad jag syftar på är presentationen av data från WMAP:s andra och tredje år, samt SBUs undersökning av alternativa metoder vid smärtlindring, mer om den nedan.

WMAP, eller Wilkinson Microwave Anisotropy Probe, är ett av de tuffaste pågående experimenten inom kosmologi just nu. Det handlar om hur den kosmiska mikrovågsbakgrunden (CMB), som upptäcktes av misstag 1965 vid Bell Labs, varierar över himlen. Och det handlar till syvende och sist om hur universum blev till. CMB är idag det starkaste beviset för big bang-teorin, och variattionerna i CMB stämmer mycket väl med den rådande inflationsteorins beräkningar. De nya data som släppts låter bland annat oss beräkna universums ålder till 13.7 miljarder år, med en felmarginal på endast 60 miljoner år, alltså ett fel på mindre än en halv procent. För en välskriven sammanfattning av de senaste resultatens betydelse hänvisar jag till experterna på Cosmic Variance.

När det gäller SBU:s (Statens beredning för medicinsk utvärdering) genomgång av metoder för smärtlindring visar rapportens sammanfattning tydligt att t ex homepatisk behandling är lika effektiv som placebo*. DN har dock gått ut lite för hårt när man i stor rubrik meddelat att "Alternativmetoder mot smärta döms ut". Faktiskt visar SBU:s genomgång att t ex (västerländsk) akupunktur är effektivt för behandling av vissa former av smärta. Detta påpekas också i ett meddelande på SBU:s hemsida. Det är också viktigt att påpeka att flertalet metoder inte "döms ut" för att det finns undersökningar som visar att de saknar effekt, utan snarare för att det saknas undersökningar som visar att de har effekt. En liten med betydande skillnad. Detta påpekas tydligt i rapporten.

Studier som har undersökt effekterna av [lång lista på metoder] är för få och heterogena för att medge några slutsatser.

Man bör här också notera att SBU:s undersökning inte är en egen studie av olika metoders verkan mot smärta, utan en litteraturgenomgång av publicerade studier.

Sveriges största förespråkare för alternativa behandlingsmetoder och spridare av katastrofala hälsolarm har något annat fokus än DN: "Akupunktur bevisat bra mot ryggont". Faktum är ju att Aftonbladets rubrik (fanfar, det kan vara unikt) är mer rätt än DN:s. För det är ju så vetenskap fungerar, man designar studier för att undersöka en hypotes (t ex homeopati är effektivt mot smärta), och från studien drar man slutsatser huruvida hypotesen stämmer eller ej. Om inga studier om en metod föreligger, kan man inte heller göra några utsagor om metoden.

Nu kan man ju hysa en viss misstänksamhet i alla fall mot metoder som sägs fungera utan att något orsaksamband mellan behandling och resultat, som kan förklaras inom accepterad fysik, finns. Därtill bör man vara oerhört skeptisk mot metoder som säger sig ge goda resultat, men att dessa inte går att visa med vanliga metoder. På samma sätt bör man hålla en sunt tvekande inställning metoder som lovar mirakulös hjälp. En mycket läsvärd artikel om dett är skriven av Ragnar Levi: Finns det fakta bakom rubrikerna?, i senaste numret av tidningen Folkvett och som snart kommer att finnas tillgänglig här.

Tyvärr måste man väl säga att en undersökning med aldrig så klara tecken på att de flesta "alternativa" behandlingsmetoderna är verkningslösa i bästa fall, inte kommer att övertyga de som ändå är övertygade om deras förträfflighet. Lika lite som de nya WMAP-resultaten kommer övertyga inbitna kreationister att jorden faktiskt är mer än 6000 år. Som avslutning kan jag också, i ett ögonblick av självkritik, efterlysa en ödmjuk inställning från vetenskapsmän att inte dra alla alternativmetoder över en kam. Som religionshistorikern Olof Hammer uttrycker det

Naturvetaren bör till exempel komma ihåg att det inte finns några belägg för att inbitna naturmedelsanvändare och skeptiker mot skolmedicinen skulle vara sjukare än andra.

När ni ändå surfar till Vetenskap och Folkbildnings sida, så passa då också på att läsa den här intressanta artikeln om alternativmedicin från 2002.

*Vilket väl är ungefär vad homeopati är.

Den goda staten

Om inte Laila Freivalds har halare teflonskinn än självaste Björn Rosengren så måste väl dagens avslöjande vara sista spiken i hennes politiska kista. Men vare sig JKs utredning kommer fram till att utrikesdepartementets "information" var enligt grundlagen otillbörlig påtryckning eller ej så har staten här balanserat tillräckligt nära linjen för att det skall uppfattas som remarkabelt, såväl av svensk som utländsk media.

Här finner jag anledning att övergå till ett inte direkt närliggande ämne, med ändå ett som har sina beröringspunkter. Det handlar om den goda staten och storebrorsamhället. Mycket av Bodströms argumentering om hur ingen med "rent mjöl i påsen" har något att frukta från ökad övervakning bygger på att vi kan lita på att staten är god, att den uppsamlade informationen inte kommer att missbrukas. Men hur god är staten egentligen? Fallet med UD:s eventuella påtryckningar* för att stänga SDs hemsida aktualiserar den frågan. Om nu staten är beredd att tumma på en av de grundläggande principerna för ett fritt samhälle, yttrande- och pressfriheten, vilka andra principer kan man tänka sig att rucka på om man anser att det behövs?

Och tyvärr är det ju inte bara så att det gäller staten. Staten består ju av människor, och vem kan garantera att alla människor i statens tjänst är goda; att ingen kommer att använda information insamlad i något syfte för egen vinning, eller för att man bara är nyfiken. Minns tjuvkikandet i sjukjournaler när Leif Blomberg avled, eller när Anna Lindh mördades. I fallet Anna Lind förekom ju också en övervakningsfilm som "råkade" släppas till pressen. Kontentan är att vi inte kan vara säkra på att sådan information inte kommer att spridas, av misstag eller aviktligt, och att vi därför måste vara restriktiva med insamlig, hantering och lagring av känslig (eller potentiellt) information. Och ju mer data som samlas in, desto större är risken att saker otillbörligen kommer ut**. Till och med CIA läcker som ett såll visar det sig nu.

*Nu tror ju inte jag att det någonsin kommer att bli rättssak av det här. Sverige är ju inte direkt känt som ett land som utkräver särskilt stort ansvar av våra förtroendevalda, och inte som ett land som har ett särskilt starkt grundlagsskydd heller.

** Och det behöver ju inte vara olagligheter som läcker ut för att det skall vara jobbigt. Din arbetsgivare kanske inte gillar att du är medlem av Syndikalisterna eller KPML(r).

Intressanta frågor om antisemitismundersökningen...

Mycket prat i dagarna om den nya undersökningen (här ~100 sidor) som visar att svenskar är ungefär lika antisemitiska som andra europeer. Kanske är en andel av 5% idioter i ett samhälle inte så oväntat. I Frankrike är "bara" 1% antisemiter, men 13 % röstade på Le Pen. Kanske är runt 10% puckon något man måste räkna med. Som en disclaimer här vill jag inskjuta att jag inte vill ifrågasätta antisemitismens existens som sådan, eller dess allvar, men undersökningen väcker en del frågor.

Bland annat konstateras att i Sverige finns uppskattningsvis ca 20.000 judar, eller runt 2 promille av befolkningen. Denna andel överskattas av de allra flesta. Men dessa 20.000 judar måste vara en grupp med mycket stort kontaktnät, då en tredjedel av de tillfrågade säger sig vara personligt bekant med en jude. Undersökningen visade också en nära korrelation mellan ogillande av judar och ogillande av muslimer, vilket stärker min tes om att antisemiterna inte är så mycket judehatare, som idioter i största allmännhet.

En fråga som jag ställer mig är också hur man värderar medhållandet på ett påstående som "Judarna ger ett positivt bidrag till det svenska samhället". Vare sig man håller med eller motsätter sig påståendet sanningsvärde så har man ju fallit för frestelsen att generalisera judiska personer till en homogen grupp "judar". Det "rätta" svaret bör naturligtvis vara "Stämmer varken bra eller dåligt", något som inte skulle ge mig en placering bland de 58% som sägs sakna antisemitiska tendenser. I undersökningen påpekas detta i citatet:

En vacklande hållning inför och i än högre grad ett avståndsstagande från påståendet vilar sannolikt i betydande utsträckning på en ambivalent eller negativ inställning till judar, men måste inte göra det. Att inte instämma i generaliserande positiva värderingar av olika kategoriers eller kulturers bidrag i olika sammanhang behöver inte vara liktydigt med en fördomsfull eller fientlig hållning.

Två saker vänder jag mig emot här. För det första att man skriver att en vacklande hållning sannolikt innebär en negativ inställning. Gör det verkligen det? För det andra att den påföljande brasklappen aldrig tas upp i tidningsartiklar skrivna om undersökningen.

Undersökningen verkar också ha svårt att hålla reda på sin inställning till sammanblandning mellan judar som grupp och staten Israel. Man skriver bl a

Judar utanför Israel är inte ansvariga för Israels politik, lika lite som i USA boende svenskättlingar är ansvariga för Sveriges agerande, men kritik mot israelisk politik övergår emellanåt även till angrepp på judar som sådana

och ondgör sig över det kollektiva ansvar som läggs på judarna för Israels politik. På ett annat ställe konstarerar man dock att

Förnekandet av Israels rätt att existera är antijudiskt på samma sätt som förnekandet av Finlands rätt att existera vore antifinskt.

Här jämställer man ju tydligt Israel = jude. En, i mitt tycke felaktig, men ändå legitim åsikt kan ju vara att skapandet av en judisk stat i ett område till största delen bosatt av araber var en historisk idioti och att Israel såsom judisk stat därför saknar existensberättigande.

Men frågan är ändå inte det ändå inte är så att man i mångt och mycket får svar som man frågar. En god vän till mig uttryckte sig mycket insiktsfullt:

"Finnar super billig sprit, bastar och slåss med kniv" hade nog lika många sagt om finnar som antalet som svarade att "Judar har mycker makt över media/ekonomin". "Göteborgare är varvsarbetare som snyter sig i näven, dricker pilsner och har alltid en vits på lut." "Stockholmare är dryga och snobbiga har bakåtslickat hår och rosa skjorta." "Norrlänningar snusar, tjuvjagar och är sävliga och tröga. Men trevliga."

Min slutsats av det hela är att undersökningen och nyhetspådraget är mycket en pseudonyhet. Alla vet att vi har en mindre grupp puckon i landet som tycker illa om judar, muslimer, blattar, bögar och alla andra som inte följer deras normalhetsnorm, men att det som behövs inte är nya upplysningskampanjer, utan vi andra inte håller käft och låtstas som om det inte fanns.

Den allvarligaste punkten i hela undersökningen är inte att vi har en gäng xenofober i landet, utan den väldigt starka antisemitiska strömning som finns bland svenska muslimer. Min gissning är att denna i mångt och mycket har att göra med ovan nämnda kolletivisering av Israels politik på alla judar, liksom en färgning av den hatpropaganda som förekommer i bl a Syrisk statstelevision. Men här har vi något som vi måste ta tag i, och se upp med. Detta nämns inte så mycket i pressen, möjligen med anledning av någon missriktad hänsyn för muslimer som grupp. Det gynnar inte någon att låta trångsynta individer gömma sig bakom hänsyn till ett kollektiv.

Som avslutning tycker jag att en hel del av frågorna i undersökningen är konstigt formulerade, och att de slutsatser som presenteras kanske inte är så överraskande. Jag tycker att man drar lite stora växlar från en del lösryckta svar.

UPPDATERING: Blev uppmärksammad på att Lars Hillås i Tankar för dagen redan uttryckt många av de åsikter jag här nerskrivit. Jag lyfter på hatten...

Roligare att håna andra...

Läste just i SVD att Isaac Hayes lämnar South Park för att de driver med hans religion, Scientologin. Tydligen har det gått bra för Hayes att driva med så gott som allt annat som kan tänkas; kristna, judar muslimer, Saddam, Osama, rednecks... take your pick! Men att de driver med hans religion är minsann för mycket. Skrattretande. South Parks hela idé är ju att inget är heligt, inget står över att häcklas! Som det uttrycks i SVDs artikel "–Utgångspunkten är att så länge du kan göra narr av alla så är alla potentiella måltavlor. När du börjar hålla tillbaka så förlorar serien sin mening." Och Hayes måste väl ha insett det. Eller har jag överskattat honom?

Jag har inte sett avsnittet i fråga, men jag kan inte tänka mig att det kan vara värre än något som drabbat andra religioner, framförallt amerikanska evangeliska kristna. I samma anda kan man ju nämna också hur Opus Dei är upprörda över Da Vinci-kodfilmen, och vill ha den klippt för att inte skada katoliker.

Att bli uprörd över nidbilder är tydligen högsta mode just nu. Hayes och Reinfeldt har förstått vad som gäller...

Folkpartiet och Bodström i samma säng!

Hörde på radio om att Folkpartiet gjort upp med Storebror om att tillåta buggning. Enligt den kortfattade informationen som sipprat ut i DN verkar det hårt kritiserade förslaget ha fått en viss frisering, bl a skall nu även läkarmottagningar undantas, liksom lokaler för själavård och advokatkontor. Därtill skall domstolsbeslut föregå varje fall av avlyssning.

Flera oroväckande punkter kvarstår dock. Bland annat den oförståeliga vägran att vänta med att lägga fram buggningsförslaget tills dess att utredningen om integritetsskyddet är klar. (konpirationshatt på) Beror det på att Bodström anar att den inte kommer att vara så vänligt inställd mot hans buggningsidéer? (konpirationshatt av) Dessutom är jag inte så glad i DN:s formulering "Förslaget gäller också avlyssning av icke misstänkta personer om det behövs för brottsutredningen." Jag avvaktar med dom tills det färdiga lagförslaget presenteras, men avlyssning av personer som inte ens är misstänkta för brott måste naturligtvis vara oerhört restriktiv, om alls tillåten!

Slutligen måste jag bara framföra att jag börjar bli jävligt trött på Bodströms skrämselpropaganda! "Det här handlar om den personliga integriteten - men för brottsoffren, till exempel för flickor som utnyttjas på bordeller" uttalar han sig i DN. Dessa utnyttjade flickor används som motivering till alla slags ingrepp i den personliga integriteten. Någon som kommer ihåg det här: "För en tid sedan blev en liten flicka hänsynslöst bortförd..." Men Storebror hoppas väl att vi glömt det här, och hoppas att vi inte känner till att saker som det här och det här faktiskt händer.

Jag låter som sagt mitt slutgiltiga omdöme vänta tills jag läst lagförslaget, men man undrar om "Liberalerna" är det till mer än namnet.

Protektionism och kortsiktighet, hurra!

I en ledare i veckan uppmärksammar DN den nya protektionistiska vågen som drar genom Europa. Hur protektionism och natoinalism blandas till en härlig quick-fix för att vinna röster och billiga poänger på att inte sälja ut nationalsymboler till läbbiga utlänningar som ju inte vet ett smack om franska mejeriprodukter, vatten eller stål.

De italienska skotillverkarna annonserar i Financial Times för att få till stånd en strafftull på skor från Asien. Här skall inga billiga skor från klä europeiska fötter. Nej, italienska skor skall det vara. Men, samtidigt som Italien trycker på för att resa murarna mot omvärlden så skriker de om protektionism när fransmännen inte vill låta ett italienskt bolag köpa Suez, nationens stolthet... Eller ta motsvarande aktuella exempel från Polen.

"En för alla, och alla för mig", verkar mottot i dagens EU vara. "I frihandelsvänliga Sverige finns det politisk enighet om att tullarna är fel" hörde man på Ekot igår. Visst, frihandel, men bara så länge inga svartmuskiga rörmokare eller tandläkare kommer hit och tar våra jobb! Det nya tjänstedirektivet är ju en fenomenal uppvisning i handlingskraft, när det gäller att försvara sina egna kortsiktiga intressen (läs).

Det intressanta är ju hur man (fyll i din favoritmotståndare, t ex sossar, kristdemokrater, franska premiärministrar...) lyckas att få opinionen (kodord för "vanligt folk") att acceptera hur en litens grupps särintressen skall stå framför allas intresse som konsumenter. Vi ser oss alla som producenter av gods och tjänster, och glömmer att vi ju har mycket att vinna som konsumenter. Jag betalar hellre en hygglig penning till en polsk* målare än ockerpriser svart** till en svensk!

Och för att ta in ytterligare en aspekt till det hela; inte nog med att vi tvingar oss själva att betala löjligt höga priser för allt från t-shirts till ris. Vi hjälper dessutom tvåfaldigt till med att hålla världen utanför våra tullmurar ordentligt på mattan. Inte nog med att vi vägrar köpa tredje värdens gods, vi dumpar dessutom våra sanktionerade jordbruksprodukter på deras marknad och slår ytterligare ett slag för semi-globaliseringens storhet.

Vi vet att vi är fel ute när Indien läxar upp EU rörande frihandel: "This is an era of globalization, cross-border investment and liberalization, not one in which investors are judged by the color of their skin." citeras Indiens handels- och industriminister i en mycket läsvärd artikel från Slate.

Problemet är att man inte vet vem man skall vända sig till. Alla lovar att värna frihandel och globalisering (med vissa uppenbara vänsterundantag) tills de kan vinna billiga poäng på våra hotade jobb!

* Eller varsomhelstifrån, men polacker har ju fått stå mannekäng för den nationalistiska rädslan för utländsk konkurrens.
** För det är f_n ingen som är intresserad av att måla om en liten lägenhet vitt. Tro mig, jag har försökt hitta nån. Det gick inte!

"Tjäna mer pengar"

Hele världens press upprörs av Silvio Berlusconis uttalande om att det bästa rådet till fattiga är att "tjäna mer pengar". Cyniskt måhända, men är det inte sant? Att Italiens premiärminister har en ganska speciell känsla för humor, och inte så sällan stoppar foten i munnen (om anglicismen tillåts) hör också till historien. Citatet i DN är för övrigt lite kortfattat jämfört med vad som citeras i The Guardian "Try to earn more by getting on with things." Det är ett uttalande som har ett litet annat fokus, inte lika cyniskt*, utan mer fokuserande på egen ansträngning. Som vi alla vet ligger ju skönheten i betraktarens öga, och likaså tolkningen i betraktarens värderingar. Berlusconi kan (inte bara kan) av vänsteranhängare anklagas för en översittarattityd utan känsla för "vanliga människors" bekymmer. Å andra sidan kan man från en annan utgångspunkt se det som en uppmaning att inte lita på att staten skall lösa alla dina problem utan ta tag i det på egen hand.

I vilket fall som helst har illusionisten Berlusconi ånyo lyckats vrida fokus bort från vad som borde vara det viktiga samtalsämnet inför valet; Italiens usla ekonomiska tillstånd. Det som Berlusconi i egenskap av landets rikaste person lovade att fixa lika bra som sina egna finanser. Det har han inte gjort. Istället för att göra Italien mer välmående har han gjort allt för att utnyttja sin politiska makt till att göra sig ännu mer välmående. Men, med hjälp av upprörda motståndare lyckas han vända uppmärksamheten bort från det faktum att det är han som har makten och att Italiens politiska misslyckande är hans misslyckande, inte oppositionens.

Socialdemokrater, tag lärdom!

* Även om The Guardian jämför Berlusconi med Marie Antoinettes ökända "Låt dem äta tårta". Enjämförelse som haltar på flera plan: Berlusconi gav verkligen ovan citerade råd till folk, medan inget finns nedtecknat rörande den arma baktalade prinsessan. Intressantare är jämförelsen med Norman Tebbits "get on your bike"...

Science or just fiction

Som en special till Oscarsgalan har Nature tittat på vetenskapen bakom några filmer 2005. Det handlar om filmer som Grizzly man, Världarnas krig, Proof, m fl. Artiklarna är korta och handlar mest om vetenskapligt synsätt, men fick mig att tänka på min egen syn på vetenskap i film och böcker. Jag var på ett föredrag på Fysikdagarna i Umeå i höstas om Hollywoodfysik. Där tar de upp vanliga "fel" i filmer som synliga laserstrålar och kulors fantastiksa rörelsemängd.

Jag retar mig ibland något vansinnigt på "ovetenskapligheter" i filmer. Jag talar nu inte om trivialiteter som rymdskepp som mullrar förbi eller liknande. Jag är en stor science fiction fan, och filmer som Star Wars och Alien är stor underhållning. Ganska mycket är "tillåtet" av estetiska eller berättartekniska skäl. Men ibland blir det mer än lovligt dumt.

Som i Star Wars I, när hela den anfallande droidarmén kontrolleras av ett enda rymdskepp, och när kontrollsignalen avbryts går droiderna sönder! Och varför alla dessa laservapen som ju inte verkar vara till någon nytta? In med några artellerigranater och en gäng Abrams-tanks (eller deras motsvarighet i en galax långt, långt borta). Eller som Ripley föreslår i Aliens "I say we take off and nuke the entire site from orbit. It's the only way to be sure." Överhuvudtaget är Star Wars krigföring en 1800-talsvariant med (hopplösa) laservapen. Det funkar (mestadels) i originaltriologin, för där finns humor och en okej story. I den nya serien blir det bara plågsamt.

Och bevara mig från Dan Brown! Jag störde mig så på Da Vinci-koden att jag inte vågat mig på Angels and Demons. En del av hans mumbo-jumbo kan jag acceptera som en del i en plot. Visst, ok då... men när den supersmarta (och naturligtvis supersnygga) kodknäckaren Sophie skall ge sig på en "bankomatkod":

Ten digits. Sophie reluctantly calculated the cryptographic odds. Ten billion possible choices. Even if she could bring in DCPJ's most powerful parallel processing computers, she still would need weeks to break the code.

Nej, det är ingen kod! Det är ett nummer! Du kan inte räkna ut det. Det går inte! Oavsett vilka datorer du har! Och Sophie måste veta det! Det här är bara Dan Browns egna misstag. Och efter vad jag hört om Angels and Demons verkar det som om den är än värre. Dess popularitet har till och med fått CERN att posta en förklarande text på sin hemsida* om vad som stämmer och inte stämmer i Browns bok.

Jag kan som sagt acceptera mycket för att det ser bättre ut eller ibland för att det funkar bättre så, t ex har de "jordisk" gravitation på Mars i den utmärkta Total Recall, men inte när det blir dumt för att författaren inte vetat bättre. Naturligtvis rekommenderar jag Insultingly Stupid Movie Physics.


* Som för övrigt bär texten "... where the web was born!"

Det virtuella läcker in i verkligheten... eller tvärt om.

För ett tag sedan läste jag en artikel om hur World of Warcraft, som jag inte spelar själv då jag inser att om jag börjar kommer jag ha alltför svårt att sluta, drabbats av en epidemi, som spreds utom kontroll i vissa delar av spelvärlden. Det var från början tänkt som en typ av "biologiskt vapen" som lyckades spridas av listiga spelare. Jag tyckte det var intressant hur den virtulla världen efterliknar den verkliga. Jag hade tänkt att skriva ett inlägg om det, men såg nu att Ker Than på 3 Quarks Daily gjort det bättre. Detta inlägg är därför bara en länk.

Dubbelmoralens paradnummer.

Inom inget annat område är dubbelmoralen inom internationell politik så tydlig som när det gäller icke-spridnings-avtalet (NPT).

Israel har kärnvapen, vare sig de erkänner det eller inte så är det ett faktum. Någon som sett något om sanktioner? Indien och Pakistan har kärnvapen, saktioner infördes visserligen, men skippades när hjälp behövdes i "kriget mot terrorismen". Iran, å andra sidan, har inte kärnvapen. Att de försöker skaffa dem är väl rimligt att tro, men det skall, enligt NPT, inte hindra dem från att låtas ha ett civilt kärnkraftsprogram. Det program som västvärlden, anförda av USA, nu försöker göra allt för att stoppa. Inte konstigt att Iran gnäller om dubbelmoral.

Nu kommer nästa spik i kistan. USA och Inden ingår ett avtal där USA lovar att hjälpa Indien att utveckla deras civila kärnkraftsprogram. Det programmet finns inte! I Indien finns ett civilt och militärt kärnkrafts-/vapensprogram. Indien lovar att de skall skilja på de båda. Vad bra! Skall IAEA få kontrollera det? Nej! De kan kolla upp den civila delen (kanske), men den militära? Inte då! Och dubbelmoralen går längre än så. Enligt NPT får inget land hjälpa ett annat med kärnteknik om inte mottagarlandet är anslutna till NPT. Indien är det inte, USA är det. Alltså, ett tydligt brott mot avtalet. Med vilken rätt kan då västvärlden säga att t ex Kina eller Ryssland inte får handla med kärnteknik till Iran? Det känns som om vi har ett moraliskt dilemma här. Men nej då!

[US] administration officials insisted there was no double standard. "The comparison between India and Iran is just ludicrous [...] India is a highly democratic, peaceful, stable state that has not proliferated nuclear weapons. Iran is an autocratic state mistrusted by nearly all countries and that has violated its international commitments."

Att Indien bröt mot internationella avtal annonserades med en smäll i maj 1998, medan Iran bara är misstänkta för att brutit mot NPT. Indien fredligt? Jag tror Pakistan har en annan uppfattning. Iran är (mig veterligen) inte i krig med något land. Att Iran inte är pålitligt kan jag hålla med om, men är Indien det? Eller USA för den delen? Läs vad Arundhati Roy skriver om det:

Who the hell is the prime minister to decide whose finger will be on the nuclear button that could turn everything we love - our earth, our skies, our mountains, our plains, our rivers, our cities and villages - to ash in an instant? Who the hell is he to reassure us that there will be no accidents? How does he know? Why should we trust him? What has he ever done to make us trust him? What have any of them ever done to make us trust them?

Kanske är det dags att officiellt skrota NPT, för sättet det "efterföljs" ger bara ytterligare ved till brasan om västs dubbelmoral. Att höra världsledarnas krubukter för att försvara sin moraliska astigmatism skulle vara skrattretnde om det inte var så allvarligt. Avslutningsvis ett par ord från Curius Hamsters utmärkta blogg:

He [Iran's president] even had the audacity to accuse the nuclear powers of double standards. What a ridiculous notion. Just because the nuclear powers show absolutely no intention of honouring their commitment to disarmament as agreed in the NPT, just because we never talk about Israel's nuclear weapons, just because Pakistan is now an ally so their nuclear weapons are OK too, just because the US is the only nation ever to have actually dropped an atomic bomb on actual people... Double standards? What is the man thinking?

Gå på magkänsla!

I en nyligen publicerad, och välskriven, artikel i Science¹ har man lyckats mäta att folk under vissa förhållanden kommer till bättre beslut genom "magkänsla" än genom moget övervägande.

I en serie listigt upplagda försök utsattes testpersoner för en situation där de skulle välja mellan fyra (påhittade) bilar utifrån given information såsom bränsleförbrukning och ljudanläggningens kvalitet. En av bilarna var klart "bättre" än de övriga. Två grupper med uppgifter presenterades, en variant där bilarna beskrevs av endast fyra karaktäristika och en lång lista med hela tolv punkter. Dessa grupper representerar en "enkel" respektive "komplex" valsituation. En del försökspersoner ombads tänka över sina val, medan andra distraherades med mateuppgifter tills de var tvugna att avlämna sitt utlåtande. Av de som utasattes för det komplexa valet var det högre andel av de som inte tänkt över sina val som plockade ut den bästa bilen (se bild).

En förklaring som ges är att medvetet tänkande har ganska låg kapacitet, men följer strikta regler, medan omedvetet övervägande snabbt kan behandla mycket information till ett summariskt beslut. En annan anledning är att

...conscious thought can lead to suboptimal weighting of the importance of attributes: We tend to inflate the importance of some attributes at the expense of others, leading to worse choices.

Man frågade dessutom folk som nyligen inhandlad ett urval av produkter hur nöjda de var med det valet, och hur noga de övervägt sitt inköp. Även där visade det sig att de som handlat "enkla" produkter var med nöjda efter moget övervägande, medan bland de som köpt mer komplicerade produkter, som kameror eller flygbiljetter, var impulsshopparna mer nöjda.

Artikeln avslutas med slutsatsen:

Although we investigated choices among consumer products in our studies, there is no a priori reason to assume that the deliberation-without-attention effect does not generalize to other types of choices—political, managerial, or otherwise. In such cases, it should benefit the individual to think consciously about simple matters and to delegate thinking about more complex matters to the unconscious.

Så, i fortsättningen kan vi som är för lata för nogranna överväganden kalla det för en vinnande strategi snarare än lättja.

¹ A. Dijksterhuis, M. W. Bos, L. F. Nordgren, and R. B. van Baaren, Science 311, 1005-1007 (2006).

Satirens död?

Pajkastningen är i full gång. Sossarna visar Reinfeldt som varulv, MUF slår Baylan på fingrarna, nåt SSU-pucko framställer moderatledaren som pedofil... Alla är arga, alla gnäller och MP försöker gjuta olja på vågorna med en uppförandekod. Trams!

Låt oss skilja mellan äpplen och päron. Den (numera inte så) anonyma mailkampanj som förekommit mot Reinfeldt är ett otyg i stil med den amerikanska Swiftboat-kampanjen. Ett seriöst parti bör inte hålla på med sånt. Men, "ingen-rök-utan-eld"-argumentet faktiskt fungerar är det väl svårt att motstå frestelsen ibland. Å andra sidan, satirteckningar, som varulven o.dyl, hör hemma i en politisk kampanj. De är en krydda som gör den tråkiga politiken lite roligare. Ett program som Public service i P1 hör ju till veckan höjdpunkter. Tyvärr saknar vi i Sverige riktigt bra satirtecknare som t ex Glenn McCoy eller Tom Toles*, även om DNs Magnus Bard ofta träffar rätt. Att vara elak i valrörelsen är inte illa, bara man vågar stå för det man säger och att det är roligt. Därför är SSU-puckots teckning banner ett självmål. Visst är den tillåten, och skall vara, men rolig? Knappast, och det slår ju mest tillbaka på honom själv. Vill han skämma ut sig så, så ok då.

Att däremot som Littorin gå ut och vara upprörd över "smutskastning" och kräva bättring är bara fånigt. Att bli häcklad och hånad tillhör det man får ta när man står i rampljuset. Fram för mer bra satir! Ju elakare, desto bättre, bara den är rolig!

* Toles råkade ju i blåsväder för ett tag sedan över en teckning i Washington Post som inte uppskattades av USA:s militärledning. Ett gnällbrev från hela Joint Chiefs of Staff till tidningen ledde bara till att WP försvarade sin tecknare vilket gav det hela än mer uppmärksamhet.